Man åldras varje dag som går – bara en sådan sak. Ibland får man det bekräftat, som när man hämtar ut sitt andra körkort. Då börjar man vara halvvuxen, minst 18 år och tio år på det. På det nya kortet ser jag ut som en bandit, men det kanske jag är också.
Apropå bovar och banditer: jag har under dessa tio år aldrig varit i kontakt med trafikpolisen. Hade lika gärna kunnat vara utan.
Naturalistisk regel gällande flytt:
a) Man kan inte ha för många flyttlådor.
b) Man kan däremot ha för mycket grejor.
De finns få saker som är så sanna som att den svenska sommaren är kort. Har man en kort semester kan tiden gå extremt snabbt. Nu har jag haft en lång semester och inte gjort något särskilt alls, mer än att försöka smörja till mig en lägenhet inför hösten. Ändå är det redan augusti. Inte mig emot – jag gillar sensommarens mörkare kvällar. Och hösten. Och jag längtar efter att få börja jobba igen.
Under den pågående flytten har jag ögnat på diverse papper i min så kallade nostalgilåda med material från barn- och ungdom. Spanade bland annat in en pärm från högstadiet och ämnet engelska. Till min stora fasa kan jag konstatera att jag på en kort stund fann flertalet felaktiga rättningar av den annars så trivsamma läraren Carina. Men så var jag också stor i käften och skrev “Janne The Great” överallt där namn skulle anges. Omedvetet förmodligen, men en sådan måste ju tas ned på jorden.
Idag har jag kört ner ett lass med grejor till Stockholm och magasinerat det hos Sandman Warehouse Inc. I själva verket var det nästan allt – nu är det mest bara kläder som måste ner.
Med kollektivtrafiken hittar jag mycket väl i huvudstaden, men med bil har jag inte utforskat dessa trakter. Dock fungerade allt som planerat!
Förr i världen, någon gång i våras, hade jag en hobby i att följa denna bloggs position i sökresultaten på Google vid sökning på “Jannes blogg”. En sen julitisdag med regnstänk och utan Midsomer var det dags igen. Nu är jag den fjärde, Janne IV av konungariket Nördsverige. Förmodligen beror det på att jag haft ett ökat antal inlägg de senaste veckorna, medan de andra reser jorden runt eller på annat sätt sysselsätter sig med det så kallade livet. Därför är det också oklart om jag bör dra till med ett in your face, eller om det snarare är jag som borde få den. Men det viktigaste är trots allt att Eriks blogg, som märkligt nog tidigare låg före mig och hundra andra jannar, nu har rasat till tredje sidan.
Då har jag åkt på någonting. Trött och tjock i skallen med ont i halsen – en helt vanlig förkylning. Eller svininfluensan! Moahahahahahahaa, haha haha, eeh.. heh?
Jag köpte nya skor av skinn och plast för vardagsbruk i vintras. (Och nämnde t o m det här i bloggen: http://grymt.org/blogg/?p=25 ) Tyvärr var det som vanligt, att pris prioriterades före kvalitet. Därför hamnade jag hos Skokanonen. Det förra paret skor jag köpte där höll ändå ganska länge, ett par års sällanbruk och ett års vardagsbruk. Men idag fick jag kassera det i vintras inköpta paret. Enorma sprickor i båda sulornas främre del där sulan böjs vid gång, så att väta läckt in. Och igår när jag var på väg hem från äventyr så känner jag hur skinndelen börjar lossa från sulan bakom hälen.
Dessa skor är ett fint bevis på den slit- och slänginställning som gärna råder i den så kallade västvärlden. Om jag hade köpt kvalitetsskor från början hade jag förmodligen fortfarande gått i dem, och vår jord hade besparats ett par transporter och resursslöseri. Å andra sidan kan en behövande med svåra livsvillkor och en för mänskligheten genant skev inkomst ha fått möjligheten att sy ett par skor till. Den som äger fabriken och den som transporterar skon och den som säljer skon förlorar inget på att dessa är lågprisskor, det är självklart arbetaren. Och alla låginkomsttagare som köper dem.
Nu måste jag alltså köpa nya skor och gå in dem. Vilken plåga! Stackars, stackars, stackars, stackars lilla jag.
Men å andra sidan kan det vara hur festligt som helst med diktaturer, om man kommer väl överens med diktatorn och de godtyckliga besluten kommer till ens egen fördel. Även om jag saknar reell makt, har jag fått smak på maktens sötma, känner mig privilegierad och kan falla för att stödja denna regim.
Det är mycket möjligt att boendefrågan härmed är löst.
Att vara spekulant på andrahandsmarknaden för lägenheter i Stockholm ger en perspektiv. Inbillar mig att det är ungefär som att leva i en diktatur där godtyckliga beslut är vardag. Den som har en lägenhet har fullständig makt att välja hyresgäst och tack vare att efterfrågan är aldrig sinande, skenar priserna. Den som har en lägenhet kan både äta av kakan och därefter ha den kvar. De kan låta desperata människor betala överpriser som faktiskt motsvarar ägarens amorteringar och räntor.
Trots att jag är ofri och förtryckt har jag fått den hedersamma äran att se två objekt ikväll. Har jag förmågan att vinna deras förtroende genom medhårsstrykningar och rövslickeri, eller får jag fortsätta leva i ovisshetens iskalla polarvindar?