I förra veckan passerade jag Systembolaget och i kön hamnade jag bakom ett strävsamt arbetarpar i 50-årsåldern, de skulle förmodligen festa till det på onsdagen. Men mängden dryck gjorde det lite ledsamt, det kändes helt enkelt inte hälsosamt, lite utanför normen, och det kändes när de packade upp sina varor att de där runt fyrasnåret lite för tydligt längtade hem för att få sätta igång. När kassapersonalen sedan frågade damen i sällskapet något visade sig att hon hade kraftig finsk brytning och plötsligt förändrades situationen fullständigt, med tydlig riktning mot det normala.
Etikett: finskhet
Mormors svarta ögon
För en månad sedan berättade en kollega att hon sett föreställningen Mormors svarta ögon på Dramaten, en enmansföreställning med sverigefinskt tema av och med Tanja Lorentzon. Samma dag spanade jag nyfiket efter kommande föreställningar, bara för att finna att den var färdigspelad för den här gången. Nu är det klart att den ska få nypremiär, men av en händelse råkade jag zappa till SVT2 ikväll, just när en inspelning av föreställningen började.
Hur var den då? (Så mycket bättre.) En välfungerande enmansakt. Det är alltid lika imponerande när en person med hjälp av sitt skådespel, musik och andra effekter skapar ett persongalleri som kan kännas starkare än en ensemble.
Och visst kommer problematiken med den sverigefinska kulturidentiteten fram, även om just Tanja Lorentzons största sorg känns att vara att ha blivit lurad på det finska språket, när mammas konformism till slut vann mot pappans fennomani. Den sorgen undkom jag bland många andra.
Tänk Roger Rönnberg eller Peter Popovic på väg av planet som guldhjältar, men så berusade att de snavar på röda mattan och faller och slår näsan i pokalen. Nej, just det, det skulle aldrig hända. Skulle de vara så fulla skulle de smugglas ut bakvägen och sedan skulle ishockeyförbundet bekosta ett gigantiskt stödpaket. Men i Finland, däremot:
Finsk fångst
Galenskaparna och Aftershave har fångat upp Finland till 100% i En himla många program (1989):
Leverlåda
I min gemytliga förort finns en del finnar, därav är också utbudet av finska livsmedel relativt god. Mitt eftermiddagsslitna öga lyckades söka upp en förpackning leverlåda i den lokala livsmedelsbutiken. Det smakar ungefär som leverbiff, men det är lite utspätt med ris och diverse, varpå röran grillats på i ugnen. Med rårörda lingon och kanske någon potatis och smält smör är denna finska klassiker en riktig höjdare. Latmasken i mig valde dock att prova pulvermos, vilket verkligen inte passade. Leverlådan med lingon slank dock ner fint. Dock föråt jag mig något och faller i koma närsomhelst.
Finska samlare
Råkar just se lite av realityn Rent hus, där två ärtiga damer hjälper folk att städa upp hos folk som gett upp sina hem. Idag är de hos Ritva som bor i en ganska stor lägenhet, men som är helt full med grejor. Det går inte att beskriva hur fullt det är. Ritva måste vara exceptionell i konsten att spara och samla, och därefter bygga på höjden, men knappast ensam finne med samlandet som intresse.
Det är nämligen inte första gången man ser en finne som låtit lägenheten fullständigt spåra ur i Rent hus. Vad är det som triggar denna samlargen hos finnen? Är det minnet om kriget, att inte kunna ta något för givet? Eller är det de svåra åren när krigsskadeståndet till Sovjet skulle betalas som lämnade finnar arbetslösa och relativt fattiga, som vidare fick finnen att se potential i alla ting? Det kan vara en slump också, men förutom överrepresentationen i TV-programmet, har jag åtminstone tre exempel från mitt liv på finska samlare.