När jag i somras läste första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp tyckte jag att han emellanåt tenderade att lämna ut många människoöden omkring sig, men skona sig själv från det värsta. Det ligger delvis i berättelsens natur då första boken angriper barndomen och livet som ung vuxen och kan därmed behandlas med viss distans. I den andra delen är det dagens Knausgård som står i centrum. Min kamp 2 börjar i Malmö hos trebarnsfamiljen med ett barnkalas alla vedermödor. Framställningen är återigen mycket detaljerad och underbart driven, och det övergripande temat är Knausgårds klagande ton över alla besvärliga sociala normer och den ofrihet som föräldraskapet innebär, som håller på att kväva honom. Det är ingen marknadsföring för föräldraskap, om man så säger.
Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.