Har det blivit tuffare i samhället när vi kritiserar enskilda aktörer i vårt fotbollslandslag brutalare än någonsin tidigare eller är problemen på vänsterbackspositionen av historiskt stora proportioner? Behrang Safaris fadäs till inkast och virriga spel mot Holland häromåret och Oscar Wendts mardrömsmatch med blekt och nervöst passningsspel, volleybollslaget och en handfull turer till korvkiosken är förstås inte till glädje för någon, men är det rimligt med dessa sågningar? Eller har tidningarna bara hakat på sina läsare, som innan tvåvägskommunikationens internet satt i soffan och gormade och muttrade för sig själva och nickade instämmande till en 1:a i betyg för en viss spelare, men som nu har möjlighet att spy ur sig all möjlig galla på Twitter, Facebook, kommentarsfält i tidningar och så vidare?
En klassisk bedömningsmodell (“kritik”) bland pedagoger är 2+1: man drar två saker som någon gjort bra och en sak som kan bli bättre och utvecklas. På så vis behöver man inte hamna i läget att man först säger bra saker men sedan dödar allt med ett “men”. T ex: det här resonemanget är utmärkt, formalian är genomgående felfri och i nästa rapport får du fokusera lite extra på att inte vara rasistisk.
Det är väl gulligt?
Oscar, du var oftast på rätt långsida av banan och hade rätt kläder på dig, i nästa match kan du väl göra några fler bra saker.