Det är en fin tid vi lever i, en tid där utbudet av kunskap är oändligt.
Inget gott som har något ont med sig; “viralsajter” där samma roliga bilder snurrar runt och som någon tjänar annonspengar på, ett flöde från folk som glömmer bort att de inte sitter på fikarasten med grabbarna eller ensamma hemma på kammaren när de publicerar sina dummaste tankar, tidningars TV-satsningar, plastisk vuxenunderhållning, en ändlös rad av casinos där de som har de kärvt kan få det ännu kärvare och så vidare.
Men för den nyfikne nörden är internet fantastiskt. Som igår när jag slökollade på något avsnitt av Californication (för övrigt en svårbedömd serie, då den till hälften går ut på att visa nakna damer, medan andra hälften är riktigt trevlig, bl a med en skön far-dotter-relation) och blev förbannad på att översättaren hade översatt Los Angeles-stadsdelen Venice till Venedig. Doh. Hursomhelst blev jag nyfiken, är det något särskilt med Venice, vad är det för typ av kvarter, så jag tog en googling. Sedan kollade jag upp stället på Maps och åkte runt lite i området med Street View. När jag ändå höll på så tog jag en tur längs Mulholland Drive, bara för att jag råkade se den. Verkar fint, där i Kalifornien.
Ikväll spelade Arsenal bedrövligt mot Dinamo Zagreb på bortaplan och då började jag ju fundera hur läget egentligen är i Kroatiens huvudstad. Googling. Wikitravel. Streetview. Bildsökning. Verkar vara kanon i Zagreb. Och än viktigare så är det ofarligt! Man kan åka Wien – Zagreb på sex timmar med tåg.
Mario Fajt via Compfight
Tänk vad jobbigt det hade varit att få denna mängd information 1989. Idag kan man lite lyxigt avstå från en del, t ex video, som alltid är belamrad med annonser.