Häromdag fanns det inte en enda ledig flygstol från Norrland till Stockholm, varför jag tvingades att åka det ökända nattåget. Det är trots allt ändå inte värre än att jag är en gammal tågromantiker, och innerst inne hoppas jag nog alltid att något ska hända och en privatdetektiv kliver fram ur en kupé för att frambringa sanningen. Dessvärre händer det aldrig något och allra minst längs norra stambanan som bokstavligen går mitt i obygden. Det är en obeskrivlig tristess, och lyckligtvis får man sova några av de 12 timmar som måste avverkas.
Nattåget är verkligen ingen höjdare. Det har varit samma vagnar utan någon nämnvärd uppfräschning så länge jag kan minnas. Det luktar dåligt och känns allmänt sunkigt.
Men tågromantikern är inte död: när den sk botniabanan kommer igång nästa år kommer jag gladeligen att åka till t ex Umeå på sex timmar, det är helt okej.