Kategorier
Personligt

Solskenshistoria

Trots att grådasket legat som en våt filt över oss i Nacka i över en vecka nu, kan jag här presentera en solskenshistoria:

Det hela började redan under natten mot fredagen. Var nära att somna i lagom god tid, och i själva verket somnade jag nog också, men väcktes snart av en hostattack. Den mikrosömnen som jag ändå hann med gjorde att jag sedan inte kunde somna på några timmar, och till slut förhandssnoozade jag en halvtimme.

Det hjälpte säkert, men inte mycket. Det var mycket tröttsamt på morgonen, men tack vare effektiva rutiner kom jag iväg i lagom god tid.

Ut mot busshållplatsen! När det är 5-7 minuterstrafik på bussen, som det är på morgonen, behöver man inte hålla koll på någon tidtabell, och så tänker nog busschaufförerna också: ibland kommer de två bussar på rad och sedan kan det ta 10-12 minuter till nästa.

Den här gången var det extra allvarsamt, eftersom det var just vid nio, varefter det blir 15 minuterstrafik. Men det såg länge svårt ut på fredagsförmiddagen när bussen som vanligt kom lite för tidigt: få personer på hållplatsen och jag var ganska långt efter, när Usain Bolt tog över min kropp. Nejdå, och jag var långtifrån att hinna egentligen, men så inträffade ett vardagsmirakel man sällan är med om i Storstockholms lokaltrafik, nämligen att chauffören uppfattar mig i spegeln och väntar in mig. Bara det en solskenhistoria i sig.

Vad jag inte vet i det läget är att min mobiltelefon hoppat ur fickan under sprinten.

Väl framme på arbetsplatsen några 20 minuter senare tog jag av mig jackan och insåg att mobiltelefonen är borta. Mycket märkligt, ansåg jag. Som den kontrollmänniska jag är screenade jag snabbt av morgonens händelser och insåg snart att det fanns två alternativ: 1) I det slitsamt trötta tillståndet kunde jag faktiskt ha missat i min annars så säkra åka-hemifrån-kontroll: nycklar, plånbok, mobiltelefon och Kronan (något som i praktiken sker genom avkännande klappningar mot fickor, kan misstas som taktlöst trummande), eller 2) den okontrollerade bussprinten. Hoppades givetvis på det förstnämnda. Hann t o m planera en tur hemåt på lunchen för att hämta telefonen, eftersom jag väntade samtal på eftermiddagen från kamrat Olofsson. Därefter gick jag och arbetade.

När jag senare återkom till arbetsrummet hade jag blivit sökt på telefon, men också fått mail och det visar sig att alla utom jag visste om att jag har tappat bort telefonen. En vardagshjälte vid namnet Linda, som visst också hade fått springa till vår busshållplats, hade nämligen lagt märke till en silverfärgad mobiltelefon där strax innan hållplatsen. Denna skarpsynta dam agerade rådigt och ringde till mina senast uppringda kontakter för att informera om vad som hänt. Hon lämnade namn och telefonnummer, som snabbt också levererades vidare till mig. Några timmar senare hämtade jag telefonen i Sickla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.