Stark är jag inte. Ena stunden vinner förnuftet och statistiken, att även om man åker dit i det här läget, så är risken att bli riktigt dålig låg även när man tagit hänsyn till övervikt. De allra flesta får mild sjukdom, de allra flesta som blir illa däran klarar sig också. Andra stunder är det dödsångest. Det kan vara när jag tittar på barnen. Eller när jag läser om folk som drabbats.
Samma gäller situationen i Sverige. Man vill att corona ska försvinna, att dödstalen ska bli låga. Dödstalen är deppiga, som en fullsatt islada med människoliv. Vi var uppe över 100 döda per dag ett tag. I flera veckor var det ca 70, medan det nu är ca 50 per dag. Andra stunder kommer man ihåg att ca 250 svenska dör dagligen av något. Dåliga influensaår kan skapa en överdödlighet i tusental. Läser på kvartal.se att vi dör mer på löningsdagen, liksom generellt på fredagar. Fylla, droger och dekadens skördar också sina offer.
Hälsocentralen, som den kallas nuförtiden, meddelar att de ser ökad spridning i östra Norrbotten. Vad händer med pendeln nu?
Jag hade en tid av märkligt mående i mars, vad var det?
Kunde inte vara med på ett möte på jobbet i förmiddags, men de ska ha sagt att arbetsgivaren ska tillhandahålla testning. Stat och eller region verkar inte komma till skott med detta. I vanlig nyliberal ordning kommer vissa att få, andra inte.
