Fick i lördags se Krister Henriksson i ensamt majestät gestalta Doktor Glas på Dramaten. Min förhandsfråga var: kan en ensam person på scenen åstadkomma underhållning i en och en halv timme? Min efterhandsfråga var: hur mycket av texten missar man på en kväll? Hursomhelst var det bitvis riktigt underhållande och bra, medan andra delar blev diffusa i väl elegant mumlande. Ljuset var otroligt snyggt genom hela föreställningen.
Man brukar alltid säga att boken är bättre än filmen – vet ej hur det är i förhållande till teater, men jag ska snarast ta mig an Hjalmar Söderbergs bok.