Gick till pizzerian för att köpa söndagsmiddag och redan halvvägs insåg jag att mobilen låg kvar hemma. Vända? Nej, då blir det något rabalder med ungarna. Dessutom var gåendet av besvärlig sort: regn på kallt landskap isbepansrade hela byn.
Det var bara att acceptera, mina tio minuter, en kvart, skulle avlöpa med den fysiska verkligheten närvarande. Obehaget tilltog när det stod klart att inte heller tidningar syntes till. Finns det något märkligare idag än en sysslolös person i det offentliga rummet som inte sitter med böjd nacke stirrandes på en skärm? Jag tog på mig hörlurarna, som lyckligtvis låg i innerfickan, för att simulera min frizon, då kunde jag rentav blunda. Skojar bara. Kom på nu att det hade kunnat vara en lösning.
Nej, jag stirrade på TV-skärmen med kommunens information och reklam. Två gubbar kom in. Känner jag dem? Nickade diskret mot dem, tillräckligt för att godkännas om vi träffats tidigare och inte för mycket för att vara främlingar. Det var tvunget att göras. Utan mobil måste man blotta nacken, visa sitt anlete och öppna porten till själen, om så bara för en sekund.