Taggarkiv: mobil

Naken utan mobil

Gick till pizzerian för att köpa söndagsmiddag och redan halvvägs insåg jag att mobilen låg kvar hemma. Vända? Nej, då blir det något rabalder med ungarna. Dessutom var gåendet av besvärlig sort: regn på kallt landskap isbepansrade hela byn.

Det var bara att acceptera, mina tio minuter, en kvart, skulle avlöpa med den fysiska verkligheten närvarande. Obehaget tilltog när det stod klart att inte heller tidningar syntes till. Finns det något märkligare idag än en sysslolös person i det offentliga rummet som inte sitter med böjd nacke stirrandes på en skärm? Jag tog på mig hörlurarna, som lyckligtvis låg i innerfickan, för att simulera min frizon, då kunde jag rentav blunda. Skojar bara. Kom på nu att det hade kunnat vara en lösning.

Nej, jag stirrade på TV-skärmen med kommunens information och reklam. Två gubbar kom in. Känner jag dem? Nickade diskret mot dem, tillräckligt för att godkännas om vi träffats tidigare och inte för mycket för att vara främlingar.  Det var tvunget att göras. Utan mobil måste man blotta nacken, visa sitt anlete och öppna porten till själen, om så bara för en sekund.

De potentiellt obegripligt dyra skitspelen

1993 köpte jag spelet NHL 94 till Super Nintendo. Det kan ha kostat 399 kronor kanske.

(Här insåg jag att min poäng i rollen som konsument faller lite, för så småningom följde den obegripligt lättillgängliga pirattiden, dvs, jag minns inte riktigt vad jag köpte och vad jag utvärderade för eget bruk(?).)

Jag fick spelet Half-Life i födelsedagspresent av någon, kan det rent av ha varit Höök? Han kanske betalade 299 kronor året efter release.

Man kunde köpa Photoshop med studentlicens för, säg 1999 kr.

Ja, ännu 2011ish köpte jag premiumversionen av något mobilspel för 29 kronor för att slippa reklam.

Klart och betalt.

Sedan kom NHL 95 och du fick fundera om du behövde det också eller om det fick vara. Half-Life 2, Grand Theft Auto: Vice City, Photoshop 5, Office 2003 kom som nya erbjudanden.

Idag är Photoshop ett abonnemang, helt odrägligt dyrt för en som vill använda det sju gånger per år. Då hade jag gärna suttit med ett sju år gammalt Photoshop och redigerat bilder. Det är bara att glömma.

Men värst är en del mobilspel, som uppvisar följande eländiga karaktäristika:

  1. Du kan/måste betala för att kunna uppnå bra resultat
  2. Det är möjligt att betala hur mycket som helst
  3. Spelet är löjligt dåligt

Jag har snöat in mig i ett fotbollmanagerspel. Det spelet är inte värst, då det inte är löjligt dåligt, men det är alltså fullt möjligt att lasta in pengar och köpa sig framgång. Jag vägrar och försöker överleva på de belöningar man får. Ett sätt att få belöning är att testa andra spel, vilket också är orsaken till att jag provat några av de värsta spelen:

Coin Master. Spelidén är att man ska rulla en enarmad bandit och vinna monopolpengar för att bygga upp sin by. Dra i spaken 15 gånger, vinn 100 000, bygg en staty, fortsätt dra, vinn lite och skaffa en panda till din by. Den enda charmen är väl att man kan attackera andra, vilket sker genom att den enarmade banditen landar på tre yxor. Då får man förstöra element i någon annans by och rätt vad det är så är det någon som förstör din. Som vanligt är det inte spelets valuta som används till att spela på den enarmade banditen utan det ska man ha spins till. Rätt vad det är får du ett erbjudande: Special Offer 50 spins och $2M för 59,95 kronor. Skulle inte tro det, va. Men värst är att på de försäljningsrutor som dyker upp erbjuds alltså köp av paket till priser upp till närmare 2000 kronor! Kan det vara någon som har köpt det paketet? Ett barn, måhända. För 2000 kronor får du åtminstone tre premiumspel – titta på spel från några år tillbaka och du får säkert åtta spel. Spel som har en idé och som du efter inköpet äger och kan utvecklas i. Istället för att betala potentiellt svinmycket pengar för att trycka på en knapp och låta slumpen avgöra resten av din framgång. Det är i dessa lägen mina socialistiska horn växer fram och kräver statlig reglering.

Så frågan är om jag i mitt fotbollmanagerspel skulle ha köpt tokens (så heter finvalutan där, ej att förväxla med dollar som också finns), t ex  de 30 tokens som jag fick genom att testa Coin Master, för säg 60 kronor. Kanske hade jag varit lyckligare då.

Instagr.am

Än så länge är det exklusivt som äppelapp, men verktyg med motsvarande grafiska filter som i Instagr.am finns redan i allehanda fotoverktyg. Ta en bild med mobilen, välj filter och publicera ögonblickligen. Snart ser ditt liv som ett underbart bildmuseum och ingen behöver längre slösa pengar på fotokurser eller kameror. Här är två bilder som en kollega just twittrade ut: Nyckel och höstidyll.

Mobiltelefonhistoria

Min resa började i augusti 1999! I närmare 20 år slapp jag vara ständigt kontaktbar. Men nu blev det en tur till Ersboda med kamrat Turunen och hos KF:s elektronikkedja Power inhandlades en Siemens C25.

Man kunde programmera in ringsignaler och på nätet kunde man hitta ”noter” att skriva in, så att man slapp tänka. I stort sett under hela tiden jag hade telefonen ringde den med stråkriffet från Bittersweet Symphony, fast givetvis pipigt och monofont. C25:an fungerade hur bra som helst.

Nästa telefon blev en av de tidiga SonyEricsson-lurarna, T100:

Den hade några riktigt trevliga spel. Sänka skepp, tror jag. Och patiens av något slag. De hjälpte mig genom mången stilla stund på jobbet som personlig assistent 2002-05.

Det var aldrig något problem med den, den var riktigt stabil. Minns inte vad jag hade för ringsignal på den.

Sedan blev det Samsung X660:

Ännu en riktigt robust telefon! Minns tyvärr inte hur den ringde heller. Kan ha varit ett gammaldags telefonljud.

Tappade den två gånger! Andra gången var det för gott.

Därför var jag tvungen att köpa följande, SonyEricsson W660 (japp, hette nästan som den förra).

Inget fel på användarvänligheten. När den ringde var det med Bob Hund – Bob Hund.

Men efter ett tag började den misslyckas med att ha kontakt med mobilnätet. In på lagning, men felet återkom. Telia valde då att ge mig en ny telefon, nämligen W890i, den telefon som jag har nu.

Den fungerar bra och låter som Le Sport – Don’t tell no one about tonight när den ringer.

Vad blir det härnäst?

Solskenshistoria

Trots att grådasket legat som en våt filt över oss i Nacka i över en vecka nu, kan jag här presentera en solskenshistoria:

Det hela började redan under natten mot fredagen. Var nära att somna i lagom god tid, och i själva verket somnade jag nog också, men väcktes snart av en hostattack. Den mikrosömnen som jag ändå hann med gjorde att jag sedan inte kunde somna på några timmar, och till slut förhandssnoozade jag en halvtimme.

Det hjälpte säkert, men inte mycket. Det var mycket tröttsamt på morgonen, men tack vare effektiva rutiner kom jag iväg i lagom god tid.

Ut mot busshållplatsen! När det är 5-7 minuterstrafik på bussen, som det är på morgonen, behöver man inte hålla koll på någon tidtabell, och så tänker nog busschaufförerna också: ibland kommer de två bussar på rad och sedan kan det ta 10-12 minuter till nästa.

Den här gången var det extra allvarsamt, eftersom det var just vid nio, varefter det blir 15 minuterstrafik. Men det såg länge svårt ut på fredagsförmiddagen när bussen som vanligt kom lite för tidigt: få personer på hållplatsen och jag var ganska långt efter, när Usain Bolt tog över min kropp. Nejdå, och jag var långtifrån att hinna egentligen, men så inträffade ett vardagsmirakel man sällan är med om i Storstockholms lokaltrafik, nämligen att chauffören uppfattar mig i spegeln och väntar in mig. Bara det en solskenhistoria i sig.

Vad jag inte vet i det läget är att min mobiltelefon hoppat ur fickan under sprinten.

Väl framme på arbetsplatsen några 20 minuter senare tog jag av mig jackan och insåg att mobiltelefonen är borta. Mycket märkligt, ansåg jag. Som den kontrollmänniska jag är screenade jag snabbt av morgonens händelser och insåg snart att det fanns två alternativ: 1) I det slitsamt trötta tillståndet kunde jag faktiskt ha missat i min annars så säkra åka-hemifrån-kontroll: nycklar, plånbok, mobiltelefon och Kronan (något som i praktiken sker genom avkännande klappningar mot fickor, kan misstas som taktlöst trummande), eller 2) den okontrollerade bussprinten. Hoppades givetvis på det förstnämnda. Hann t o m planera en tur hemåt på lunchen för att hämta telefonen, eftersom jag väntade samtal på eftermiddagen från kamrat Olofsson. Därefter gick jag och arbetade.

När jag senare återkom till arbetsrummet hade jag blivit sökt på telefon, men också fått mail och det visar sig att alla utom jag visste om att jag har tappat bort telefonen. En vardagshjälte vid namnet Linda, som visst också hade fått springa till vår busshållplats, hade nämligen lagt märke till en silverfärgad mobiltelefon där strax innan hållplatsen. Denna skarpsynta dam agerade rådigt och ringde till mina senast uppringda kontakter för att informera om vad som hänt. Hon lämnade namn och telefonnummer, som snabbt också levererades vidare till mig. Några timmar senare hämtade jag telefonen i Sickla.

Aasklant

P3:s Christer gav i förra veckan tipset om att lägga in en Aasklant (eller motsvarande) i mobilens telefonbok. Det är ju så att man ibland fipplar på med samtal och sms, telefonboken dyker upp och man råkar ringa eller skicka meddelande till den som ligger överst på listan. I mitt fall är det min kära faster. Jag har ringt ett antal omedvetna samtal och skickat ett par meddelanden till henne. Dock inget pinsamt, som diskussionen hos Christer tog ansats i.

Det är ju bara att lägga till en Aasklant Fippelfinger som första namn i boken, därefter är det slut på olyckorna!

Tipset åker raka vägen ner i arkivet för saker-som-man-borde-ha-tänkt-på-själv.