Det är en ständig kamp om mitt intresse. Ska jag se ännu ett avsnitt av den lättsamma komedin som leder till ett och annat leende, eller ska jag ta mig igenom den där dokumentären som verkar så intressant? Komedin kräver inget engagemang, i dokumentären måste man ha huvudet mer på skaft, men den ger också en belöning, man blir en erfarenhet rikare.
Ungefär på samma sätt har det blivit med radion. Jag har under många år lyssnat på P3 om dagarna. Egentligen sedan gymnasiet, då Pontus Enhörning hade ett humor-, låtönsknings- och hälsningsprogram Önska. Pontus är som den roliga farbrorn som man inte träffat på för länge. Nu på senare tid har Christer varit ett vanligt förekommande trivselprogram på dagtid. Men även P3:s mer populariserade aktualitetsprogram och rena humorprogram är generellt mycket bra.
Samtidigt går det nästan bara intressanta program i P1. Mycket samhällsvetenskaplig porr. Men man har förstås inte riktigt lika roligt, även om det självklart är långt ifrån humorbefriat.
Min bedömning är att P1-lyssnandet är vetenskapligt och reflexivt utvecklande. Men måhända är det mer avkopplande med P3 och dessutom håller man sig ajour kring ungdomars förehavanden, he he. P3 är en maktfaktor inom musik och den musik som P3:s musikredaktörer satsar på når oftast relativt bred framgång, men släpper fram också smalare band. Många ungdomar ratar nog P3 för att pratas en del, jämfört med rekla kanaler – reklam är bättre än prat. Det har jag också märkt, att när jag hört en del ungdomar hajpa vissa låtar, så har jag redan lyssnat på dem i flera månader på P3.
Nej, frågan kommer inte att avgöras här. Tills vidare får det väl vara som det varit senaste veckorna: P1 hemma, P3 i bilen. (Dessutom är Christer-redaktionens själva Christer pappaledig i ett halvår nu och vikarien Patti Hansén är inte riktigt lika trivsam. Inte heller är fungerar han lika bra med den andra programledaren Morgan, som Christer själv gör.)