Jag har tidigare påstått att skammen över gamla fadäser och tillkortakommanden är så pass urvattnad att det längre inte känns att skriva om dem. Den häromsistens publicerade kvarlevan från 1998, som vittnar om tanken att leva på skrivandet, som journalist eller författare kändes dock. Skam kan handla om att bli tagen med byxorna nere, men dess kokpunkt för mig är att bli avslöjad som en naiv drömmare som tänker höga tankar om sig själv, men har helt fel. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, konstaterade Sokrates. Vad gäller skrivkonsten är det nog precis det som har hänt med alla de ofattbara mängder ord som passerat systemet sedan dess – jag har lärt mig och insett att förmågan är på normalnivå. Jag gillar att skriva; det är en utmärkt metod för terapeutisk reflektion, liksom en god egenskap i de delar av livet där text måste produceras. När jag nuförtiden anstränger mig lite extra kan en text faktiskt bli bra, med finurliga formuleringar, lyckad disposition och ett gott flyt. Men oftast skriver jag, som man säger, hellre än bra – låter det flöda ut, med knepig meningsbyggnad, ogenomtänkta satser, märklig kommatering utan stringens och ständiga upprepningar. Jag gör ofta en genomläsning av texter här och upptäcker några saknade ord och stavfel, som åtgärdas. Men många stycken river som naglar i läsögat, som otympliga klumpedunsar som borde göras något åt, men som får vara kvar. Detta är förvisso en blogg, men det finns alldeles för många meningar här som börjar med jag eller det för att man ska känna sig nöjd. Det är helt okej. Jag är helt okej.
Man kanske ska vara förlåtande mot 18-åringen, men det här känns alltså fortfarande. Jag var som en av de tondöva som på riktigt trott sig vara Whitney Houston och ställt sig för att glänsa inför Kishti och Bard. Stopp, det räcker. Eller som gubben med närmast obefintlig bolltalang på gubbinnebandyn som är överdrivet taggad och rankar sig själv som bland de bästa i gänget. Ju längre det är mellan egenbedömd och faktisk förmåga, desto hårdare blir smällen. Men först måste man ju komma till insikt, att man blivit driftkucku åt alla andra.
Kan självdistans rädda någon? Vad är självdistans ens, är det inte bara en strategi för att blotta brister man har kontroll över, för att förtrycka de verkliga problemen? Självförtroende kanske är bra – men är det bra om den står feldimensionerad grund? Det kanske enklaste sättet tycks även fortsättningsvis vara att låta bli att tro att man är något. Det är sedan gammalt i vårt land.