självförtroende | Jannes blogg

Trodde jag att jag var nåt, eller?

Jag har tidigare påstått att skammen över gamla fadäser och tillkortakommanden är så pass urvattnad att det längre inte känns att skriva om dem. Den häromsistens publicerade kvarlevan från 1998, som vittnar om tanken att leva på skrivandet, som journalist eller författare kändes dock. Skam kan handla om att bli tagen med byxorna nere, men dess kokpunkt för mig är att bli avslöjad som en naiv drömmare som tänker höga tankar om sig själv, men har helt fel. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, konstaterade Sokrates. Vad gäller skrivkonsten är det nog precis det som har hänt med alla de ofattbara mängder ord som passerat systemet sedan dess – jag har lärt mig och insett att förmågan är på normalnivå. Jag gillar att skriva; det är en utmärkt metod för terapeutisk reflektion, liksom en god egenskap i de delar av livet där text måste produceras. När jag nuförtiden anstränger mig lite extra kan en text faktiskt bli bra, med finurliga formuleringar, lyckad disposition och ett gott flyt. Men oftast skriver jag, som man säger, hellre än bra – låter det flöda ut, med knepig meningsbyggnad, ogenomtänkta satser, märklig kommatering utan stringens och ständiga upprepningar. Jag gör ofta en genomläsning av texter här och upptäcker några saknade ord och stavfel, som åtgärdas. Men många stycken river som naglar i läsögat, som otympliga klumpedunsar som borde göras något åt, men som får vara kvar. Detta är förvisso en blogg, men det finns alldeles för många meningar här som börjar med jag eller det för att man ska känna sig nöjd. Det är helt okej. Jag är helt okej.

Man kanske ska vara förlåtande mot 18-åringen, men det här känns alltså fortfarande. Jag var som en av de tondöva som på riktigt trott sig vara Whitney Houston och ställt sig för att glänsa inför Kishti och Bard. Stopp, det räcker. Eller som gubben med närmast obefintlig bolltalang på gubbinnebandyn som är överdrivet taggad och rankar sig själv som bland de bästa i gänget. Ju längre det är mellan egenbedömd och faktisk förmåga, desto hårdare blir smällen. Men först måste man ju komma till insikt, att man blivit driftkucku åt alla andra.

Kan självdistans rädda någon? Vad är självdistans ens, är det inte bara en strategi för att blotta brister man har kontroll över, för att förtrycka de verkliga problemen? Självförtroende kanske är bra – men är det bra om den står feldimensionerad grund? Det kanske enklaste sättet tycks även fortsättningsvis vara att låta bli att tro att man är något. Det är sedan gammalt i vårt land.

När jag var liten kunde jag inte säga r och det fortsatte förmodligen att vara något fel på det upp på högstadiet. Jag kan dock inte minnas hur problemet gestaltade sig då! Från mellanstadiet har jag inga minnen av förnedringen att inte kunna – kanske för att problemet inte var så stort, kanske för att skolan var så trygg och jag var bra på allt annat än just det. Men från högstadiet har jag ångestfyllda minnesbilder, i synnerhet från lektioner i tyska. Jag minns att det värsta var genomgången av glosor till kommande läxa, där ordet gick runt bland eleverna och man fick läsa upp en glosa. Det gick väl i någon sorts ordning så att man snart kunde börja räkna om man skulle åka på en tysk glosa innehållandes ett r. Bahnhof – yes! Genus, Janne? Helvete.. der Bahnhof.

Men jag minns som sagt inte problemets fulla natur. Kanske var det mer den ackumulerade helheten som knäckte mig. Att ha lämnat tryggheten i mellanstadiet, att vara en sjua, osäkerheten i att vara en finnjävel (även om jag inte var den enda), att tyskan dessutom var utanför klassen och, auf jeden fall, att tysk grammatik och meningsbyggnad är en utmaning. Då blev ett litet r det som fick bägaren att rinna över.

Tyska blev så mitt svaga ämne. I det relativa betygssystemet fick jag ändå en trea, vilket knappast är värdigt de kunskaper jag hade. I gymnasiet var det så många som läste tyska att man var tvungen att skapa en extragrupp, och i den hamnade jag, tillsammans med blott en handfull andra. Fantastiska möjligheter att lära sig mycket? Eller omöjligt att gömma sig? Tyvärr levde den dåliga känslan för ämnet kvar in på gymnasiet så inget kunde ändra kräftgången, även om jag förstås blev godkänd. Det känns bistert, jag tror ändå att jag i smyg utvecklade ett intresse för språket, som blommade ut några år senare. Tänk vad mycket tid som ändå spenderats på lektioner i tyska. Hade jag hittat glädjen där och då så hade det faktiskt kunnat bli nåt.

Det är tyvärr så att man, kanske främst i den åldern, kan få för sig att man saknar talang eller huvud för vissa saker, så pass att man ger upp. Många är de elever som man själv haft senare som haft så lågt matematiksjälvförtroende att de gett upp, som om det vore omöjligt att lära sig eller bli bättre på. Det är klart att det finns diagnoser som kan innebära problem för viss typ av inlärning, men det är ännu fler som bara inte kommit in i det och hittat glädjen i utveckling. Det är olyckligt!

Tyskan är den stora sorgen för mig, men jag har genom också trott att just jag inte kan:

Programmera – det är bara för Mozarts som haft tangentbord sedan spädbarnsåldern
Löpa längre distans – det måste man börja tidigt med, annars är det kört
Ta examen i högskolan – jag är en förlorare från arbetarklassen – den känslan puttrade på hela vägen till den sista uppsatsen (särskilt uppgiven på förhand var jag inför nationalekonomi med alla dess modeller och formler – men i slutändan blev den kursen en av de roligaste, kanske just för att den var som den var och helt annorlunda jämfört med vanliga samhällsvetenskapliga kurser).

Alla kan lyckas med nästan vadsomhelst.