Sofi Oksanens prisbelönta Utrensning kretsar kring den estniska flickan, sedermera kvinnan, sedermera gumman Aliide, från det att man i Estland skapar en befrielsefront i samband med nazisternas anfall mot Sovjet, till tiden efter det jättelika landets sammanbrott och det nya fria Estland. Hon lever ett tämligen idylliskt liv på den estniska landsbygden där hon gömmer sin ungdomskärlek och motståndsmannen Hans, samtidigt som hon såsmåningom gifter sig med den sovjetiske drömmedborgaren Martin. Hon är avundsjuk och egensinnig, slug och lömsk och visar sig också vara överlevartypen, om än av den olyckliga sorten. På 1990-talet påträffar hon en flicka i förfärligt skick på sin gård, Aliide vet inte om denne är att lita på – förmodligen inte – och vem är hon egentligen?
Berättelsen kommer inte i en linjär kronologi, utan bakgrunden blir allt fylligare med nedslag i olika tider och situationer. Det blir till att kriga i den första fjärdedelen för att hänga med och förlita sig på att förklaringar kommer, och därefter tar det också fart.
Språket är nedskalat på citerad dialog, många repliker placeras i bisatser och det känns bitvis lite väl utstuderat och tillgjort. Men å andra sidan känns det fräscht jämfört med sida ut och sida in av talstreck. Vissa formuleringar känns också lite onödigt käcka eller t o m coola, som blir lite överflödiga när berättandet och berättelsen i sig redan är så starka.
Allt som allt, en angenäm läsupplevelse!
