Kategorier
Författare: Janne
Foto: dphuonq CC BY-SA
Fotbollstränaren José Mourinho står för någon slags modern latinomanlighet som bygger på mycket gott självförtroende, ett intelligent men oerhört tydligt hierarkiskt ledarskap och en särdeles stark vinna-till-varje-pris-mentalitet. Som fotbollstränare är han knappast ifrågasatt och även igår, när Mourinhos Real Madrid mötte Bayern München, spelade han ut sin roll fullständigt: studsade runt stiligt behärskat vid sidlinjen, småmuttrade när Real gjorde mål, liksom när Bayern gjorde mål, pekade med hela handen i ständiga lagom yviga gester och när det blivit straffläggning och förlusten var nära stod han på knä i gräset och bad till högre makter eller om det bara var Iker Casillas.
Nu blev det förlust för Real och Mourinho, och då måste det sägas att inte ens den store ledaren lyckades hålla masken. När han vandrade av planen såg han ut som en liten pojke som just berövats sin bästa leksak, något krum i ryggen, vilsen i blicken och inte ens de symboliska övertydliga suckarna talade sitt vanliga språk.
Kategorier
Oferta del mes
När jag i somras läste första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp tyckte jag att han emellanåt tenderade att lämna ut många människoöden omkring sig, men skona sig själv från det värsta. Det ligger delvis i berättelsens natur då första boken angriper barndomen och livet som ung vuxen och kan därmed behandlas med viss distans. I den andra delen är det dagens Knausgård som står i centrum. Min kamp 2 börjar i Malmö hos trebarnsfamiljen med ett barnkalas alla vedermödor. Framställningen är återigen mycket detaljerad och underbart driven, och det övergripande temat är Knausgårds klagande ton över alla besvärliga sociala normer och den ofrihet som föräldraskapet innebär, som håller på att kväva honom. Det är ingen marknadsföring för föräldraskap, om man så säger.
Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.
Kategorier
Det sista halmstrået
Då var den svenska hockeysäsongen slut och glädjande nog slutade det med förlust för Skellefteå AIK och guld för Björklövens förre lagkapten Mats Lavander och hans Brynäs IF. Därmed är det grönt ljus för oss som griper efter halmstrån att konstatera att Björklöven fortfarande är det senaste laget från Västerbotten att vinna SM-guld, den yttersta framgången. Ja, låt vara att Löven numera huserar i ishockeyns dystraste kolgruva, längst ner, där det är eländigt usla arbetsförhållanden i total jävla mörker och dålig luft, och förmodligen luktar det dåligt också.
Kategorier
Ensam lång väg hem
Kent är tillbaka med en riktigt schysst kentlåt, särskilt slutfasen är magnifik på klassiskt kentvis. Dock är det ju ingen singel som kommer att mörda i radiobruset, men vem fan bryr sig om det?
Videon är raskt ihopsatt med anledning av att bandet tackade nej till att spela en förkortad version hos Skavlan och ändå hade hunnit repa och hyra in folk och utrustning.
Text finns på kent.nu.
Jan Guillous berättelse om skoltiden vid “Stjärnsberg” är en i det närmaste folklig gestaltning av pennalism, eller sk kamratuppfostran, i internatmiljö. Trots detta har traditionerna fortsatt på många internatskolor och förmodligen sopats under mattan av inblandade och deras föräldrar, som minsann inte tagit skada av den broderliga anda som präglat deras egen skolgång och vässade deras armbågar inför framtiden. Och, pojkar kommer alltid att vara pojkar. En dunk i ryggen, rätta in dig i ledet, så har du en chefspost inom 10 år.
Nu har barn- och elevombudsmannen, BEO, lagt fram ett krav på Lundsberg för en elevs räkning på 178 400 kronor för misshandel och kränkningar. Skolans förklaringar är anmärkningsvärda: Eleven betraktades som “tämligen speciell av de andra eleverna på hemmet” och ingen ville dela rum med honom. Eleven gillade inte fisk och potatis, vilket irriterade andra elever och trots att personalen och eleverna försökte få honom att äta fisk och potatis så valde eleven att särbehandlas med särskild kost.[1]
Vilket universum kommer de människor ifrån som svarat på Skolinspektionens kritik?
Tiderna förändras, i det här fallet helt klart till det bättre. Även om vi hade blivit av med en klassisk svensk roman och en hygglig film, hade det givetvis varit bättre om en byråkrat klivit in på “Stjärnsberg” och försökt sätta stopp för skolans tysta medgivande till kamratuppfostran av t ex Guillous alter ego Erik Ponti och dennes rumskamrat Pierre Tanguy. Eller kanske hade vi fått en John Grisham-aktig spänningsthriller om mäktiga föräldrar och den ensamme skolinspektören som väljer mellan principer och sedelbuntar i kampen mot skolan.
Gissningsvis kommer traditionerna att överleva även denna lilla storm. Kanske till och med stärkas med ytterligare hyschpysch. Skolan gör det klart och tydligt att du inte kan vara tämligen speciell, eller avstå fisk och potatis, för då blir du exkommunicerad, inte bara i elevernas gammelhierarkiska maktspel, utan även av personalen.
[1] http://www.dn.se/nyheter/sverige/krankt-elev-kraver-lundsberg-pa-178400-kronor
Tänk dig en poplåt som bl a innehåller följande ingredienser i form av ord: Bouillabaisse, dessert, ängslig, dusch, överkurs, körlektion, uppkörning och en osedvanlig mängd babys, vilket jag inte tål.
Lägg till en video där sångaren antar Jesus gestalt.
Vad blir det då?
Kategorier
Äkta människor
Jag har verkligen inget emot att betala TV-licens och på så sätt försäkra mig om fri kvalitets-TV (även om det en gång i tiden var dråpligt värre när jag just lämnat studentkorridoren för att bo på Tomtebo och inte självmant anmält licensen för att ekonomin inte var den bästa och licensagenten (som på den tiden påstods se till att licensskolkaren fick en snigel i ögat) ringde på dörren innan jag öppnade med Rederiets signaturmelodi som ljudkuliss – megahaffad!).
Visst är SVT med och köper och delfinansierar en del dramaprojekt, men det här senaste TV-året har varit fullständigt lysande. Min känsla är att man tidigare dessutom bara gjorde små miniserier, som ibland kunde vara bra, men förlorade lite av de längre seriernas charm. Redan förra våren blev jag chockad att när den gemytliga dramakomedin Gynekologen i Askim återkom till rutan så var det i hela 10 avsnitt. Just nu längtar man lite extra till måndagar, då deppardramat 30 grader i februari sänds, också det i tio avsnitt. Man kanske får lov att återkomma till den, men i söndags tog en annan tioavsnittsserie slut, nämligen Äkta människor.
Äkta människor handlar om en alternativ nutid, där humanoida robotar, hubotar, blivit en del av vardagen. Huboten kan agera hemhjälp, utföra arbeten som inte kräver mänsklig intelligens eller helt enkelt vara sällskap, oavsett om de används som vänner av ensamma eller avancerade sexleksaker av dem som känner för det.
TV-serien väljer att följa flera olika trådar av varierande intresse: Den tvekande familjen som är osäker på om det verkligen är vettigt att låta en hubot göra allt i hemmet, den splittrade familjen där kvinnan lämnar mannen (Leif Andrée, så klart!) för att leva ihop med huboten istället som hon sedan tweakar sexuellt, pojken som blir kär i en hubot, hubotarna som ett arbetsmarknadsmässigt hot, framväxten av antihubotrörelsen Äkta människor, den svarta hubotmarknaden där man fifflar med koden för att hubotarna ska göra sådan som de kanske ursprungligen inte var ämnade att göra och så vidare. Nog finns det utrymme för drama och många av trådarna väcker visst intresse!
I centrum för förvecklingarna finns dock en ganska oengagerande ramberättelse om en grupp fria hubotar som kämpar för, ja vem vet vad egentligen! De skapades av forskaren Stefan Eischer som också lappade ihop sin son till en halvhubot efter ett han råkat ut för en drunkningsolycka. De fria hubotarnas ledare Niska fick en del av datakoden som de drivs med och sonen Leo fick resterande del. Koden är deras själ, en helt ny livsform, säger Eischer. Denna kod blir föremål för intresse för de mäktigaste männen inom säkerhetspolisen, en fråga om nationens säkerhet. Varför det är det och vad som egentligen var Eischers och de fria hubotarnas agenda förblir ganska oklart, en stor grå fläck i en i övrigt tämligen intressant science-fiction.