Ikväll körde jag till Arjeplog. På vintern beklagar man sig över sladdriga vägbanor och snörök, medan det så här års är ett elände att på kvällen köra västerut. Solen i ögonen hela resan. Men det är man å andra sidan van vid efter att ha morgonpendlat österut och eftermiddagpendlat västerut i några år: same shit, every day.
Bortåt Arvidsjaur till, börjar de diverse förgreningarna av Byske älv slingra sig längs vägen från Luleå och under någon liten sträcka går det ett något mindre, men ack så charmigt åparti längs vägen. I solglasögonen var det mörkare än i verkligheten, så det såg ut att vara bra fiskeväder, om man då ska minnas fars påståenden om att det nappar bättre när vattnet skuggas. Det måste ha varit en besvikelse för honom att jag inte riktigt taggade till på fisket. Jag kan minnas att jag hade ett spö i handen någon gång, men lyckligtvis nappade det sällan, för det kändes stressande. Men samtidigt minns jag de enstaka fisketurerna med viss glädje. Jag trivdes i naturen, kunde sitta och betrakta eld och vatten länge, som, säg, 9-åring. Det fiskades antagligen på olika ställen, men jag minns att jag särskilt gillade Rickleån mellan Bygdeå och Robban. Skulle gissa att det var för att det lättillgängligt och relativt öppet omkring: mindre mygg, lätt att strosa längs med och så minns jag åtminstone en grillkåta, där man kunde kura in sig när det blåste snålt.
