Taggarkiv: Nacka

Internetfri zon

Inom Nacka kommun har vi varit utan internet och e-post sedan i fredags och nu verkar systemen vara på väg att vakna till liv igen. Det är givetvis inte bra att dagens kommunikationsinfrastruktur visar sig vara så skör, men det har varit några uppfriskande dagar. Man träffar folk i cafeterian som man annars aldrig ser, skriver uppgifter för hand, känner sig brusfri utan mail och nyheter, samt njuter av en fullständigt analog tillvaro, som känns mer närvarande. Gröna vågen lockade svenskarna tillbaka till naturen, när kommer den första riktiga analoga vågen?

Å hå, åka pendeltåg

Det ser så bra ut på papperet:

Men tyvärr så är det sällan med verkligheten överensstämmande.

SL höjer priset på månadskortet med 14% fr o m 1 september.

Bussarna till och framförallt från Nacka centrum är ständigt överfulla. Jag står och förnedras dagligen. Det är rent löjeveckande att se kön med bussar in till Slussen i rusningen, ibland över hela Stadsgårdsleden. Och en utvecklad spårtrafik, typ tunnelbana, till Nacka är minst prioriterad av alla åtgärder.

Snart blir jag ensamåkande bilist.

Köpcentra

Hjälp, förvirringen är total: Vårt köpcentrum här i Nacka byter namn från Forum Nacka till Nacka Forum. Det luktar desperation över en sådan omprofilering.

Men värst är det ändå i Bromma, där ett antal butiker nu enats om ett enhetligt koncept. Alla konventionella namn är upptagna: (Arninge, Skärholmen, Sollentuna m fl) centrum, (Sture-, Västermalms, m fl) -gallerian och så vidare. I Nacka har vi förutom Forum också Sickla köpkvarter, där den sistnämnda halvkopierats till relativt färska Köpstråk Sundbyberg. Men Bromma då? Jo, idag har Bromma blocks premiär. Just det! Bromma blocks!

Enligt Bromma blocks hemsida http://www.brommablocks.se bygger inte namnet bara på engelskans ord för kvarter, utan också på att kvarteret består av stora blockliknande hus.

Solskenshistoria

Trots att grådasket legat som en våt filt över oss i Nacka i över en vecka nu, kan jag här presentera en solskenshistoria:

Det hela började redan under natten mot fredagen. Var nära att somna i lagom god tid, och i själva verket somnade jag nog också, men väcktes snart av en hostattack. Den mikrosömnen som jag ändå hann med gjorde att jag sedan inte kunde somna på några timmar, och till slut förhandssnoozade jag en halvtimme.

Det hjälpte säkert, men inte mycket. Det var mycket tröttsamt på morgonen, men tack vare effektiva rutiner kom jag iväg i lagom god tid.

Ut mot busshållplatsen! När det är 5-7 minuterstrafik på bussen, som det är på morgonen, behöver man inte hålla koll på någon tidtabell, och så tänker nog busschaufförerna också: ibland kommer de två bussar på rad och sedan kan det ta 10-12 minuter till nästa.

Den här gången var det extra allvarsamt, eftersom det var just vid nio, varefter det blir 15 minuterstrafik. Men det såg länge svårt ut på fredagsförmiddagen när bussen som vanligt kom lite för tidigt: få personer på hållplatsen och jag var ganska långt efter, när Usain Bolt tog över min kropp. Nejdå, och jag var långtifrån att hinna egentligen, men så inträffade ett vardagsmirakel man sällan är med om i Storstockholms lokaltrafik, nämligen att chauffören uppfattar mig i spegeln och väntar in mig. Bara det en solskenhistoria i sig.

Vad jag inte vet i det läget är att min mobiltelefon hoppat ur fickan under sprinten.

Väl framme på arbetsplatsen några 20 minuter senare tog jag av mig jackan och insåg att mobiltelefonen är borta. Mycket märkligt, ansåg jag. Som den kontrollmänniska jag är screenade jag snabbt av morgonens händelser och insåg snart att det fanns två alternativ: 1) I det slitsamt trötta tillståndet kunde jag faktiskt ha missat i min annars så säkra åka-hemifrån-kontroll: nycklar, plånbok, mobiltelefon och Kronan (något som i praktiken sker genom avkännande klappningar mot fickor, kan misstas som taktlöst trummande), eller 2) den okontrollerade bussprinten. Hoppades givetvis på det förstnämnda. Hann t o m planera en tur hemåt på lunchen för att hämta telefonen, eftersom jag väntade samtal på eftermiddagen från kamrat Olofsson. Därefter gick jag och arbetade.

När jag senare återkom till arbetsrummet hade jag blivit sökt på telefon, men också fått mail och det visar sig att alla utom jag visste om att jag har tappat bort telefonen. En vardagshjälte vid namnet Linda, som visst också hade fått springa till vår busshållplats, hade nämligen lagt märke till en silverfärgad mobiltelefon där strax innan hållplatsen. Denna skarpsynta dam agerade rådigt och ringde till mina senast uppringda kontakter för att informera om vad som hänt. Hon lämnade namn och telefonnummer, som snabbt också levererades vidare till mig. Några timmar senare hämtade jag telefonen i Sickla.

Pizzasaknad

Nu har jag snart varit ifrån Umeå i två månader. Har hunnit börja känna mig som en riktig nackabo, men går fortfarande dagligen in på vk.se och läser senaste nytt från den forna hemstaden.

Idag ser jag att Västerbottens-kuriren uppmärksammar Riccardo och Anette Cucurnias trettionde bröllopsdag. En icke-nyhet för en del, men för mig som vissa söndagseftermiddagar saknat möjligheten att åka till Teg och köpa världens bästa pizza hos Pizzabutiken Roberto, som paret driver, är det lite av veckans nyhet.

Läs mer och se en saknad pizza: http://www.vk.se/Article.jsp?article=305524