Erbjudande från Nordic Namnia.
Kategorier
Svenskklingande säljarnamn
Umeåbandet Invasionen har nu släppt en video till låten Sanningsenligt.
Videon är regisserad av allas vår Jakob Arevärn.
För närvarande kan vi förklara kampen mellan de politiska blocken som avgjord. Med Håkan Juholt som rorsman som ideligen gör för stora rodersutslag, för att strax därefter tvingas parera åter och däremellan halka på ett och annat bananskal, har åtminstone inte socialdemokraterna något att hämta hos det svenska folket 2014. Det är inget större fel på Juholt egentligen, han visar ju t o m prov på mycket god självinsikt i sin klassiska kommentar när hans namn kom på tal som partiledarkandidat:
Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning. (DN citerar SR:s ”Partiledaren – en dokumentär om Juholts väg till makten”)
Men inte någonstans känns Juholt som lämplig partiledare för Sveriges största parti och än mindre en utmanare mot fader Fredrik. Och att inte valberedningen inom partiet förmår hitta några bättre alternativ visar mer på socialdemokratins kritiska koma, än Juholts och hans fadäser i sig. Håkan Juholt hade möjligen kunnat fungera på 1980-talet. Hans tid är inte nu och det förklarar han själv allra bäst.
Den nuvarande bostadsbidragsaffären är en ypperlig möjlighet för sossarna och valberedningen att få trycka på ångra-knappen och göra åtminstone lite mer rätt. För då har man åtminstone skuggan av en chans att vara tillbaka på banan 2014. Och Sverige får en trovärdig opposition.
Kategorier
Jante mot utländsk observatör
Visst lever Jante. Vi ska väl trots allt inte tro att vi är något. I modern tappning är det snarare att vi inte ska yppa att vi tror att vi är något. För vi tror att vi är något, vi tror att vi är bäst i världen – men så får man inte säga!
Därför finns det inget som känns bättre än när en utomstående säger att vi är bäst, det är så hunden Sverige blir kliad bakom örat och kapitulerar i fullständig njutning. Det ska vara britter som älskar vår poesi, tyskar som uppskattar vår kombination av öppenhet och ordning, newyorkbor som tycker det är underbart fräscht i tunnelbanan och norrmän som är imponerade av Charlotte Kalla. När det är semifinal i ishockey VM mellan Ryssland och Kanada frågar den svenske reportern ointresserat hur perioden kändes innan den viktigaste frågan kommer: Om ni vinner, hur oroliga är ni för att behöva möta Sverige? Den medietränade kanadensaren dödar reportern med blicken och säger: Sweden is a good team, I’m sure it’ll be a good game. Reportern får gåshud och vänder sig med rosiga kinder, uppenbart upphetsad och lämnar tillbaka till Claes Åkeson, förlåt, Runheim. Nej, det är nog Åkeson igen.
Tomas Tranströmer tilldelas Nobelpriset i litteratur och Sverige enas i en Äntligen!-kör. Tranströmers popularitet har en förvånansvärd bredd med tanke på att det är poesi vi talar om. Ur ett svenskt perspektiv är priset alldeles uppenbart välmotiverat.
Utomlands säger de mer Trans – what? Amerikanarna kritiserar Nobelpriset för att vara allt för europeiskt och norrmännen anser att Sverige, för att ha så få invånare, fått priset alltför många gånger (Lagerlöf, von Heidenstam, Karlfeldt, Lagerkvist, Johnson, Martinson, Tranströmer och eventuellt också Sachs).
Men så är ju Svenska akademien just svensk. Visst känns det lite taskigt att välja en svensk, men samtidigt får man anta att Akademien känner lite så och tänker till en gång extra innan de bestämmer sig för en svensk.
Själv har jag ingen nämnvärd erfarenhet av varken poesi i allmänhet eller Tranströmer. Men jag hoppar på tåget nu och ska läsa en biografi om honom. Det finns bildbevis på detta.
Javisst, efter att ha tittat på svensk-danska produktionen Bron så har jag, på sätt och vis, fått en ny favoritaktör: Morten Suurballe. Tyvärr minns jag inte riktigt vem han spelar.
Kategorier
Birro: Den andra dagen
Aftonbladet lägger till en rubrik:
Kategorier
Datakörkort
Det var väl ett härligt begrepp som florerade för tio år sedan: datakörkortet. Det var nog generellt sett ett bevis på att man under några kurstimmar lyckats starta ett officeprogram, möjligen göra något i det och i bästa fall spara det på ett sätt som gör att man kan finna det åter. Idag får man säga att de allra flesta nog lever upp till kraven för datakörkortet, men frapperande ofta görs bedrövliga fadäser: t ex att individer svarar på massmail, så att svaret, som emellanåt är personligt, hamnar hos alla, och inte bara avsändaren, som det var tänkt.
Kategorier
Marcus Birros bedrövligaste stund
Det går riktigt dåligt för Marcus Birro just nu.
Det är i det närmaste tragikomiskt, t ex i DN, där alla artiklar står bredvid varandra.
07:36: Marcus Birro vill bli ny KD-ledare
11:16: Birro drar tillbaka KD-ledarkanditatur
17:22: Marcus Birro: De jävla idioterna gav mig sparken
17:43: Tv4: Oförenligt med Birros uppdrag för oss
Efter en halvtimme på perrongen var det lika bra att ta bilen, när ännu en tidtabell sprack hos banreparatören. De kan väl skicka mig en slant för soppa och besvikelse.