För närvarande kan vi förklara kampen mellan de politiska blocken som avgjord. Med Håkan Juholt som rorsman som ideligen gör för stora rodersutslag, för att strax därefter tvingas parera åter och däremellan halka på ett och annat bananskal, har åtminstone inte socialdemokraterna något att hämta hos det svenska folket 2014. Det är inget större fel på Juholt egentligen, han visar ju t o m prov på mycket god självinsikt i sin klassiska kommentar när hans namn kom på tal som partiledarkandidat:
Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning. (DN citerar SR:s ”Partiledaren – en dokumentär om Juholts väg till makten”)
Men inte någonstans känns Juholt som lämplig partiledare för Sveriges största parti och än mindre en utmanare mot fader Fredrik. Och att inte valberedningen inom partiet förmår hitta några bättre alternativ visar mer på socialdemokratins kritiska koma, än Juholts och hans fadäser i sig. Håkan Juholt hade möjligen kunnat fungera på 1980-talet. Hans tid är inte nu och det förklarar han själv allra bäst.
Den nuvarande bostadsbidragsaffären är en ypperlig möjlighet för sossarna och valberedningen att få trycka på ångra-knappen och göra åtminstone lite mer rätt. För då har man åtminstone skuggan av en chans att vara tillbaka på banan 2014. Och Sverige får en trovärdig opposition.