Taggarkiv: moderaterna

Högervinden blåser

Analysen nedan var korrekt, inte bara på partiledarnivå, utan även bland väljarna öppnas nu dörrarna till Sverigedemokraterna hos högerpartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern. Snart är det Jimmie Åkesson eller Mattias Karlsson som myser hemma hos Annie i Maramö och förbereder det nya högerlaget. Den stora förloraren torde initialt vara Moderaterna, som då inte längre är överlägset störst i blocket och nog tvingas överlåta betydande poster till Sverigedemokraterna i en kommande regering. Eller så återvänder många väljare till m när man visar sitt rätta ansikte och minskar både solidaritet och skatter till förmån för individens misstro till andra människor. Ett övergivande av decemberöverenskommelsen blir en riktig chansning för moderaterna.

AKB vacklar om öppna hjärtan

Efter decemberöverenskommelsen skrev jag att Anna Kinberg Batra därmed stod upp för Reinfeldts vädjan till svenska folket att öppna era hjärtan. Såg inte programmet ”Partiledaren” ikväll, men förstår av tidningarna att hon pressades i denna fråga och kunde inte lämna ett rakt svar.

Anna Kinberg BatraCreative Commons License Ragnar Jensen via Compfight

Vilket är förståeligt, ty det äro uppror bland gammelmoderater på högerkanten och på sina håll har man hållit distriktsomröstningar för att förkasta överenskommelsen.

Att inte fullt ut ta ställning för ”öppna era hjärtan” kan också betraktas som en vag flirt med Sverigedemokraterna.

Men samtidigt har hon försvarat decemberöverenskommelsen, vilket möjligen är en flört med alla de som inte vill ge makt åt Sverigedemokraterna, men som också är ett slag på käften på såväl gammelmoderater som sverigedemokrater.

Det är en balansgång mellan ett eller annat nonsens i toppolitiken. Därmed kan vi redan nu utropa Kinberg Batra till Sveriges nästa statsminister.

Antingen blir man större än den rödgröna röran och låter decemberöverenskommelsen plåga socialdemokrater att trycka på avstår-knappen på voteringar.

Eller så välkomnas Sverigedemokraterna in i alliansvärmen med en video liknande den som Ebba Busch Thor fick häromdagen. Jag tror att det är möjligt med nuvarande laguppställning i Alliansen. Får Jan Björklund foten och ersätts av Cecilia Malmström eller Birgitta Ohlsson blir det inget av det hela.

AKB vidhåller öppna hjärtan

Det blev inget extraval, en liten besvikelse på sätt och vis, men ändå en nykter överenskommelse, en överenskommelse som på riktigt avväpnar Sverigedemokraterna.

Arga gammelmoderater och nykonservativa ungmoderater rasar, för de kanske inser att de med Sverigedemokraternas hjälp hade kunnat få genom många frågor, ungefär som med SD:s eller S eller MP:s hjälp under hela minoritetsregeringstiden 2010-14.

Men utifrån hela sjuklöverns gemensamma inställning att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande över politiken var detta det enda hederliga.

Kan knappast tro att gammel- och ungmoderaterna gnäller när/om de är största minoritet 2018. Men hos dem ligger det nog inte långt från hjärtat att välkomna in SD in i koalitionen.

Reinfeldts större än grundlagen

Både talmannen och moderaternas gruppledare i riksdagen har nu villkorat sitt löfte om att lägga ner sina röster när det ska röstas om Löfven som statsminister. Nu måste han även snarast visa på att hans budget kan överleva omröstning. Även om det givetvis blir svårt att regera utan budget, faktiskt omöjligt, så ställer sig moderaterna över grundlagen om hur regeringstillsättning ska gå till. Smaskigt för en statsvetenskapligt nyfiken åskådare.

Var är debatten?

DN:s Viktor Barth-Kron diskuterar en utförsäljning av Moderaterna till riskkapitalister, som då kan göra en hacka genom att t ex se till att Stockholms kommunordförande Sten Nordin kommer i säng 18:30 och därigenom minskar representationskostnaderna.

Arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton kan vi snabbt lägga till, som häromsistens valde en 33 000-kronors-biljett till USA för att kunna sova bättre på planet. Riskkapitalbolaget kan få in 30 000 till sina ägare genom att Hamilton uppmuntras till att boka i god tid och i ekonomiklass, om hon nu överhuvudtaget måste åka till USA i tjänsten. Att riskkapitalister undgår ansvar och slickar i sig grädden av skattebetalarnas välfärdsmos i skolan och omsorg, det är ju uppenbart självaste kärnan i denna framåtskridande ideologi.

Det har förmodligen varit tufft att vara oppositionspolitiker på sistone, oavsett om du heter Håkan eller inte. De trygga patriarkerna Reinfeldt och Borg har lotsat landet genom en finanskris och till minskat skattetryck med ett intryck av att ingenting annat har hänt, än att alla fått mer i plånboken. Men frågan är varför ingen vänsterpolitikerriktigt tar vara på det uppståndna läget och tar en ideologisk diskussion?  Eller som Jonas Gardell twittrade igår: ”Hela Sverige rasar mot vanvård av äldre och vd:ar som skor sig och sossarna gör vadå förutom att bråka internt? Leker tysta leken?”

Valanalys

Svenska folket har lagt sina röster: Alliansen gick framåt och fick nästan 50% av rösterna, Sverigedemokraterna lyckades få närmare 6% av de svenska väljarna att stoppa ner SD-valsedlar i kuverten och Miljöpartiet ökade med närmare 40% (2 procentenheter), medan Socialdemokraterna återigen backade kraftigt och är nu bara med nöd och näppe Sveriges största parti.

Det finns två relativt stora vinnare i valet: Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

Man måste imponeras av hur Reinfeldt, Anders Borg och de andra ”nya” moderaterna gått framåt under 00-talet. Den gamle moderaten och partiledaren Bo Lundgren kunde inte glorifiera skattesänkandet, utan framstod mer som en girigbuk som skulle få behålla ytterligare några tiotusentals kronor årligen genom sina skattesänkningar. Och översittarattityden av gammalt moderat snitt satt där den skulle: svenskarnas dom 2002 var brutalt hård och landade på -7,7 procentenheter till 15,2%.[1] Reinfeldts gäng har lyckats ändra retoriken kring skattesänkningarna: de är nu en del av arbetslinjen och ett led i att minska utanförskapet. Skattesänkningarna har, simsalabim, blivit sociala välfärdsåtgärder. Man har blivit det nya arbetarpartiet och i denna valrörelse också det enda arbetarpartiet – genom att sänka skatter! Nåväl, regeringen har också tagit hand om ordförandeskapet i EU på ett bra sätt och fört en trygg skolbokstrogen finanspolitik genom finanskrisen. Och med Sven-Otto Littorins avgång är nog alla som bär drag av det gamla borta.

Svenskarna har gett Reinfeldt tummen upp: I valet 2006 ökade Moderaterna kraftfullt till 26,3 % och vann regeringsmakten och häromdagen fortsatte framgångssagan när man fick 30% av rösterna och Reinfeldt blir den första borgerliga statsminister som väljs om.[2][3]

Men Mona Sahlin har också varit tämligen framstående under valrörelsen. Och detta trots att hon haft alla emot sig. Det är inte bara Reinfeldts hundvalpsögon och pondus som varit avgörande, nog har även den gällande könsmaktsordningen påverkat valresultatet: både direkt bland väljarna, men också i mediernas bevakning.

Svenskarna har också gett tummen upp åt Jimmie Åkesson. Diskussionerna går heta vilken inverkan det haft att varken de etablerade partierna eller media velat bemöta Sverigedemokraternas politik som alla andras, utan tagit avstånd, hållit för näsan, blundat och hoppats på det bästa. Det hade möjligen kunnat gå än värre, men 20 mandat till ett parti som specifikt vill stoppa den utomeuropeiska invandringen är illa nog (här är resonemangen tämligen luddiga: ofta dras exempel som att ”de” inte kan språket och kan därmed inte delta i samhället, t ex rösta – men nog är det lika svårt för inflyttade finnar och polacker att lära sig svenska, som för somalier och irakier). Dessutom har Sverigedemokraterna fått mandat i alltfler kommuner runtom i Sverige, i allt större utsträckning även utanför Skåne och i Grästorps kommun tog sig en medlem i Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front, in i kommunfullmäktige.[4][5]

Så har Sverige blivit mer främlingsfientligt? Det tror jag inte. Istället är det en tydligt uttalad främlingsfientlig och rasistisk politik som flyttat ut från de svettiga källarlokalerna och som nu förmedlas på konventionellt sätt istället för några enstaka testosteronstinna demonstrationer eller klotter. Sådana grupper som driver dessa enkla lösningar på samhällsproblemen finns förmodligen i alla moderna samhällen och så även i Sverige. De kan i värsta fall utgöra en procent av valmanskåren.

Vilka är då de resterande väljarna bland de 330157 (enligt valnattsresultatet)  som röstat på Sverigedemokraterna? Det kommer säkert svar på dessa frågor, men här kommer ett antal hypoteser: För det första har Sverigedemokraternas insteg uti offentlighetens ljus tillsammans med etablissemangets bemötande av dem mobiliserat en del lågutbildade som knappast är ideologiskt lika övertygade som de ovannämnda, men som ändå tror på de enkla lösningar som presenterats. I vanliga fall hade de inte röstat alls och muttrat i fikarummet på jobbet, men nu fanns äntligen ett annat alternativ. För det andra påminner SD om en slags subkultur där nog många som annars känner sig utstötta av etablissemanget får bli en av oss, och passande nog finns där också flera tydliga ”dom”: utomeuropeiska invandare, de etablerade partierna, de onda medierna som är emot oss, och så vidare. Denna vi-mot-dom-kultur känns igen från t ex supporterkulturer, och stämningen på SD:s valvaka häromdagen var inte helt olik den när supportrar uppvaktar sitt lag efter en stor framgång. Den här typen av kulturer är utpräglat manliga. För det tredje får man förmoda att det bakom SD:s 5,7% finns en del allmänna proteströster mot etablissemanget. De partier som satt i riksdagen under förra mandatperioden kanske är för lika och förmår ej att erbjuda tydliga alternativ, särskilt inte nu när man kompromissat sönder sig i två block.

Oavsett vad är Sverigedemokraterna nu Sveriges sjätte största parti.

Dags för en sammanfattning. Orsaker till valresultatet:

  • De skickliga nya moderaterna
  • Fredrik Reinfeldts faderliga pondus och hundvalpsögon
  • Könsmaktordningen
  • De etablerade partiernas svårighet med erbjuda alternativ till alla, särskilt unga män
  • De etablerade partiernas icke-bemötande av SD

[1] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html
[2] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/roster.html
[3] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val2010/valnatt/R/rike/index.html
[4] DN.se http://www.dn.se/nyheter/valet2010/111-miljoner-till-sds-kassa-1.1173695
[5] DN.se http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nazister-in-i-grastorps-kommun-1.1173757

Det nya Sverige

Fotbollslandslaget har en ny tränarstab efter åratal av Baloo och Tråklasse och sedan bara Tråklasse. Nu är det Trivselerik som styr skutan genom ur och skur, förhoppningsvis mot nya härliga platser världen över. Till att börja med räcker det med smugglarfärjan från Nynäshamn till Polen (och Ukraina) 2012.

Trist nog för Tråklasses del så är det ju väldigt kul med det nya fräscha, istället för det gamla halvsura. Erik Hamrén erbjuder helt enkelt ett lite trevligare bemötande, även om han angränsar till det populistiska emellanåt. Och så länge laget vinner är det lätt att vara glad. Segrarna mot Ungern och San Marino är en utmärkt start. Det får blåsa lite av en motvind innan man på allvar kan ta ställning till Trivseleriks briljans.

Till sin hjälp har han en generation hyggliga svenska bollspelare. Man åstadkom ett trevligt offensivt spel i båda matcherna, men mot Ungern släppte man å andra sidan till otäckt många kontringar. Det kanske ändå blir så att Tråklasse får rätt i förlängningen: det lösare tyglarna och den offensiva kreativiteten kostar Sverige några viktiga poäng. Visserligen vann Sverige med 2-0 mot Ungern, men en mer behärskad offensiv och säkrare defensiv där man till varje pris håller sig på ”rätt sida” kanske hade varit tråkigare att se, men ändå en mer säker 1-0-seger.

Så länge Zlatan är glad och peppad kan det dock gå hur bra som helst.

Det nya Sverige kanske går att jämföra med de nya moderaterna. Den nya huvudtränaren Reinfeldt och den assisterande Borg är ena riktiga mysfarbröder som alltid anstränger sig till en myndig, faderlig ton. Det är skillnad mot både den gamla regeringens tråkfossiler i Persson och t ex Ringholm, men också till de gamla moderaternas lite mer gåpåiga översittarattityd, som vi sett hos  Bo Lundgren, Carl Bildt, Anders Björck och inte minst den blott skenbart nye, och numera föredetta arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin.

Nu har Reinfeldt tagit Sverige till ett slutspel. Många är nöjda, men nu finns inte den vägvinnande moroten att rösta bort Persson kvar. Reinfeldts framgång hänger troligtvis på hur mycket av en morot det är för den ”rörliga” gruppen bland väljarna att Mona Sahlin inte ska bli svensk regeringschef.