Imorgon ska jag, en kollega och ca 30 kids åka till Gotland och hansastaden Visby. Vi ska residera i stadens fängelse, numera vandrarhem, umgås, uppleva och stärka gruppen. Det blir nog bra!
Dessvärre pratar man klass 1-varning och kulingvindar på SMHI just nu. Det snackas mycket om att färjan till Gotland är mycket väderkänslig. Det får vi se imorgon.
Kidsen. De kan minsann hitta på saker. Idag efter lektionens slut var det lek: en stod och höll emot en dörr, en annan tänkte forcera sig fram iallafall, men lade all kraft på dörrens fönsterdel, som brast. Den ene trasade upp stora sår på handen och den andra fick rester av fönstret på kinden där det blev ett djupt jack. Jag var en trappa ner, i samma korridor som skolsyster, när de under lätt kaotiska former stapplade fram blödande. Det gick hursomhelst förhållandevis bra. Tanken på vad som hade kunnat hända är skrämmande!
Så har de lärt sig att inte applicera övervåld på produkter av glas? Det tror jag.
Det är ett bra sätt att lära sig, att vara med om något som skapar ett bredband till hjärnans minnescenter. Som de säger: vi vet alla vad vi pysslade med 11 september 2001, och varje gång ungdomarna ser sina ärr, kan de tänka tillbaka till denna blodiga måndag och hålla sig från att utmana glasrutor.
Det kanske är dags att ändra pedagogisk praktik.
Apropå Tasjkent så är den generella engelska stavningen Tashkent. Någon typ av omskrivning är ju ett måste, eftersom vi på den präktiga sidan av järnridån inte begriper det kyrilliska alfabetet.
Min ståndpunkt är att vi självklart bör skriva ryska namn utifrån vilka svenska sje- och tje-ljud som passar in bäst. Risken är dock att USA vinner även denna kamp. Nästan varje gång det skrivs om ishockeyspelare som Ovetjkin kan man i tidningarnas kommentarsfält läsa ungdomar som undrar varför man inte tidningen skriver som spelaren “egentligen heter”, nämligen Ovechkin, vilket alltså är den engelska stavningen. Jag blir så frustrerad, utan att orka leverera en tillrättavisning. Jag är helt säker på att dessa kids uttalar namnet korrekt, men tänker inte på att om vi skulle uttala hans engelska namn skulle det snarare bli Ovesjkin.
Tycker kidsen att vi ska börja lyssna på Tchaikovsky, läsa Dostoyevsky och resa till Moscow? Ska tidningarna börja skriva om Nicklas Backstrom också, eftersom han heter så nu när han lämnat Brynäs för Washington Capitals? Vakna, kids!
Men det är å andra sidan bara inte kidsen som beter sig på tvivelaktigt sätt. En gång i tiden när Björklöven var ganska bra så hade de en fantastisk lettisk spelare som av klubben kallades Alexander Beliavski, vilket han själv och hans familj också anammat. När han kom till Löven tidigt under 1990-talet hade de baltiska staterna nyligen blivit fria från Sovjet, vilket förmodligen innebar att han redan då hade en lettisk respektive rysk version av sitt eget namn. Internationellt, t ex i VM-turneringar, har han nämligen fått heta Alexandrs Belavskis, vilket säkert är till följd av en lettifiering. I Umeå blev det två olika versioner som representerades av de två morgontidningarna, Västerbottens-kuriren respektive Västerbottens Folkblad. VK körde en typisk rysk variant: Alexander “Sasja” Beljavskij. VF valde en amerikansk variant: Alexander “Sascha” Belyavsky. Med tanke på den komplicerade bakgrunden är det väl förståeligt att det blir så, men VF:s amerikaniserade version irriterade mig ganska tidigt, och än värre blev det att de insisterade att behålla stavningen ända tills “Sasja” pensionerade sig.
“Det var bättre förr”