- Part 37

Kan man tänka sig att två år sedan var jag fortfarande tjugo nånting.

Ett par veckor av matthet och en släng av tungskalle har passerat. Lite som att vara sjuk, fast ändå inte och därmed lite konstigt. Nu får det ta sig!

Än så länge är det exklusivt som äppelapp, men verktyg med motsvarande grafiska filter som i Instagr.am finns redan i allehanda fotoverktyg. Ta en bild med mobilen, välj filter och publicera ögonblickligen. Snart ser ditt liv som ett underbart bildmuseum och ingen behöver längre slösa pengar på fotokurser eller kameror. Här är två bilder som en kollega just twittrade ut: Nyckel och höstidyll.

Nu har jag börjat skänka panten till biståndet, det kanske är lite vuxenpoäng på det. Det är solklart win-win: de senaste åren har jag i regel glömt pantkvittorna i plånboken, där de sakta men säkert gnuggats till upplösning. Nu kanske pantkronorna kommer till någon nytta (i likaväl biståndsarbetet som biståndsorganisationens verkställande direktörs penningpung), och jag stillar mitt västerländskt dåliga globalsamvete.

Nästan på dagen ett år sedan fick svenska landslaget i fotboll storspö i Amsterdam. Det var ett hårt uppvaknande och en stor besvikelse. EM kändes långt borta och jag deppbloggade.

Ikväll lyckades Sverige grisa och kontra hem en 3-2-seger mot samma Holland, ett av världens bästa landslag, och säkra en plats i EM. Ett klassiskt fotbollsögonblick, en sådan kväll som får flickor och pojkar att drömma om att en dag stå där och göra detsamma.

Socialdemokraterna är klantiga!

Det måste gå att ta fram en enkel checklista att stämma av på egentligen alla riksdagsmän och förtroendevalda, men inte minst på partiledaren. Vilka bidrag har du fått? Vilka avdrag har du gjort? Hur jobbar du med kreditkort? TV-licens? RUT? ROT? Gäller det partiledaren kan frågorna med fördel även stämmas av mot dennes familj, oavsett om denne är gift, sambo eller kulbo.

Hur svårt ska det vara? Det är 2011, vad det än är så kommer det fram.

Tryck på reset nu och börja om med vemsomhelst, typ Damberg, om inte annat så för demokratins skull.

Umeåbandet Invasionen har nu släppt en video till låten Sanningsenligt.

Videon är regisserad av allas vår Jakob Arevärn.

För närvarande kan vi förklara kampen mellan de politiska blocken som avgjord. Med Håkan Juholt som rorsman som ideligen gör för stora rodersutslag, för att strax därefter tvingas parera åter och däremellan halka på ett och annat bananskal, har åtminstone inte socialdemokraterna något att hämta hos det svenska folket 2014. Det är inget större fel på Juholt egentligen, han visar ju t o m prov på mycket god självinsikt i sin klassiska kommentar när hans namn kom på tal som partiledarkandidat:

Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning. (DN citerar SR:s ”Partiledaren – en dokumentär om Juholts väg till makten”)

Men inte någonstans känns Juholt som lämplig partiledare för Sveriges största parti och än mindre en utmanare mot fader Fredrik. Och att inte valberedningen inom partiet förmår hitta några bättre alternativ visar mer på socialdemokratins kritiska koma, än Juholts och hans fadäser i sig. Håkan Juholt hade möjligen kunnat fungera på 1980-talet. Hans tid är inte nu och det förklarar han själv allra bäst.

Den nuvarande bostadsbidragsaffären är en ypperlig möjlighet för sossarna och valberedningen att få trycka på ångra-knappen och göra åtminstone lite mer rätt. För då har man åtminstone skuggan av en chans att vara tillbaka på banan 2014. Och Sverige får en trovärdig opposition.

Visst lever Jante. Vi ska väl trots allt inte tro att vi är något. I modern tappning är det snarare att vi inte ska yppa att vi tror att vi är något. För vi tror att vi är något, vi tror att vi är bäst i världen – men så får man inte säga!

Därför finns det inget som känns bättre än när en utomstående säger att vi är bäst, det är så hunden Sverige blir kliad bakom örat och kapitulerar i fullständig njutning. Det ska vara britter som älskar vår poesi, tyskar som uppskattar vår kombination av öppenhet och ordning, newyorkbor som tycker det är underbart fräscht i tunnelbanan och norrmän som är imponerade av Charlotte Kalla. När det är semifinal i ishockey VM mellan Ryssland och Kanada frågar den svenske reportern ointresserat hur perioden kändes innan den viktigaste frågan kommer: Om ni vinner, hur oroliga är ni för att behöva möta Sverige? Den medietränade kanadensaren dödar reportern med blicken och säger: Sweden is a good team, I’m sure it’ll be a good game. Reportern får gåshud och vänder sig med rosiga kinder, uppenbart upphetsad och lämnar tillbaka till Claes Åkeson, förlåt, Runheim. Nej, det är nog Åkeson igen.

Sanningsenligt

Oppositionens skott i den egna foten

Jante mot utländsk observatör