Helt plötsligt kom det en ny skiva från Kent och den hette En plats i solen. Jag köpte den och började lyssna. Första lyssningen var som vanligt inget att lita på, jag har alltid blivit förskräckt och sett slutet framför mig, för bandet alltså. Så också denna gången: Glasäpplen som inleder skivan är också lite monoton i versen, innan den så småningom vaknar till liv och blir vackert njutbar.
Men det var dock inte läge att ge upp, för jag hade ju redan hunnit lyssna på singlarna Skisser för sommaren (en härlig lättsmält dänga) och Gamla Ullevi (en dansant radiolåt), och gillat dem.
Idag är En plats i solen i mina ögon en av Kents bästa skivor. Som helhet är den klockren, den känns stringent, saknar svaga punkter och består av lagom långa låtar som ger en lagom lång helhet.
Efter Glasäpplen fortsätter skivan i högt tempo med Ismael, en ganska typisk kentlåt av idag, med elektronisk bas, men med sedvanligt skön melodi. Sedan trallas det vidare med Skisser för sommaren, och en klockren inledningstrio är komplett. Det svänger vackert i drygt 13 minuter.
Då är det dags för den något långsammare Ärlighet, respekt, kärlek. En fin vers och en refräng där Jocke Berg får understöd av en liten manskör. I övrigt ett ganska konventionellt arrangemang. Det något långsammare partiet fortsätter sedan med Varje gång du möter min blick, som är så plågsamt vacker i versen att det känns i hela kroppen, inte minst tack vare bakgrundsklagosången. Refrängen är mer rakt på sak och fastnar direkt.
Mot det svängiga hållet igen: Ensam lång väg hem, låter inledningsvis som något vi hört från Kent tidigare. (Och dessutom blir Flen omnämnt än en gång i Bergs låtskrivande!) Men sedan, och framförallt i andra versen, tar det fart på allvar. Outrot med “det blir en ensam lång väg hem” och, tack för det – ett gitarrsolo, är mycket bra. Team building följer upp – en lätt asymmetrisk, men otroligt vacker låt, innan det är dags för Gamla Ullevi.
Minimalen är en tämligen intressant produktion, då den första och andra versen har helt olika arrangemang. Den första är konventionell med gitarrplock, medan den andra är svårt synthig. Två identiteter, som man lär sig att tycka om.
Skivan avslutas sedan med en schlageraktig ballad, Passagerare. Rebecka Törnqvist är med och sjunger duett i refrängen. Musikaliskt får jag vibbar av en viss operasnutt som jag ännu inte kunnat peka ut.
Helt plötsligt är den slut och man får börja om. Fem plus, getingar, stjärnor eller vadhelst.
