Fredag igen! Fantastiskt välkommet, även om veckorna just nu bara rasar förbi i otrolig takt.
Som vanligt är det dags för lite kvasigourmet i residenset och idag ska jag göra exakt så här:
Jag hoppas på kulinarisk njutning och få f-ord efteråt (t ex “it’s f*cking raw, you f*cking wimp, you could f*cking kill somone”).
Trevlig helg!
Det är svårt att bli lika bra på vadhelst, såsom Christian Lindberg är på trombonen. Det är bara att kapitulera och insupa.
Hur kunde Dressmann fimpa denna testosteronstinna och Hugo Boss-doftande penisförlängarmusik? Jag vill köpa allt! Även om det ser ut som 1999, och det är det ju.
I dagarna två har vi med jobbet konfererat på Djurönäsets konferensanläggning. Det är en bra konferensanläggning. Trivsamma rum, trevliga mötesrum och härliga gemensamhetsutrymmen, för att inte tala om deras fantastiska bjudpennor (de två som följde med därifrån ifjol fungerar än idag, trots frekvent bruk i arbetet). Maten är generellt sett god, men igår blev det köttigt värre:
Till lunch var det en utsökt köttgryta med bitar av högrev, som simmade i en smaskig rödvinssås. Lunchen är självserverad, varför jag också hämtade en halv portion till. Det blev en del kött, helt enkelt.
Varmrätten under kvällens middag var en rejäl bit mediumstekt oxfilé med konventionella tillbehör. Inget att höja på ögonbrynen för, men visst slank den ner. Vid det laget var det en hel del kött i systemet.
Dagens lunch bestod av fisk. Den var tämligen trist, tyvärr.
Vissa artister är svåra att placera in på den mycket långa skalan från ärkepajas till pretentiös och förstoppad kulturperson:
Ärkepajas <—————- x—————-> Pretentiös och förstoppad kulturperson
På ett ungefär vet man nog var folk ska in. Markoolio ska ganska långt åt vänster, medan Kents Jocke Berg kan hamna lite åt höger, medan de allra flesta rör sig kring mitten.
Men det finns artister som står med varsin fot på båda sidorna av mitten. Deras musik är tämligen lättsam, men de axlar inte riktigt rollen som pajasar på allvar, utan försöker bära upp någon sorts kulturell anständighet. Jag tänker t ex på en sådan som Mange Schmidt:
“När du hör en bra låt och din partner är kåt är det glassigt
när du har sommarlov och du håller hov är det glassigt
o när fredan är slut och du ska gå ut är det glassigt
när du har sjukt bra koll och hälsan i behåll då är det glassigt”
Vem riktar sig Schmidts musik till egentligen? Skolbarn? Eller medelålders gubbar? Det är det nog ingen som vet: ena dagen dyker han upp i morgonsoffan som en slags kulturperson, och nästa är han med i 10-12-åringarnas fredagsshow Bobster under ledning av Nassim al Fakir (lite tråkigt att alla dessa barnprogram flyttat till Barnkanalen så att man aldrig råkar komma över dem). Även om det lutar lite åt ärkepajashållet, så håller det inte fullt ut, varken text eller det yttre skalet visar på att Mange Schmidt står upp för sitt pajaseri. Därför blir det varken riktigt kul eller riktigt bra.
Riktigt kul blir det när man tar samma upplägg och gör det till 100% ärkepajas, här i det forna humorprogrammet Deluxe i P3, där Schmidts låtar anpassades till verkligheten av karaktären Janne Smisk:
Söndagsmorgon och vackert höstväder.
Vilka är det som rör sig ute?
Visst kan man tänka sig att Lars Lagerbäck nu är lite smygnöjd över att det nya Sverige fick prova på en rejäl kraschlandning.
Veckorna går snabbt nu. Fast helgerna går ännu snabbare.
Postkodmiljonären (Vem vill bli miljonär?) är som program ganska segt och enformigt. Först ett spänningsmoment i att se om någon råkar ha en kunskapslucka på låg nivå (ungefär som jag skulle ha om t ex svenska barnsagor eller -sånger). Sedan är det generellt en fråga om den tävlande ska nå andra säkerhetsnivån eller stanna och ta med sig några nätta 75 000 kr eller så. Egentligen är det väl ingen som hotar uppåt, och gör man det måste man ha tur med frågorna, ungefär som i filmen Slumdog Millionaire.
Som bekant har programmet numera bakats in i Postkodlotteriets koncept med TV-program, lotteri och välgörenhet: Spelarna får tillbaka en del. I ett postnummerområde kan folk få tiotusingar, hundratusingar eller någon Volvo V70. Det sega TV-programmet blir med andra ord inte bara uppstyckat av TV4:s högfrekventa reklampauseri, utan också av en käck reporter som är ute i den vinnande postkoden.
I en TT-artikel hos Västerbottens-kuriren kan vi läsa om vem det är som vill och kan bli miljonär, VD Niclas Kjellström-Matseke. Enligt artikeln hade lotteriet intäkter 2,1 miljarder kronor förra året. Av dessa gick 844 miljoner kronor tillbaka till deltagarna i lotteriet. 781 miljoner kronor gick till marknadsföring, TV-programmet, löner och andra driftskostander. Detta medan 470 miljoner kronor gick till välgörenhet. Ungefär 3 miljoner gick till Niclas Kjellström-Matseke.[1]
Kjellström-Matseke skakar hand med statsministern
Foto: Pressbild Postkodlotteriet.se
