Kategori: Kultur
Kul!
Varför är det ingen som visar Conan på TV?
Kategorier
Den vattenlösa syndafloden
I Margaret Atwoods bok Syndaflodens år får man följa med till en mer eller mindre närstående framtid där mycket av den utveckling vi ser idag i form av miljöförstöring, den ökande maktkoncentrationen kring storföretagen och den sociala segregationen.
Utgångspunkten för berättelsen är en religiös grupp eller sekt måhända, Guds trädgårdsmästare, som anlagt en takträdgård med ekologiska odlingar i väntan på den vattenlösa syndafloden, förmodligen en global pandemi till följd av allt missbruk av naturen och dess resurser.
När man läser om Margaret Atwood på nätet visar det sig att en del vill lägga henne i science fiction-facket, medan hon själv gör allt för att hålla sig därifrån och förklarar också att all teknik och vetenskap som möjligen flirtar mot sf-hållet de facto finns redan idag. Och det är sant: genmodifiering (biologisk ingenjörskonst), kroppsmodifikation och potentiellt total övervakning finns i vår värld, men än så länge finns det etiska och moraliska hinder, hinder som sedan länge är utraderade i Atwoods bok.
Två kvinnor som genom olika omvägar hamnar hos trädgårdsmästarna och sedan tvingas därifrån får föra berättelsen framåt, men det gäller att hålla tungan rätt i mun, för här skiftar vi tid och perspektiv ofta. Trädgårdsmästarnas speciella plats ligger i en plebsstad, de mer anarkistiska delarna av samhället där alla moraliska gränser tycks ha suddats ut: det råder ständig kamp mellan olika grupperingar, det är slagsmål, våldtäkter och det är hamburgerrestauranger som kör vadsomhelst genom sina köttkvarnar, men det är helt okej för de proteintörstande människorna.
Huvudpersonernas relation till trädgårdsmästarna präglas av en sund distans. De köper spelreglerna och spelar oftast med, men alla vet de att på den yttersta dagen kan det vara svårt att fullfölja de ekologiska och pacifistiska idealen.
Förutom våldtäktsmän och gäng hotas många också av storföretagens storföretag, det som tycks ha det övergripande ansvaret för säkerhet och ordning, CorpSeCorps: de övervakar, förföljer, dömer utan rättegångar och så länge man lever i något av de särskilda gated community-områdena och sköter sitt jobb prickfritt så är livet nog ganska likt det man lever. Någonstans inom mig tänker jag på Google här, Don’t be evil är deras motto, men de har en oerhörd mängd information om oss, som potentiellt skulle kunna användas på eller mot oss. Även CorpSeCorps vill trots allt framstå som good guys och är väl det element som ligger närmast ett centraliserat styre, de gamla demokratierna tycks vara ett minne blott.
Berättelsen och karaktärerna är intressanta och välbeskrivna, men det som jag verkligen faller pladask för är beskrivningen av samhället, hur det fungerar, hur det ser ut, vad saker och ting heter och så vidare: Atwood tar mig verkligen dit och med viss ansträngning blir det också en smula realistiskt: när staterna kraschat till förmån för företagen som blir allt större och mäktigare och även marknadsekonomin kapsejsar, ja då kan det nog bli så här.
Atwood har också tagit med trädgårdsmästarnas psalmer, en slags enkla dikter som sjungs (trädgårdsmästarna skriver inte ner något överhuvudtaget, för om någon kan läsa det du tänkt så kan de få makt över dig och visst är det väl så!), men dessa engagerar mig föga, i slutändan hoppade jag i princip över dem.
Bra bok, men efterläsningssurfningen visade också att detta är en fristående del i en trilogi, så nu blir det att läsa den förra delen snart och sedan invänta upplösningen nästa år.
Kategorier
Kajsa Ingemarsson x 2
Sommarsemester innebär bokläsning!
Inför utlandsresan blev det en tur till bokhandeln för att få tag i några pocketböcker och slumpen ville sig så att det blev två böcker av Kajsa Ingemarsson som för mig nog framstår mer som en lättsam underhållare i andra medier som TV och radio än den som skriver prosa, men böckerna stod där på hyllan och lät intressanta utifrån baksidessammanfattningarna.
Först läste jag Inte enklare än så där huvudpersonen Annika lever ett lyckligt helyllefamiljeliv med sin Tommy (Tommy & Annika) och deras gemensamma helyllebarn. Folk omkring dem ser dem som det lyckliga paret och de är nog också det. Dessutom är de framgångsrika på sina respektive arbeten, men på helyllevis är det mer han som gett upp sin karriär som journalist för att satsa på familjelivet och ställer alltid upp på att vara hemma när det är festdags och de inte fått tag i barnvakt: jag ser framför mig Reuben Sallmander i en naturfärgad stickad tröja i ett stilrent hem med en halvtömd folkölsflaska på bordet. Intrigen då? Nå, Annica anställer en ny säljare på jobbet som tänder passionen hos henne och snart vet hon inte längre vad hon vill.
Man får nog kategorisera denna som en tvättäkta sk chick lit-bok och det är verkligen lättsamt och emellanåt en smula underhållande, men man kommer aldrig huvudpersonerna riktigt nära, utan karaktärsbeskrivningarna blir ytliga och förklaringarna till deras beteende övertydliga och gravt förenklade, som i såpoperans värld. Boken är läst på ett par timmar och snart har man glömt allt. Gott så.
Skam den som ger sig, snart hoppade jag ombord på nästa bok, Någonstans inom oss. Här får vi träffa ännu en framgångsrik karriärskvinna, Rebecka, som också har det ihop med en Reuben Sallmander, som i början av förhållandet dessutom bygger båt med bästa vännen för att senare kunna göra en långseglats, en dröm som han på helyllevis ger upp av kärlek till Rebecka. Det är bara det att boken börjar med att Rebecka hoppar från en avsats många långa meter ner i asfalten, under vilka hon hinner ångra sitt självmord. Därefter hamnar hon i en slags andevärld där hon blir omhändertagen av en slags ängel och får träffa andra döda kroppars själar i en slags gruppterapi för att finna frid.
Trots att Rebeckas barndom rullas ut och inte framstår som helt problemfri, och trots att hennes kontrollstyrda vuxna liv visar på hur mycket möda som hon lägger på att spela bekymmersfri, och trots att det faktiskt uppstår vissa bekymmer, är det mycket svårt att förstå hennes beslut. Där hennes man har svårt att förstå varför och förbli sökande efter svar genom hela boken, är det lika svårt för läsaren att förstå och då får man ändå ta del av hela Rebeckas tankevärld och historia.
Återigen blir det alltså gravt förenklat, men också en smula underhållande, ungefär som i motsvarande filmer där de döda finns kvar och följer det världsliga.
Ett tag var jag tvungen att vrida och vända lite på böcker och se om det inte stod ungdomsbok någonstans, men det är nog så att dessa bagateller är till för att roa den som också roats av såpor som Skilda världar, Vänner & fiender eller varför inte Rederiet (guilty as charged!).
Sammantaget skriver Ingemarsson enkelt och följsamt, det är verkligen lättläst. Det enda som skrivtekniskt sticker i ögat är dialogen där hon valt en styltig metod. Hon skriver aldrig att någon sa något eller skrek något, utan det är bara citat och sedan en fristående mening som identifikator, typ:
“Jag har läst en bok.” Janne skakade på huvudet.
“Vilken då?” Nu var Rebecka rosenrasande.
Ja, vad ska man då säga om Frankrike?
De äter ingen eller väldigt söt frukost. Gofika, typ. Lunchen är ofta lätt, goda sallader fast med en baguette till förstås. På eftermiddagen ett brödigt mellanmål innan det blir middag efter åtta. De verkar må bra.
Fransmännen kan inga språk förutom det egna men alla tycks ha något att säga. Munnen går i ett, och de tycker generellt att man som turist inte är vatten värd om man inte åtminstone försöker prata lite franska.
I staden är det hyggligt organiserat kaos, och färdvägar måste begränsas med stolpar överallt för att hindra medborgare från att göra precis som de vill, vilket alla egentligen anser sig ha rätt till. I kollektivtrafiken är det väldigt knapphändig information och frågar man Jean-Pierre på gatan så ger han ett säkert svar även om han ingenting vet.
Slår man på TV:n är det på nästan alla kanaler studiopaneldebatter mittemellan olika typer av nyheter. Det pratas även där och när Denzel Washington dyker upp i nån beige Hollywoodrulle är det förstås en ännu beigare dubbning man får höra.
Fransmän kommer oftast liten sent, nästan alltid faktiskt. Men har man några fransktalande i sällskapet och visar intresse för dem, deras kultur och olika verksamheter är de tämligen gästvänliga och trevliga.
Och det måste sägas:middagsmåltiderna i Provence har genomgående varit ljuvliga.
När Björn Söder och hans vänner samlades kring ledaren för att lyssna till dennes segertal 2010 var det, till tonerna av en engelskspråkig moldavisk Eurovision song contest-klassiker Run Away med SunStroke Project, nå, främst minns du säkert “epic sax guy”.
Och på kommentarsfälten till Euphoria på Youtube pågår en debatt om Loreens svenskhet. Rasister! basunerar de politiskt korrekta. Politiskt korrekta! svarar rasisterna. Att man orkar!
Björn, det är ingen Cultural comparison contest, det är en European song contest och som den kulturspanare du är så måste du ha märkt att Sverige verkligen utmärkt sig på housescenen de senaste åren. Loreen och Euphoria känns verkligen svenskt: det är väl i stort sett bara språket som saknas. Och om inte annat så är det ett tydligt utslag från typiska svenskar, de som sitter i soffan på lördagskvällarna, att det här är vad vi vill ha.
Men ibland är det så enkelt, som för dig och dina vänner 2010, att allt som krävs är en bra jävla låt:
Kategorier
Kent – Jag är inte rädd för mörkret
Kents tionde studioalbum kom ut i april och denna gång har det dröjt flera veckor innan jag tagit mig tid att sätta mig in i Jag är inte rädd för mörkret. Bara för att konstatera att skivan, inte helt oväntat, är bra.
Det första smakprovet av det nya har förstås varit närvarande sedan det publicerades i form av första singeln 999. Musikaliskt en ganska trevlig, gammaldags kentlåt, men ungefär som flertalet låtar på förrförra skivan Röd, är låten lite väl texttung, samtidigt som man känner sig rätt färdig med de bergska ah ah-refrängerna. Och herregud, nu har det hänt, man måste stå ut med ordet baby på en kentskiva.
999 är också första låt på skivan och följs av fyrtal i trevlig, modern kentpop: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på. Här blir det gott om svängiga refränger, fina verser och en och annan textrad som träffar rätt.
Sedan händer det grejor när Jocke Berg återigen kör bil i Tyskland och till en mycket enkel och rak melodi berättar om hur rädslan styr i Beredd på allt.
Balladen Ruta 1 får agera halvblek mellanakt inför en stabil avslutning. Färger på natten har ett skönt driv, särskilt med första versens nintendoljud i arrangemanget och andra versens utdrag ur FASS, medan Låt dom komma är en stark vi-mot-dom-låt med skönt riff, skulle nästan kunna vara en lärarlåt, men passar för alla yrkesmän som får stå ut med att kunderna alltid har rätt (“Varje ljusglimt en dubbel treo i svarta glas”).
Avslutningsballaden Hänsyn är en fin och enkel ballad med skönt arrangemang av dramatiska stråkar och hipetyhoptrummor, iöronenfallande på ett positivt sätt.
Nu när man börjat lyssna på allvar kommer det att bli svårt att sluta, för här finns många smittsamma partier utspätt i visst kentskt svårmod (vilket också innebär hög smittorisk i mitt fall), men i överlag är det faktiskt rätt så muntert! Och det är väl bäst att man lyssnar så att man kanske hinner lära sig en vers av 999 till sensommarens konsert.
När jag i somras läste första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp tyckte jag att han emellanåt tenderade att lämna ut många människoöden omkring sig, men skona sig själv från det värsta. Det ligger delvis i berättelsens natur då första boken angriper barndomen och livet som ung vuxen och kan därmed behandlas med viss distans. I den andra delen är det dagens Knausgård som står i centrum. Min kamp 2 börjar i Malmö hos trebarnsfamiljen med ett barnkalas alla vedermödor. Framställningen är återigen mycket detaljerad och underbart driven, och det övergripande temat är Knausgårds klagande ton över alla besvärliga sociala normer och den ofrihet som föräldraskapet innebär, som håller på att kväva honom. Det är ingen marknadsföring för föräldraskap, om man så säger.
Efter barnkalaset när barnen gått i säng, och då är vi en god bit in i boken, går han som vanligt ut och tar en cigg och tänker tillbaka på den tid då han gjorde slut med sitt gamla liv i Norge och flyttade till Stockholm och det blir den verkliga huvudberättelsen i boken. Den är personlig och stark, med några utsvävningar mot konst- och litteraturkritikens håll som inte säger mig så mycket. Däremot beskriver Knausgård hur han upplever en slags konstnärlig kris när han ska skriva och läsa och tappar tron på fiktiva romaner, de är alltid så tillrättalagda med allt hittepå och att han i slutändan bara uppskattar dagböcker, memoarer, poesi och dikter som ger uttryck för en persons syn på saker och ting, vilket är så autentiskt och värdefullt som det kan bli. Att engagera sig i fiktiva personer och händelser blir helt enkelt bara tramsigt. Den känslan kan jag identifiera mig med, men även en hel del annat och kanske är jag lika egocentrisk och skamdriven som Knausgård själv.
Kent är tillbaka med en riktigt schysst kentlåt, särskilt slutfasen är magnifik på klassiskt kentvis. Dock är det ju ingen singel som kommer att mörda i radiobruset, men vem fan bryr sig om det?
Videon är raskt ihopsatt med anledning av att bandet tackade nej till att spela en förkortad version hos Skavlan och ändå hade hunnit repa och hyra in folk och utrustning.
Text finns på kent.nu.
Tänk dig en poplåt som bl a innehåller följande ingredienser i form av ord: Bouillabaisse, dessert, ängslig, dusch, överkurs, körlektion, uppkörning och en osedvanlig mängd babys, vilket jag inte tål.
Lägg till en video där sångaren antar Jesus gestalt.
Vad blir det då?