Jag har verkligen inget emot att betala TV-licens och på så sätt försäkra mig om fri kvalitets-TV (även om det en gång i tiden var dråpligt värre när jag just lämnat studentkorridoren för att bo på Tomtebo och inte självmant anmält licensen för att ekonomin inte var den bästa och licensagenten (som på den tiden påstods se till att licensskolkaren fick en snigel i ögat) ringde på dörren innan jag öppnade med Rederiets signaturmelodi som ljudkuliss – megahaffad!).
Visst är SVT med och köper och delfinansierar en del dramaprojekt, men det här senaste TV-året har varit fullständigt lysande. Min känsla är att man tidigare dessutom bara gjorde små miniserier, som ibland kunde vara bra, men förlorade lite av de längre seriernas charm. Redan förra våren blev jag chockad att när den gemytliga dramakomedin Gynekologen i Askim återkom till rutan så var det i hela 10 avsnitt. Just nu längtar man lite extra till måndagar, då deppardramat 30 grader i februari sänds, också det i tio avsnitt. Man kanske får lov att återkomma till den, men i söndags tog en annan tioavsnittsserie slut, nämligen Äkta människor.
Äkta människor handlar om en alternativ nutid, där humanoida robotar, hubotar, blivit en del av vardagen. Huboten kan agera hemhjälp, utföra arbeten som inte kräver mänsklig intelligens eller helt enkelt vara sällskap, oavsett om de används som vänner av ensamma eller avancerade sexleksaker av dem som känner för det.
TV-serien väljer att följa flera olika trådar av varierande intresse: Den tvekande familjen som är osäker på om det verkligen är vettigt att låta en hubot göra allt i hemmet, den splittrade familjen där kvinnan lämnar mannen (Leif Andrée, så klart!) för att leva ihop med huboten istället som hon sedan tweakar sexuellt, pojken som blir kär i en hubot, hubotarna som ett arbetsmarknadsmässigt hot, framväxten av antihubotrörelsen Äkta människor, den svarta hubotmarknaden där man fifflar med koden för att hubotarna ska göra sådan som de kanske ursprungligen inte var ämnade att göra och så vidare. Nog finns det utrymme för drama och många av trådarna väcker visst intresse!
I centrum för förvecklingarna finns dock en ganska oengagerande ramberättelse om en grupp fria hubotar som kämpar för, ja vem vet vad egentligen! De skapades av forskaren Stefan Eischer som också lappade ihop sin son till en halvhubot efter ett han råkat ut för en drunkningsolycka. De fria hubotarnas ledare Niska fick en del av datakoden som de drivs med och sonen Leo fick resterande del. Koden är deras själ, en helt ny livsform, säger Eischer. Denna kod blir föremål för intresse för de mäktigaste männen inom säkerhetspolisen, en fråga om nationens säkerhet. Varför det är det och vad som egentligen var Eischers och de fria hubotarnas agenda förblir ganska oklart, en stor grå fläck i en i övrigt tämligen intressant science-fiction.