Vecka 8 har börjat: Måndagen var fullspäckad med gott och blandat (mest tråkiga gula, gröna och orangea fruktisar, inga goda lakritscylindrar). Sex liknande dagar väntar.
Veckans ord: Säljsekt.
Förra veckans uttryck: Att slå ett getöga
Foto: CC 
Some rights reserved by Photography By Shaeree
Veckans Dox-dokumentär på SVT var Dear Zachary, en verkligt anmärkningsvärd historia. Om man vill se dokumentären kan det vara bra att undvika nedanstående stycke där hela berättelsen rullas ut.
En kille, Andrew, gör slut med sin tjej, Shirley och hon tar flyget hem till andra sidan av USA. Hon ringer till honom hundratals gånger i desperation och lämnar meddelanden, innan hon sätter sig i bilen kör genom hela kontinenten med en pistol i bagaget. Väl framme avrättar hon Andrew med fem skott, innan hon sätter sig i bilen och kör tillbaka igen. Hon blir snabbt misstänkt , flyr till Kanada, men åker snart in. Förhandlingar om överlämning till USA inleds, men hon får å andra sidan bli fri mot borgen eftersom hon inte anses utgöra fara för allmänheten. Snart kan dock rättsväsendet i kanadensiska New Foundland fastställa att det är troligt att hon kan fällas för mordet utifrån föreliggande bevis, men eftersom omständigheterna tillåter det får hon återigen bli fri mot borgen. Samtidigt visar det sig att hon är gravid och väntar en son, vars far hon alltså mördat. Sonen döps till Zachary och filmen är ett brev till honom. Andrews föräldrar David och Kate vill få vårdnaden över Zachary, men myndigheterna har inget att invända mot Shirleys kompetens som mor (hon har barn sedan tidigare), även om det visar sig att hon har en rad besöksförbud pga liknande förvecklingar med tidigare män. I det här läget väljer David och Kate att sträcka ut en försiktig hand till Shirley och har under en tid i princip delad vårdnad om Zachary och firar bland annat Zacharys ettårsdag på McDonalds tillsammans med sin sons mördare! De funderar på att kidnappa barnet och leva under ytan resten av livet, men det skulle bli för jobbigt. Istället hoppas de nog att myndigheternas nedsmutsade och slitna kugghjul snart ska börja arbeta igen och rätt bli rätt. Tyvärr sker inte detta tillräckligt snabbt, för plötsligt en dag får de höra att Shirley och Zachary försvunnit. Det visar sig att hon stoppat dem båda fulla med sömnmedicin och hoppat ut i Atlanten. Och vips, så hade hon mördat Kate och Davids barnbarn också.
http://svtplay.se/v/2317229/dox/dear_zachary (t o m 15 februari)
Det är konstigt, men jag tyckte en gång i tiden att Coldplay inte riktigt förmådde att följa upp succén med Parachutes-skivan. A Rush of Blood to the Head var helt enkelt för blek, i synnerhet nådde inte singlarna upp i samma höjder som Trouble, Yellow och de andra pärlorna. Men idag har det hänt något, inledningen av A Rush of Blood to the Head är makalöst stark och svårmatchad. Bortsett från ett par enstaka låtar måste jag nog ranka skivan som Coldplays bästa sett till helheten. Så kan det gå.
Skivans titel sitter där den ska också. Skön.
Satan i gatans jävla helvete så bra låt.
Det är svårt att bli lika bra på vadhelst, såsom Christian Lindberg är på trombonen. Det är bara att kapitulera och insupa.
Galenskaparna och Aftershave har fångat upp Finland till 100% i En himla många program (1989):
Hur kunde Dressmann fimpa denna testosteronstinna och Hugo Boss-doftande penisförlängarmusik? Jag vill köpa allt! Även om det ser ut som 1999, och det är det ju.
Fram tills det att Caroline Wallin Perez jazzade till Kent har samtliga försök till tolkningar varit pinsamma. Det är många som försökt och tragiskt misslyckats med Utan dina andetag, inte ens hos Wallin Perez är den riktigt bra. Ännu lite sorgligare är Erik Linders försök till mord på låten, för att inte tala om tjejgänget Fairytales insats. Sämst är den själatorterande sörja som slank in i örat när jag hörde att någon tolkat Utan dina andetag i “dansbandskampen” i lördags och sökte upp det på SVT Play. Nå, Lisa Nilssons Disney-version från sommarens kungabröllop får godkänt.
Idag vände det totalt! Det handlar inte om Utan dina andetag, men det här är en cover som gör mig, och förmodligen vemsomhelst, lycklig:
Lisa Nilsson: http://www.youtube.com/watch?v=HJMu4gQ0JCIFairytale: http://www.youtube.com/watch?v=00xM0uoDYlk
Carolina Wallin Perez: http://www.youtube.com/watch?v=VxJnk5t6o84
Elisa’s: http://svtplay.se/v/2200808/dansbandskampen/elisa_s_-_utan_dina_andetag?sb,k102916,1,f,-1
Erik Linder: http://www.youtube.com/watch?v=BziPIPwNKiM
Vissa artister är svåra att placera in på den mycket långa skalan från ärkepajas till pretentiös och förstoppad kulturperson:
Ärkepajas <—————- x—————-> Pretentiös och förstoppad kulturperson
På ett ungefär vet man nog var folk ska in. Markoolio ska ganska långt åt vänster, medan Kents Jocke Berg kan hamna lite åt höger, medan de allra flesta rör sig kring mitten.
Men det finns artister som står med varsin fot på båda sidorna av mitten. Deras musik är tämligen lättsam, men de axlar inte riktigt rollen som pajasar på allvar, utan försöker bära upp någon sorts kulturell anständighet. Jag tänker t ex på en sådan som Mange Schmidt:
“När du hör en bra låt och din partner är kåt är det glassigt
när du har sommarlov och du håller hov är det glassigt
o när fredan är slut och du ska gå ut är det glassigt
när du har sjukt bra koll och hälsan i behåll då är det glassigt”
Vem riktar sig Schmidts musik till egentligen? Skolbarn? Eller medelålders gubbar? Det är det nog ingen som vet: ena dagen dyker han upp i morgonsoffan som en slags kulturperson, och nästa är han med i 10-12-åringarnas fredagsshow Bobster under ledning av Nassim al Fakir (lite tråkigt att alla dessa barnprogram flyttat till Barnkanalen så att man aldrig råkar komma över dem). Även om det lutar lite åt ärkepajashållet, så håller det inte fullt ut, varken text eller det yttre skalet visar på att Mange Schmidt står upp för sitt pajaseri. Därför blir det varken riktigt kul eller riktigt bra.
Riktigt kul blir det när man tar samma upplägg och gör det till 100% ärkepajas, här i det forna humorprogrammet Deluxe i P3, där Schmidts låtar anpassades till verkligheten av karaktären Janne Smisk: