I sommarsolen spatserar jag upp för den lokalgata som leder till jobbet. Vid en av de sista villauppfarterna svänger en katt ut och börjar gå mot mig längs vägkanten. Jag böjer ner huvudet medan katten vinklar upp blicken något mot mig och vi hälsar på varandra med en enkel hövlig nick, innan vi går vidare för att möta dagen på varsitt håll.
Oj, oj, oj… nu börjar vi lämna sista kurvan för upploppet intill mål: rekord ska slås, mål uppnås och resultat utvärderas. Det är maj i skolan. En tid som är lika jobbig som den är spännande och dynamisk väntar, högarna på skrivbordet ska växa snabbare än på hela arbetsåret – men å andra sidan för sista gången innan det är sommaruppehåll.
En av mina fritidssysselsättningar är att plinkeplonka ihop lite trudelutter av varierande slag. Idag behöver man inget band, det är bara att sätta igång datorn och lirka ihop sakerna var och en för sig.
Enkelt uttryckt kan man säga att man kan vara bra på att skriva låtar, spela instrument eller producera musik. Jag kan inte säga att jag är någon talang på de två förstnämnda, men allra minst förmåga har jag ändå i produktionen eller mixningen. Jag har inte tålamodet som krävs av en ens medioker producent, men lite då och då lär man sig något nytt. Häromdagen investerade jag några kvartar på att läsa lite mer om hur man ska mixa så att gitarrerna och sången inte ska gröta ihop sig, och se på fan, det lät ju bättre.
Jag blev inspirerad och satt några timmar. Ett tag var det rena rama Cheiron i stugan och musiken kändes fet och tajt, när det till sist blev tid för eldprovet: bort med hörlurarna, ut i köket för lyssning på vanlig hemmastereo. Och inte helt otippat visade sig att det jag eventuellt lärt mig inte hade så stor inverkan i praktiken och mixen var grötig. Istället för att ha nått sista lägret innan slutklättringen står jag nu kvar på bergets fot och har i bästa fall knutit skorna.
Nu ingen arbetsplatsförlagd arbetstid förrän den 26/4.
Jahapp.
Det känns som att jag bootat upp i felsäkert läge och håller igång de allra nödvändigaste funktionerna, utan att kunna använda applikationer för kreativt skapande.
Pga av framgångar för vår organisation så bjuder jobbet på tårta inför eftermiddagens konferenstid. Gott!
Just nu avnjutes för övrigt den första koppen kaffe sedan i tisdags! Helt okej.
Jag har brukat skoja om att alla kärva kebaber i Umeå gjort mig till stålmagad, men nu är systemet utslaget för andra gången på 14 dagar. Förhoppningsvis bara en slump, men framtiden får utvisa om ryktet om mr Iron Stomachs död är överdriven.
Foto: CC / 
Some rights reserved by Vilseskogen
Bye bye Boo och salut Sollentuna.
Nu är det bara att invänta att träningsvärken släpper. Till helgen kanske?
Två år och två dagar har förflutit sedan det första inlägget i denna blogg utan mål eller mening. Det finns en handfull inlägg som är intressanta. Det är märkligt hur svårt det ska vara att få ur sig något, när man ändå ofta känner sådan stark lust att formulera sig, som jag gör. En övervägande majoritet av inläggen är istället av livsuppehållande karaktär, för att ge sken av att bloggen lever. Än så länge är det inte ens nära till att rycka ur sladden och låta linjen bli rak.
Jag kommer ihåg ansikte och namn på Lisbeth Åkerman, eftersom jag träffar henne så många kvällar i veckan.