Taggarkiv: Jan Björklund

Government by Twitter

Donald Trump förblev aktiv på Twitter även efter den iögonenfallande smaklösa valkampanjen. Man borde kanske inte vara förvånad.

Se där, han går in för att bli republikanernas kandidat. Hoppsan, han blev republikanernas kandidat, det blir en lätt match för demokraterna! Den här smutsiga retoriken går aldrig hem hos fler än högst en femtedel (varav de flesta inte särskilt utbildade män)! Nej, jävlar, han vann! Okej, nu städar han till sig. Han kommer att bli en ganska vanlig president och sänka skatterna för att hans och hans kamraters finanser ska må bra. Nej, han fortsätter med samma kaliber av frånhöftenuttalanden som under kampanjen. Som några av hans till synes vettiga väljare ändå uttryckte det i samband med valsegern: That’s just him being the Donald, he’s just a regular guy.

Det har hävdats i medierna (ursprungskällornas tillförlitlighet vet jag ingenting om) att han gärna twittrar i sängen när han vaknar på morgonen och på kvällen i samband med Fox News. Den biten av det hela är ganska häftig. Du har en statschef för ett stort land som ganska spontant gör sina tankar och reflektioner tillgängliga för medborgare och väljare. Att det inte filtreras genom eller rent av skrivs av PR-folk och med ett direkt tilltal, gör det bara ännu häftigare. Dessvärre är Trump ingen trevlig person, utan snarare en mobbare utan någon som helst självdistans. Han låter även fortsättningsvis som att han är i opposition och tycks helt ha missat att han sitter vid makten. Retoriken är dock enkel: de ska fixa och dona, så att det blir great. men de som säger emot är wacky, om det är politiker eller andra potentater, och fake, om det är medier. Presidentens budskap till folket är att inte respektera meningsmotståndare. Argumentera inte i sak, misskreditera personen istället. You hear that, kids?

Vissa har hävdat att politiken i Sverige är snällare idag än på Palmes tid, jag vet egentligen ingenting om det. Men nog har tonläget höjts de senaste 15 åren. Jag minns, dock inte om det var 2010, när Jan Björklund såg så nöjd ut efter att ha uppmanat svenska folket till eftertanke innan man sätter skattesystemet i händerna på Lars Ohly. Det var bristande relevans och realism och Björklund sjönk i mina ögon. 2006 provocerade jag vänsterentusiastiska elever som oroade sig för ”systemskifte” med att det knappast gör någon större skillnad om Alliansen vinner. Det blev en del skillnader, inkomstskatterna kom att sänkas rejält. Reinfeldt saluförde arbetslinjen för minskat utanförskap, men vägen till att bli utförsäkrad blev kort. Idag känns det som att skiljelinjerna mellan blocken är så pass luddiga att debatten gärna hamnar i att kasta skit på någon liten skitdetalj eller personen på andra sidan bänken. Istället för att käbbla om makten, borde det samarbetas mer, då en övervägande majoritet av befolkningen och riksdagen är överens om så mycket.  Och som jag förstår det, samarbetar man klart mycket mer i riksdagen än vad partiledarretoriken ger sken av. Där ska det huggas, hånas och käbblas. Löfven gör sig löjlig genom att mena att de borgerliga fört en oansvarig migrationspolitik, som om regeringspartierna inte suttit med i riksdagen under Alliansens tid vid makten. Och många har de varit, anklagelserna mot regeringens brister i åtgärder, som man kan undra varför de inte genomfördes före 2014 när allianspartierna hade makten. Det är den hatnära retoriken som präglar svensk debatt. Svensk politik lär inte vinna förtroende på det, även om trollen gillar det, eftersom det öppnar för den alternativa högern.

Ulf Kristersson efterfrågade en mer städad och mogen debatt. Det hoppas jag också på. Är det PR-folket som läst amerikansk kurslitteratur som egentligen styr? Eller är det så svårt att som svensk partiledare ha en hyfsat nyanserad och nykter inställning, att ha en någotsånär personlig ton? Våra politiker kan inte släppa på garden ens när de gästar underhållningsprogram. Kan man, förutom att vara partiledare, försöka ge sken av att man är en vanlig människa? T ex, bolla sina tankar i sociala medier till morgonkaffet i ordalag som inte rakt av är typiska för politiker. När de politiska skiljelinjerna i stort saknas, kan den personliga tonen vara avgörande. Måtte den inte bli ett eko av Trump.

Eleverna och betygen

Lärarnas betygssättning av elever är myndighetsutövning. Såsom andra myndigheters beslut, t ex de om studiemedel från CSN eller sjukersättning från Försäkringskassan, ska betygen kunna överklagas av brukarna. Det föreslår en statlig utredning.

Skolminister Björklund är skeptisk. Han tror att eleverna kommer att dra igång tidernas överklagandefest till en kostnad av hundratals miljoner, som Björklund menar kan användas på ett mer konstruktivt sätt. Vidare menar han att kraven på dokumentation av lärarnas vardagsverksamhet riskerar att bli absurt omfattande. Till slut kommer han med en pedagogisk poäng också: Risken är att undervisningen blir mer statisk och bygger på skriftliga prov av centralprovskaraktär (vilket han som katederundervisningsvän ändå borde gilla – kanske finns det lite skönt flum även i den gode Jan).

För en gångs skull får minister Björklund VG av mig.

Såsom de nuvarande kursplanerna och betygskriterierna, liksom de i den kommande reformen, ser ut är det ofrånkomligt att det bedömningen har vissa brister i likvärdighet. Men å andra sidan arbetar lärarna väldigt nära sina brukare, generellt över ett helt läsår eller mer och bör ha ypperliga förutsättningar att bedöma kunskapsutvecklingen utifrån betygskriterierna. Att någon annan ska ha bättre förutsättningar att göra en bedömning är svårt att argumentera för. Att institutionalisera standardiserade prov är en möjlighet, men då kan vi lika gärna göra som i de finska gymnasierna, att betygen sätts efter elevernas studentskrivningar i olika ämnen i slutet av utbildningen. Vägen dit får se ut hur som helst, det är kunskaperna vid utbildningens slut som avgör allt.

 Nej, jag gillar den svenska modellen där avståndet mellan de unga vuxna (eleverna) och något äldre vuxna (lärarna) i skolan inte är så stort. Det möjliggör individualisering av undervisningen och god kunskapsutveckling för så många som möjligt. Där finns inte plats för generell överklagandemöjlighet, men nog kan elever och föräldrar göra sina röster hörda hos lärare och rektorer i de allra flesta fall och erbjudas tydligare betygsmotiveringar eller rent av bedömning av en ytterligare lärare.

Att överklaga myndighetsbeslut känns självskrivet i en demokrati. Men demokratin i skolan säkras i och med det elev- och föräldrainflytande som redan skrivits in skolans värdegrund.

Läs mer: http://www.dn.se/nyheter/politik/bjorklund-sagar-overklagade-betyg

Den nya gymnasieskolan

Tiden går. Sossarna la för några år sedan fram en reform för gymnasieskolan, allmänt kallad Gy -07, men när Reinfeldt och hans alliansvapendragare segrade i valet 2006 revs hela förslaget. Nu är det Jan Björklunds skötebarn Gy -11 som gäller och tack vare att Alliansen fick nästanmajoritet, kommer förslaget nu att genomföras. Redan till hösten är det dags, då de första eleverna gör entré i den björklundska skolan som ska ge bättre ordning i klassrummet och mer fokus på kunskap istället för den flumskola som finns idag. I den björklundska skolan gör man också skillnad på elever och elever – vilket det självklart också bör göras i viss utsträckning ien individualiserad utbildning. Men yrkesprogram kommer längre inte ge grundläggande behörighet till högskolan och yrkeseleverna får läsa allt mindre av viktiga kurser såsom svenska, samhällskunskap och historia. I spåkulan kan man se olika utvecklingslinjer, men vad de långsiktiga effekterna blir får vi vänta och se.

Konsekvenserna för utbildningsprogram och kurser är vad som engagerat mången pedagog den gångna veckan, den som eleverna kallar höstlov, men som för pedagogerna blott blir en långhelg. Det skall ej föraktas.

Bra bild!

I dagarna två har TV4 skämt ut sig med pinsamma politiska debatter med Peter Jihde som hovnarr.

Nu är det partiledarnas slutdebatt i SVT och de är otroligt snyggt sminkade och allt andas så mycket mer kvalitet. Göran Hägglunds hy ser ut som silke! Jan Björklund är lika skinande på Folkpartiets affisch. Anna Hedenmo och Mats Knutson drar i trådarna och gör det med stadig hand. Lägg ner TV4, som jag brukar skriva på min Filmblogg.