Vid historiska studier kan man intressera sig för såväl brott som kontinuitet. Varför förändras allt här och vad fick det för konsekvenser för folk och fä? Men också det som inte förändras över tid kan vara intressant. Som den eviga ojämlikheten. Hur kan den bestå?
I vardagslunken är det väldigt mycket kontinuitet. Inte så att jag föraktar rutiner som stödstrumpa, men när det inte finns några brytpunkter att tala om blir milstolparna svårtuggade.
Det finns inga gratisluncher. Inte ens på internet, typ. Inte längre i alla fall. I begynnelsen fanns det mycket som var gratis; i stabila infrastrukturer som Napster och DirectConnect delades prima kultur. Nu finns betalväggar och abonnemang, med all rätt. Men det irriterande och vad som föranleder denna korta spaning är de sidor med “gratis” innehåll som portioneras ut i ytterst små portioner på flera sidor. Somliga tidningshus håller på med motsvarande, man ska tvingas klicka för att ladda ny reklam. Men värst är de där små lockbeteslänkarna som den jag drabbades av idag: Se de anmärkningsvärda bilderna från Hollywood och hur greenscreen används. 20 bilder, en bild per sida, det är så mycket reklam kring bilderna att man måste leta efter den bild man vill se och all reklam bygger på att efterlikna en knapp till nästa bild. Man blir så hårt ansatt att det knappast känns gratis.
En zombie är en människa vars sinne behärskas av en annan eller vars viljeförmåga helt försvunnit, alternativt en död människa vars kropp återfått livet enbart i så måtto att den kan röra sig och eventuellt utföra en mästares order. Källa: Wikipedia.
Wikipedia tillägger att det finns mycket få vetenskapliga belägg för verkliga zombier.
Det finns en traditionell koppling till voodoo, men jag undrar om det inte egentligen bara handlar om observationer av sådana som mig, som urartat i folktro. Jag rör mig och utför order men däremellan är det tomt. Det oförklarliga måste få en förklaring.
Nästa gång undersöker vi det vegetativa tillståndet.
Natten är inte bara mörker utan också ljudets ständiga högtid. När alla sover och maskinerna står stilla, är luften fri från brus för ljudvågor att svänga omkring i. Ljudvågor som annars försvinner i den vakna världens kakofoni: En fotboll som sparkas av grannens barn har mer tryck än en djup baskagge. En knarrande dörr skär genom huvudet som migrän. Snarkningar hamrar taktfast som en 1800-talsfabrik med horribel arbetsmiljö.
Marknaden för tystnadsskapande anordningar har goda utsikter.
Jag brukar sortera positivt i minnesbanken. Från fjolårets heta sommar minns jag mest sol och värme, den underbara känslan av att plaska i en norrbottnisk älv och myggornas nästan totala frånvaro. Samtidigt har jag i det närmaste förträngt den desperata kampen mot värmen på natten, den svåra längtan efter ett svalkande regn, och för den delen, den förhållandevis stora mängden getingar som surrade i tid och otid. Ja, det var en sommar att minnas, men om man nu vill ha torka och hetta kan man ju köpa sig en koja där det alltid är soligt och hett, dvs långt söderut på jorden. Den här sommaren får ses som en återgång till det normala: man får hoppas på några smaskiga sommardagar under senare delen av juli så att man kanske vågar doppa sig. Men ärligt talat känns det också trevligt att ha väder: lite sol, lite moln, lite regn, lite blåst, lite kallt, lite varmt, åtminstone när solen tittar fram. Än så länge har jag inga invändningar på den här sommaren, trots att prognosen 10 dagar framåt ligger på 10-15 grader.
Det är jämna plågor, brukar man ibland svara på frågan om hur läget är. Jag får numera frågan varje vardagsmorgon som ett led i arbetsgivarens arbetsmiljöarbete. Enligt företaget bakom tjänsten är självskattning mycket användbart i arbetsmiljöarbetet, vilket enligt dem bygger på vetenskaplig grund. Det tror jag säkert, och till slut kan man nog se sin egen variation, även om skattningen i absoluta tal mellan 1-100 nog skiljer sig åt beroende på om man är en glaset är halvtomt eller halvfullt-person. Sedan tjänsten infördes har det visserligen varit lite stresspåslag generellt i livet och dessutom tämligen förkylt och eländigt, så formkurvan ser verkligen inte bra ut. Men när jag tänker efter så undrar jag om jag någonsin kommer att vara helt hundra? Det kanske man borde.
Mitt intresse för det här valet har varit lågt. Det beror delvis på att utgången är rätt förväntad med ett läge som liknar det efter förra valet och övertygelsen att partierna kommer att vara usla på att hantera detta. Det beror också på att partiernas ansikten utåt är så onyanserade och i år särskilt inriktade på att prata om vad någon annan inte ha gjort än hur de har tänkt att lösa problem. Och vad pratar de om? Vårdköer, antalet poliser och skolresultat. Det är tveksamt vilket inflytande riksdag och regering har på de verkliga problemen: stressad och pressad arbetsmiljö i kärnverksamheterna. Polariseringen mellan sjuklövern och Sverigedemokraterna är känd sedan tidigare, men Alliansen fokus på Löfvens och den rödgröna sidans uselhet har nog gett nytt bränsle till en höger-vänster-polarisering också. Reinfeldts nya moderater och den gamla alliansen bemästrade detta på ett helt annat sätt från första till sista valrörelse och kunde alldeles säkert locka en och annan mittenväljare. Nu är det verkligen inte god ton från Alliansen, utan den rödgröna sidans representanter utmålas som odugliga och ideologin som galenskap. Det är dags för förändring, säger de, precis som Sverigedemokraterna, men vad exakt som skulle bli den stora förändringen förutom nya ministrar är svårt att se. Någon krona mindre av en viss skatt och någon krona mer på någon moms? Fler poliser? Sjuksköterskor? Läkare? Lärare? Ska de trolla? Faktum är att ingen kan trolla. De borde samla sig för att lösa de problem som finns. Det är ganska ointressant om det är genom skattetekniska åtgärder åt någotdera håll eller genom lagstiftning åt något håll, men människor måste vilja arbeta inom skola, vård och polis utan att riskera ohälsa. Klimatmålen är internationella: samarbeta!
Hösten knackar på. Falnande färger, friska vindar, död och förruttnelse. Särskilt somliga småfåglar tappar det helt och börjar frossa på de rönnbär som andra är ytterst måttligt intresserade av. Det finns väl entusiaster som hämtar lite smak till saft eller sprit av rönnbär och jag minns hur bären utgjorde utmärkt ammunition för vapen av toarulle och ballong när man just stapplat ut på årskurs 3. Men ingen är så omåttlig som småfåglarna, som fyller buken och låter bären jäsa fram en redig fylla: plötsligt reflekterar någotsånär rena fönsterglas frihet och möjlighet. Smällen är hård. Några återhämtar sig och ger sig så småningom av, måhända en lärdom rikare tills nästa rönnbärsträd bjuder till fest. För andra tar det slut. Det tröstar att tänka på att de förmodligen hade en mycket härlig dag.
Fall är den vanligaste orsaken till dödsolyckor. Det är väl oftast de äldre som trillar och därefter också av pinn. Men det är riktigt jobbigt att falla. Jag minns en gång när jag som cirka 10-åring halkade i isigt före och rev upp mina nya svarta jeans. Svarta jeans som vid tidpunkten var mycket märkvärdiga, men man hade ju passerat åldern för att gå i knähåliga byxor. Men det var inte bara byxorna, uppskrapade knän är också ett elände. Och sedan kroppens reflexmässiga försök till att parera: det kanske inte gjorde ont då, men det blir värre och värre med åren. Har man varit på väg att halka och reagerat, har det givit sträckningar på sju ställen.
Idag föll jag, på ett löjligt sätt, i trappan när jag skulle gömma mig för barnen. Ingen fara på taket, det var på väg uppåt och mer eller mindre på sista trappsteget, men jag föll hårt. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det kändes som att jag landade på tåspetsar, ett knä och på händerna. Nu klarade sig alla lemmar, men ont gjorde det. Det värsta är att det känns som att man även slagit huvudet, fastän det inte var så. Man förstår snart, efter ett sådant lindrigt fall, att man inte behöver krascha från några förfärliga höjder, för att utgången ska vara slutet.
Det här var för övrigt bloggens sjuhundrade inlägg.
2018 har hittills bjudit på det lilla extra. Till att börja med var det en mycket snörik vinter. Kall var den också, inget blidväder på flera månader norröver. När väl värmen kom så försvann de stora mängderna snö rekordsnabbt. Snöhögen som såg ut att kvarstå till midsommar var plötsligt borta. Det grönskade och träden knoppade. Sedan kom en rejäl vårflod som fyllde källare och stängde av vägar. Men lika snabbt var den över och vattennivåerna hamnade något under det normala – det hade ju blivit sommar. Sommaren har nästan uteslutande varit solig och varm, med följden att det är torrt som vid Medelhavet. Våra vanliga grödor hade kunna bytas ut mot oliver, druvor och citrusfrukter denna sommar. Torkan är så pass omfattande att de åskoväder som ändå bildats tänt eld på hela landet. Det brinner Ystad-Haparanda.
Så frågan är vad som gör hösten till en med extra allt. Det naturliga vore att det regnar hela hösten till 31 oktober, innan en meter snö faller de första veckorna i november. Man kan väl hoppas på särskilt frisk höstluft och starka höstfärger, men dessa är inte förenade med några problem som de förhållanden som hittills varit: raserade altantak, fuktskadade golvbjälkar och skogsbränder. Så räkna med syndafloden.