Kategorier
Personligt Spaning

Skammens konvalescens

Jag var väl 20 år gammal och läste sociologi med viss glädje. Sociologiska teorier är verkligen intressanta, därav den vissa glädjen. Men samtidigt var det tufft: jag var ju bara en enkel arbetargrabb, som kanske hade visst kreativitetsfokuserat självförtroende (ja, det får väl sägas att utgångspunkten var att allt som kreerades var skit, men jag hade iallafall glädje av känslan av kreativitet), men i första hand dominerade känslan av att vara liten och enfaldig. Men någonstans där i det moderna samhället, vid rationalitetens järnbur och med kulturellt, symboliskt och ekonomiskt kapital hittade jag ett tråkigt men tryggt sätt att se på världen. Människan är ständigt kalkylerande i sina handlingar, samhället ett väv av transaktioner. Jag skrev texten relationsteorin, ej att blandas ihop med relativitetsteorin, om den oromantiska, kalkylerade kärleken som en förklaringsmodell måhända för mina egna tillkortakommanden i fältet.

Det hände väl att detta diskuterades vid några tillfällen, även om jag helst bara skrev och slapp stå upp för mina förslag. Ett förslag som någon annan kom med är att vi drivs av rädsla i första hand. Ja, vi kom väl fram till att rädslan var en viktig spelare även i mitt synsätt: kalkylerandet handlar mycket om riskminimering och att undvika rädslan. Ett annat förslag som hamnade på bordet var skammen. Bland känslor väger den blytungt.

Hörsägen: det tycks vara vanligt att seriemördare förnedrats som barn, att de verkligen badats i skam, så att de till slut imploderar.

Jag antar att de flesta människor drabbas av skammen, för det har då jag gjort genom hela livet. Kännetecknande är att det blir nattsvart i stunden. Hur kunde det bli så här? Nu är jag körd. Jävlar, jävlar, jävlar. Allt kommer att gå åt helvete. Skammen är stor och eftersom det är just fråga om skam vill man helst inte dela den med någon, så man är lämnad ensam med den. Den slog hårt när man var yngre; man kunde bli liggande i evigheter efter en knock. Ju äldre man blivit desto mer uddlösa har skammens slag blivit. Kanske för att man är mindre yvig på livets resa och lyckas kryssa förbi skammens vassa klippor, kanske för att man är mer motståndskraftig. Konvalescenstiden tycks minska ju äldre man blir.

Jag har kommit att tänka på det nu när “livet passerar revy”. Barndomsminnen och skamliga upplevelser upp till gymnasiet skulle jag nog kunna berätta om öppet idag. Skammen är i huvudsak utagerad. Skamligheter från tiden som ung vuxen är svårare. Kanske är skammen i huvudsak utagerad, men samtidigt känns det så nära och skvallrar om de svagheter man förmodligen bär på än idag.

Kategorier
Spaning

Käpphästar i hjulet

Såg just lite av den finska dokumentären Hobbyhorse revolution om unga käpphästentusiaster i Finland (kan ses t o m 11 december 2018 på https://www.svtplay.se/video/18269814/hobbyhorse-revolution). Minns också jag att någon gång under det gånga året hörde på radion om en käpphästtävling i Piteå.

Det är klart att man blir lite överraskad först: min bild av käpphästen är den av en hopplöst ouppskattad leksak som står i ett hörn på förskolan och samlar damm. Jag minns emellertid att jag någon gång där i mellanstadiet faktiskt beskådade och säkert hyfsat taffligt deltog i två skolkamraters hästlek, där man alltså skulle imitera hästens gångarter. Men det var ju inte för att hästens gångarter intresserade mig, utan för att få vara med tjejerna. Det är väl ungefär så käpphästtävlingarna går till förutom att man då samtidigt rider på en käpphäst.

Överraskad, som sagt, men den finska communityns tjejer vittnar om hur de blivit hånade och retade för sitt intresse, förmodligen mer ju äldre de blivit. Varför ska just käpphästeriet vara så bespottat?

Objektivt sätt är det svårt att tycka att fotboll, springa efter lädret och försöka föra in det i nät, skulle vara mindre löjligt än att försöka efterlikna hästens rörelser med en käpp mellan benen. Snarare lika löjligt och så ledes lika underbart, för den som uppskattar det.

Är det måhända en genusfråga? Nu såg jag inte hela dokumentären, men jag är ganska säker på att en del av mobbningen som tjejerna fått utstå kommer från de tuffa tjejerna som dricker, röker och ligger. Historiskt kan man också se att patriarkatet betraktat det kvinnliga som barnsligt. Mannen som trånade efter andra män blev hängd med en biljett till helvetet, medan kvinnlig homosexualitet snarare kunde ses som lättsinniga omogna lekar: hon har inte riktigt vuxit upp än. Genus är förmodligen en väsentlig delförklaring. Det kvinnliga anses oviktigt och lättsinnigt, barnsligt drömskt.

I slutet av dokumentären går tjejerna i ett slags pridetåg genom Helsingfors: vi håller på med käpphästar och vi står för det. En av tjejerna säger att det i den stunden kändes som att allt elände varit värt. Jag förstår storheten i känslan, det måste vara skönt att ha stått upp. Hade jag hållit på med käpphäst och fått gliringar hade jag förmodligen slängt den åt helvete och tänt en cigg (och sedan varit bitter i 30 år).

 

Kategorier
Personligt

Den ovillige utbytesstudenten

Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.

Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.

Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.

Kategorier
Personligt Spaning

Dunkla fiskevatten

Ikväll körde jag till Arjeplog. På vintern beklagar man sig över sladdriga vägbanor och snörök, medan det så här års är ett elände att på kvällen köra västerut. Solen i ögonen hela resan. Men det är man å andra sidan van vid efter att ha morgonpendlat österut och eftermiddagpendlat västerut i några år: same shit, every day.

Bortåt Arvidsjaur till, börjar de diverse förgreningarna av Byske älv slingra sig längs vägen från Luleå och under någon liten sträcka går det ett något mindre, men ack så charmigt åparti längs vägen. I solglasögonen var det mörkare än i verkligheten, så det såg ut att vara bra fiskeväder, om man då ska minnas fars påståenden om att det nappar bättre när vattnet skuggas. Det måste ha varit en besvikelse för honom att jag inte riktigt taggade till på fisket. Jag kan minnas att jag hade ett spö i handen någon gång, men lyckligtvis nappade det sällan, för det kändes stressande. Men samtidigt minns jag de enstaka fisketurerna med viss glädje. Jag trivdes i naturen, kunde sitta och betrakta eld och vatten länge, som, säg, 9-åring. Det fiskades antagligen på olika ställen, men jag minns att jag särskilt gillade Rickleån mellan Bygdeå och Robban. Skulle gissa att det var för att det lättillgängligt och relativt öppet omkring: mindre mygg, lätt att strosa längs med och så minns jag åtminstone en grillkåta, där man kunde kura in sig när det blåste snålt.

 

Kategorier
Spaning

Snabb sommar

Det är svårt att tänka sig att man emellanåt firat studenten med knappt utslagna björkar. I alla fall i år, när sommaren kom så snabbt. Den myckna snön försvann, och pang, grönska och ut i full blom. Nu känns det liksom, jaha, nu är det så här det ska vara i ett par månader.

Kategorier
Personligt

Ålidhems Fotbollsförening

Det måste ha varit i åk 2 eller 3; det är svårt det där med åren i låg- och mellanstadiet. Av någon anledning, förmodligen för att vi finnar i Umeå var ett delvis segregerat invandrarcommunity med egna aktiviter och kanske också av ekonomiska skäl, var det aldrig riktigt aktuellt att spela fotboll i organiserat ungdomslag. En annan orsak kan ha varit blygsel och dåligt självförtroende som bottnade i finskheten. Helt osugen var jag inte, utan tittade lite avundsjukt på verksamheten, när det råkade vara träning på Ålidhemsskolans grus. Bollar i säck, koner och träningskläder som det stod Gimonäs CK på. De flesta av oss fick nöja sig med det vi hade: spelet på rasterna, att vara på planen några stycken och skjuta straffar på varandra och så måndagsklubben, innebandy på Ålidhems Folkets hus. Inte alls pjåkigt.

Nu kommer jag inte ihåg hur det kom sig, men på något sätt kom jag över ett gäng koner. Det var förmodligen något lag som glömt dem på en plan. Men jag och eventuellt någon till startade då verksamheten Ålidhems fotbollsförening. I pojkrummet blev det ett kansli med en liten kiosklucka där man kunde lösa medlemskap och kanske köpa biljetter. Luckan tog form genom att två stabila skrivbordslådor fick stå på varsin sida med luckan ner och på bottenskivan skrev jag ÅFF. Även på konerna skrev jag ÅFF med svart tusch. Det kändes fint. Det kan ha genomförts något träningspass med en handfull deltagare, det har jag glömt, men ÅFF:s kansli på Geografigränd 2 är verkligen något jag minns.

Kategorier
Spaning

Livet passerar revy

Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.

Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?

Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?

Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.

För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.

Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.

Knausgårds barndom

Kategorier
Det sociala spelet Spaning

Automagi utan finess

I den nya bilen finns allehanda automatik och finesser, men de hänför inte, ty vi talar om en Toyota. I förra bilen var automatiska vindrutetorkare det nya: en sensor kände av nederbörd och började veva med någotsånär rimlig frekvens. I nya bilen är det helljuset som tänds och släcks automatiskt, med hjälp av en kamera som spanar efter ljus i mörkret. Men den agerar som en riktigt skitnödig förare, ultradefensiv för att inte råka blända mötande bilar och hamna i krig. Så fort ljuset blir synligt, om det så är en kilometer bort i en kurva, så bländar den av. Ibland kan den t o m tro att den ensamma gatlyktan vid en frusen brevlåda är ett möte och blända av. Sådana förare finns förstås inte i verkligheten och nog hade Toyota kunnat kosta på sig lite artificiell tjurskallighet: vänta så länge som möjligt med att blända av, ett bra rättesnöre är att hålla ut och låta den andra blända av först och om man mot förmodan måste blända av först trots allt, så ska man ju tända helljuset lite för tidigt för att blända mötet lite just vid passage som hämnd för att de inte bländade av först.

Kategorier
Spaning

November – igen

Jag har vid upprepade tillfällen gnällt på november. Nu tänkte jag ta tillfället i akt att komplettera. Det är ju inte bara det att det är mörkt, utan om det händelsevis är klart väder så hänger solen bara lågt och bländar ögonen å det grövsta. Upplysande snö och halvklart, det är det minst dåliga november kan erbjuda.

Kategorier
Det sociala spelet

Naken utan mobil

Gick till pizzerian för att köpa söndagsmiddag och redan halvvägs insåg jag att mobilen låg kvar hemma. Vända? Nej, då blir det något rabalder med ungarna. Dessutom var gåendet av besvärlig sort: regn på kallt landskap isbepansrade hela byn.

Det var bara att acceptera, mina tio minuter, en kvart, skulle avlöpa med den fysiska verkligheten närvarande. Obehaget tilltog när det stod klart att inte heller tidningar syntes till. Finns det något märkligare idag än en sysslolös person i det offentliga rummet som inte sitter med böjd nacke stirrandes på en skärm? Jag tog på mig hörlurarna, som lyckligtvis låg i innerfickan, för att simulera min frizon, då kunde jag rentav blunda. Skojar bara. Kom på nu att det hade kunnat vara en lösning.

Nej, jag stirrade på TV-skärmen med kommunens information och reklam. Två gubbar kom in. Känner jag dem? Nickade diskret mot dem, tillräckligt för att godkännas om vi träffats tidigare och inte för mycket för att vara främlingar.  Det var tvunget att göras. Utan mobil måste man blotta nacken, visa sitt anlete och öppna porten till själen, om så bara för en sekund.