Fotbollslandslaget har en ny tränarstab efter åratal av Baloo och Tråklasse och sedan bara Tråklasse. Nu är det Trivselerik som styr skutan genom ur och skur, förhoppningsvis mot nya härliga platser världen över. Till att börja med räcker det med smugglarfärjan från Nynäshamn till Polen (och Ukraina) 2012.
Trist nog för Tråklasses del så är det ju väldigt kul med det nya fräscha, istället för det gamla halvsura. Erik Hamrén erbjuder helt enkelt ett lite trevligare bemötande, även om han angränsar till det populistiska emellanåt. Och så länge laget vinner är det lätt att vara glad. Segrarna mot Ungern och San Marino är en utmärkt start. Det får blåsa lite av en motvind innan man på allvar kan ta ställning till Trivseleriks briljans.
Till sin hjälp har han en generation hyggliga svenska bollspelare. Man åstadkom ett trevligt offensivt spel i båda matcherna, men mot Ungern släppte man å andra sidan till otäckt många kontringar. Det kanske ändå blir så att Tråklasse får rätt i förlängningen: det lösare tyglarna och den offensiva kreativiteten kostar Sverige några viktiga poäng. Visserligen vann Sverige med 2-0 mot Ungern, men en mer behärskad offensiv och säkrare defensiv där man till varje pris håller sig på “rätt sida” kanske hade varit tråkigare att se, men ändå en mer säker 1-0-seger.
Så länge Zlatan är glad och peppad kan det dock gå hur bra som helst.
Det nya Sverige kanske går att jämföra med de nya moderaterna. Den nya huvudtränaren Reinfeldt och den assisterande Borg är ena riktiga mysfarbröder som alltid anstränger sig till en myndig, faderlig ton. Det är skillnad mot både den gamla regeringens tråkfossiler i Persson och t ex Ringholm, men också till de gamla moderaternas lite mer gåpåiga översittarattityd, som vi sett hos Bo Lundgren, Carl Bildt, Anders Björck och inte minst den blott skenbart nye, och numera föredetta arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin.
Nu har Reinfeldt tagit Sverige till ett slutspel. Många är nöjda, men nu finns inte den vägvinnande moroten att rösta bort Persson kvar. Reinfeldts framgång hänger troligtvis på hur mycket av en morot det är för den “rörliga” gruppen bland väljarna att Mona Sahlin inte ska bli svensk regeringschef.