Min resa började i augusti 1999! I närmare 20 år slapp jag vara ständigt kontaktbar. Men nu blev det en tur till Ersboda med kamrat Turunen och hos KF:s elektronikkedja Power inhandlades en Siemens C25.
Man kunde programmera in ringsignaler och på nätet kunde man hitta “noter” att skriva in, så att man slapp tänka. I stort sett under hela tiden jag hade telefonen ringde den med stråkriffet från Bittersweet Symphony, fast givetvis pipigt och monofont. C25:an fungerade hur bra som helst.
Nästa telefon blev en av de tidiga SonyEricsson-lurarna, T100:
Den hade några riktigt trevliga spel. Sänka skepp, tror jag. Och patiens av något slag. De hjälpte mig genom mången stilla stund på jobbet som personlig assistent 2002-05.
Det var aldrig något problem med den, den var riktigt stabil. Minns inte vad jag hade för ringsignal på den.
Sedan blev det Samsung X660:
Ännu en riktigt robust telefon! Minns tyvärr inte hur den ringde heller. Kan ha varit ett gammaldags telefonljud.
Tappade den två gånger! Andra gången var det för gott.
Därför var jag tvungen att köpa följande, SonyEricsson W660 (japp, hette nästan som den förra).
Inget fel på användarvänligheten. När den ringde var det med Bob Hund – Bob Hund.
Men efter ett tag började den misslyckas med att ha kontakt med mobilnätet. In på lagning, men felet återkom. Telia valde då att ge mig en ny telefon, nämligen W890i, den telefon som jag har nu.
Den fungerar bra och låter som Le Sport – Don’t tell no one about tonight när den ringer.
Vad blir det härnäst?
