Kategori: Kultur

Har nu läst den, åtminstone i DN Kultur omtalade Min kamp av norske författaren Karl Ove Knausgård. Rättare sagt gäller det den första volymen av sex i en särdeles utförlig självbiografi. I denna första del cirklar berättelsen kring Knausgårds far. Först rullas barndomen ut där fadern har en stor påverkan på sin son. Fadern är en central figur, tyvärr inte som en person som erbjuder kärlek och stöd, utan snarare är det faderns mentala frånvaro och ointresse som får hela världen är kretsa kring honom. Senare blir fadern även fysiskt frånvarande, för att till slut i princip helt försvinna. Fadern dör alkoholiserad mitt i sin egen misär, när Karl Ove Knausgård är i trettioårsåldern och han kan inte riktigt begripa varför det ändå gör så ont.

Det var riktigt länge sedan jag slukade en bok som första delen av Min kamp. Boken träffar rätt på något sätt, även om Knausgård är tiotalet år äldre finns det en hög igenkänningsfaktor i det mesta, allt från alldagliga ting från 1980-talet till, givetvis, hur det är att växa upp med sina föräldrar. När det kommer till skildringar av olika händelser och förvecklingar är det fantastiskt: detaljrikedomen och de målande beskrivningarna gör att man hamnar mitt i de scener som beskrivs.  Knausgård upprepar sig i boken om sitt dåliga minne: men med tanke på vilka detaljer han levererar har han då en väldig förmåga att återskapa minnen.

Men boken känns också voyeuristiskt något eggande i Big brother-stil, då Knausgård faktiskt lägger ut många människoöden till allmän beskådan. Han blottar även sig själv, men i mitt tycke har han i alla fall i denna första del använt sin makt bakom tangenterna och besparat sig själv från det känsligaste, samtidigt som andra i omgivningen verkligen fått stå där med stjärten i vädret.

Kan man tänka sig att det här blir nästa våg för känsliga moderna män med skrivförmåga: de har inte bara förkläde på sig eller nedtecknar tankar på en blogg, utan nu ska de skriva 3000 sidor om sina innersta känslor för att förklara sig.