Sossarna verkar gå framåt i opinionsmätningarna och Löfven får ganska höga betyg i förtroendemätningar. Jag har sett honom ett par gånger i TV och läst något litet uttalande i någon tidning, men jag kan inte komma ihåg något av vad han sagt. Så enkelt ä’ne.
DN:s Viktor Barth-Kron diskuterar en utförsäljning av Moderaterna till riskkapitalister, som då kan göra en hacka genom att t ex se till att Stockholms kommunordförande Sten Nordin kommer i säng 18:30 och därigenom minskar representationskostnaderna.
Arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton kan vi snabbt lägga till, som häromsistens valde en 33 000-kronors-biljett till USA för att kunna sova bättre på planet. Riskkapitalbolaget kan få in 30 000 till sina ägare genom att Hamilton uppmuntras till att boka i god tid och i ekonomiklass, om hon nu överhuvudtaget måste åka till USA i tjänsten. Att riskkapitalister undgår ansvar och slickar i sig grädden av skattebetalarnas välfärdsmos i skolan och omsorg, det är ju uppenbart självaste kärnan i denna framåtskridande ideologi.
Det har förmodligen varit tufft att vara oppositionspolitiker på sistone, oavsett om du heter Håkan eller inte. De trygga patriarkerna Reinfeldt och Borg har lotsat landet genom en finanskris och till minskat skattetryck med ett intryck av att ingenting annat har hänt, än att alla fått mer i plånboken. Men frågan är varför ingen vänsterpolitikerriktigt tar vara på det uppståndna läget och tar en ideologisk diskussion? Eller som Jonas Gardell twittrade igår: “Hela Sverige rasar mot vanvård av äldre och vd:ar som skor sig och sossarna gör vadå förutom att bråka internt? Leker tysta leken?”
För närvarande kan vi förklara kampen mellan de politiska blocken som avgjord. Med Håkan Juholt som rorsman som ideligen gör för stora rodersutslag, för att strax därefter tvingas parera åter och däremellan halka på ett och annat bananskal, har åtminstone inte socialdemokraterna något att hämta hos det svenska folket 2014. Det är inget större fel på Juholt egentligen, han visar ju t o m prov på mycket god självinsikt i sin klassiska kommentar när hans namn kom på tal som partiledarkandidat:
Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning. (DN citerar SR:s ”Partiledaren – en dokumentär om Juholts väg till makten”)
Men inte någonstans känns Juholt som lämplig partiledare för Sveriges största parti och än mindre en utmanare mot fader Fredrik. Och att inte valberedningen inom partiet förmår hitta några bättre alternativ visar mer på socialdemokratins kritiska koma, än Juholts och hans fadäser i sig. Håkan Juholt hade möjligen kunnat fungera på 1980-talet. Hans tid är inte nu och det förklarar han själv allra bäst.
Den nuvarande bostadsbidragsaffären är en ypperlig möjlighet för sossarna och valberedningen att få trycka på ångra-knappen och göra åtminstone lite mer rätt. För då har man åtminstone skuggan av en chans att vara tillbaka på banan 2014. Och Sverige får en trovärdig opposition.
Göran Skytte gillar inte Håkan Juholt: vilken härlig kapning.
Satan i gatans jävla helvete så bra låt.
Svenska folket har lagt sina röster: Alliansen gick framåt och fick nästan 50% av rösterna, Sverigedemokraterna lyckades få närmare 6% av de svenska väljarna att stoppa ner SD-valsedlar i kuverten och Miljöpartiet ökade med närmare 40% (2 procentenheter), medan Socialdemokraterna återigen backade kraftigt och är nu bara med nöd och näppe Sveriges största parti.
Det finns två relativt stora vinnare i valet: Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.
Man måste imponeras av hur Reinfeldt, Anders Borg och de andra “nya” moderaterna gått framåt under 00-talet. Den gamle moderaten och partiledaren Bo Lundgren kunde inte glorifiera skattesänkandet, utan framstod mer som en girigbuk som skulle få behålla ytterligare några tiotusentals kronor årligen genom sina skattesänkningar. Och översittarattityden av gammalt moderat snitt satt där den skulle: svenskarnas dom 2002 var brutalt hård och landade på -7,7 procentenheter till 15,2%.[1] Reinfeldts gäng har lyckats ändra retoriken kring skattesänkningarna: de är nu en del av arbetslinjen och ett led i att minska utanförskapet. Skattesänkningarna har, simsalabim, blivit sociala välfärdsåtgärder. Man har blivit det nya arbetarpartiet och i denna valrörelse också det enda arbetarpartiet – genom att sänka skatter! Nåväl, regeringen har också tagit hand om ordförandeskapet i EU på ett bra sätt och fört en trygg skolbokstrogen finanspolitik genom finanskrisen. Och med Sven-Otto Littorins avgång är nog alla som bär drag av det gamla borta.
Svenskarna har gett Reinfeldt tummen upp: I valet 2006 ökade Moderaterna kraftfullt till 26,3 % och vann regeringsmakten och häromdagen fortsatte framgångssagan när man fick 30% av rösterna och Reinfeldt blir den första borgerliga statsminister som väljs om.[2][3]
Men Mona Sahlin har också varit tämligen framstående under valrörelsen. Och detta trots att hon haft alla emot sig. Det är inte bara Reinfeldts hundvalpsögon och pondus som varit avgörande, nog har även den gällande könsmaktsordningen påverkat valresultatet: både direkt bland väljarna, men också i mediernas bevakning.
Svenskarna har också gett tummen upp åt Jimmie Åkesson. Diskussionerna går heta vilken inverkan det haft att varken de etablerade partierna eller media velat bemöta Sverigedemokraternas politik som alla andras, utan tagit avstånd, hållit för näsan, blundat och hoppats på det bästa. Det hade möjligen kunnat gå än värre, men 20 mandat till ett parti som specifikt vill stoppa den utomeuropeiska invandringen är illa nog (här är resonemangen tämligen luddiga: ofta dras exempel som att “de” inte kan språket och kan därmed inte delta i samhället, t ex rösta – men nog är det lika svårt för inflyttade finnar och polacker att lära sig svenska, som för somalier och irakier). Dessutom har Sverigedemokraterna fått mandat i alltfler kommuner runtom i Sverige, i allt större utsträckning även utanför Skåne och i Grästorps kommun tog sig en medlem i Svenskarnas parti, tidigare Nationalsocialistisk front, in i kommunfullmäktige.[4][5]
Så har Sverige blivit mer främlingsfientligt? Det tror jag inte. Istället är det en tydligt uttalad främlingsfientlig och rasistisk politik som flyttat ut från de svettiga källarlokalerna och som nu förmedlas på konventionellt sätt istället för några enstaka testosteronstinna demonstrationer eller klotter. Sådana grupper som driver dessa enkla lösningar på samhällsproblemen finns förmodligen i alla moderna samhällen och så även i Sverige. De kan i värsta fall utgöra en procent av valmanskåren.
Vilka är då de resterande väljarna bland de 330157 (enligt valnattsresultatet) som röstat på Sverigedemokraterna? Det kommer säkert svar på dessa frågor, men här kommer ett antal hypoteser: För det första har Sverigedemokraternas insteg uti offentlighetens ljus tillsammans med etablissemangets bemötande av dem mobiliserat en del lågutbildade som knappast är ideologiskt lika övertygade som de ovannämnda, men som ändå tror på de enkla lösningar som presenterats. I vanliga fall hade de inte röstat alls och muttrat i fikarummet på jobbet, men nu fanns äntligen ett annat alternativ. För det andra påminner SD om en slags subkultur där nog många som annars känner sig utstötta av etablissemanget får bli en av oss, och passande nog finns där också flera tydliga “dom”: utomeuropeiska invandare, de etablerade partierna, de onda medierna som är emot oss, och så vidare. Denna vi-mot-dom-kultur känns igen från t ex supporterkulturer, och stämningen på SD:s valvaka häromdagen var inte helt olik den när supportrar uppvaktar sitt lag efter en stor framgång. Den här typen av kulturer är utpräglat manliga. För det tredje får man förmoda att det bakom SD:s 5,7% finns en del allmänna proteströster mot etablissemanget. De partier som satt i riksdagen under förra mandatperioden kanske är för lika och förmår ej att erbjuda tydliga alternativ, särskilt inte nu när man kompromissat sönder sig i två block.
Oavsett vad är Sverigedemokraterna nu Sveriges sjätte största parti.
Dags för en sammanfattning. Orsaker till valresultatet:
[1] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html
[2] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/roster.html
[3] Valmyndigheten http://www.val.se/val/val2010/valnatt/R/rike/index.html
[4] DN.se http://www.dn.se/nyheter/valet2010/111-miljoner-till-sds-kassa-1.1173695
[5] DN.se http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nazister-in-i-grastorps-kommun-1.1173757
I dagarna två har TV4 skämt ut sig med pinsamma politiska debatter med Peter Jihde som hovnarr.
Nu är det partiledarnas slutdebatt i SVT och de är otroligt snyggt sminkade och allt andas så mycket mer kvalitet. Göran Hägglunds hy ser ut som silke! Jan Björklund är lika skinande på Folkpartiets affisch. Anna Hedenmo och Mats Knutson drar i trådarna och gör det med stadig hand. Lägg ner TV4, som jag brukar skriva på min Filmblogg.
Prognosen spår ytterligare fyra år av vinande högervindar. Den rödgröna rörans hopp är satt till en annan prognos som menar att så många som närmare två miljoner väljare inte bestämt sig än.
Det är uppenbart att Mona Sahlin fyller Göran Perssons skor som alliansens trumfkort och kampen om vilket block som blir störst är i min bok avgjord. Förutom att oppositionens statministerkandidat blivit allmän hackkyckling och allmänt impopulär, är individualismens framfart på bekostnad av en slags solidaritet påtaglig. En inte helt oäven gissning är att det främst är främlingsfientlighet bakom denna individualism. En syn på medmänniskorna, som präglas av misstänksamhet snarare än omtanke.
Så av de osäkra väljarna tror jag att hälften stannar i soffan och de flesta av resten väljer det som på kort sikt känns bäst i plånboken: Alliansens skattesänkningar.
Men det är ändå olidligt spännande:
Idag fick vi åtnjuta en kort föreläsning med Ulf Hjertonsson, tidigare generalkonsul i New York, dessförinnan ambassadör både här och där, samt en central figur på UD.
När han berättade om sina upplevelser från maktens korridorer, där han kommit nära stora händelser och historiskt centrala personligheter, kände man sig ganska värdelös som ägnar dagarna åt att fråga om varför folk inte har pennor med sig och sedan be dem att vara tyst.
Läs (lite) mer och se en bild på Ulf Hjertonsson på http://www.dagensps.se/artiklar/2009/04/27/03384829/index.xml apropå att regeringen Reinfeldt börjat spara pengar genom att lägga ner ambassader och konsulat.
Ibland finns det en diskrepans mellan människors ideologi och olika politiska ställningstaganden. Man menar sig vara en tvättäkta socialist sprungen ur arbetarklassens mylla, men visar sig sympatisera med konservativa eller liberala idéer när det väl kommer till kritan. Eller tvärtom?
Nu är det läge att testa sig, så att man inte lägger fel valsedel i kuvertet när det är valdags i höst! Axess har ett sådant test: http://www.axess.se/newspane.aspx?id=8
Jag är till 80% det jag utger mig för att vara.