Kategorier
Samhälle Spaning

Pandemi, krig, lågkonjunktur, inflation…

Pandemi. Gud så tråkigt det låter. Nu när man är där. Förr i tiden var det ett lite spännande, raffinerat ord. En läskig film om en osynlig fiende som svepte död över mänskligheten. Det gjorde i och för sig den här pandemin också. Men de allra flesta klarade sig och hade riktigt tråkigt.

Krig, så jävla dumt. Använda otroliga mängder resurser och människoliv för att förstöra och förgöra ännu mer resurser och människoliv. Förr i tiden, typ ifjol, var kriget avlägset i både tid och rum. Människor som riskerar allt för att kämpa för sin frihet. Sådant som var nödvändigt förr här i vår del av världen. Nuförtiden visste vi ju att samarbete ger största möjliga nytta för alla. Kunde man tro, min dumma åsna.

Lågkonjunktur och inflation. Usch så trist. Ekonomin bromsar, folk håller i pengarna när köpkraften minskar och snålar. Sverige klarade finanskrisen okej och har de senaste 20 åren haft en otrolig utveckling. Låt vara att hushållens skulder ökat 500% på 20 år, det har man ju räknat ut att det inte kommer att leda till något gott. Under min tid som samhällslärare var lågkonjunkturen en trist liten parentes innan maskinerna rullade igång igen. Depressioner, oljekriser och deflation var lustiga anekdoter från förr. Vem fan vet nu vad som händer, det kan bli åratal av tristess.

Men efter regn kommer solsken och då känns det gott.

Det postpandemiska livet är väl i princip här. Det är en frihetskänsla, även om det lätt blir väldigt larmigt när många människor samlas. Hörde på radion att vissa nattklubbar för unga ser panikångestattacker varje natt.

Efter kriget får vi dansa fredsdans. Bygga upp våra vänners städer. En ny chans till en ny romans. Ukrainsk babyboom medan de gamla monumenten återställs. Slava Ukraini! Giv styrka åt alla PTSD-hushåll, bara.

Ekonomin, är så långt vi har kunnat ha koll på den, cyklisk. Hur djup dalen än är så kommer vi alltid uppåt till slut. Wow, mänskligheten alltså. Trist bara för dem som inte klarade ränteuppgången på miljonlånen och tvingades sälja med förlust med härliga skulder på luft som följd. Alla unga, fräcka traders som opererat på en marknad av ständig uppgång sedan de gick ut gymnasiet, men som nu får sig en kiss of death. Energisituationen var problematisk redan innan den blev problematisk. I Sverige är vi jävligt förbannade på elpriserna, men ingen jävel vill behöva se eller höra ett endaste jävla vindkrafttorn. Det blir bra.

Ja, nog lever vi mitt i en stor käftsmäll som kommer att få efterverkningar under en lång tid framåt. Glaset är halvtomt.

Kategorier
Kultur Spaning

Finns det nåt kul på Youtube?

Svaret på frågan är ja.

Jag kan väl berätta vad jag har tittat på under det senaste halvåret.

För det första får jag aldrig nog av den finske sångaren Topi Sorsakoskis röst. Den var magisk när man som pojkspoling lyssnade på de stekheta skivorna som dominerade finska listor på 80-talet. Men den är ännu mer magisk när man lyssnar på den live och får se hur han liksom gräver den djupa, mörka stämman från det innersta av sin ganska lilla kropp. Eller grävde, innan han dog.

En annan som dog var Norm Macdonald som gick ur tiden i höstas. Jag konstaterade då att jag gillade honom skarpt back in the days när Saturday Night Live gick på ZTV. Men som ankare i Weekend Update i SNL var han lite flängig, då var föregångaren Kevin Nealon favoriten på 90-talet. Men någon natt nu såg jag det mesta av honom, och flängig är han ju, men helt enkelt rolig. Han gjorde en grej av att hos de amerikanska talkshowvärdarna aldrig prata om något vettigt, utan dra långrandiga rövarhistorier som i slutändan landade i en riktig dålig ordvits. Ett tips är att avnjuta något dravel, men sedan avsluta med hans dragning i Lettermans sista show.

Det är bara att tacka alla nördar som sett till att ta reda på guldkornen. Det här med SNL och Letterman var rätt så stora delar av mitt 90-tal. Vanliga drama- och komediserier har repriserats om och om igen, men tack vare nördar och oändliga Google-servrar får man nu ta del av även sådant. Man har t o m fått se sådant som det pratades om men som aldrig själv såg då: den stora fejden efter att Jay Leno tog över det finaste programmet Tonight Show, fastän nästan alla var överens att Letterman var den självklara arvtagaren. Conan O’Brien som senare blev en stor favorit, tog över Lettermans show, som flyttade till en annan kanal. Tack vare nördarna och servrarna, har jag sett O’Briens darriga men ändå rätt hyggliga första program – han hade bara skrivit för SNL och Simpsons och skulle då ta över Lettermans senkvällsshow. Men det flög inte riktigt, folk klagade, kritikerna kritiserade – tills Letterman efter en tid var gäst och hyllade sin efterträdare och deras grej. Just det, den intervjun har jag också fått se. Tack. Det finns förresten en Letterman-kanal med alla klassiska program.

Det är en ogripbar tid av kulturell lyx vi lever i när man kan se och lyssna på liveframträdanden av vad som helst. Ja, det fanns ju redan ett exempel ovan, men man kan lyssna på band, tiotusen olika covers av olika låtar och what not. Snabbt blir det att du glömmer sova.

Frågar man sina barn kan man dessutom se sk youtubers spela spel. Jag tittar inte så mycket, men hör dem. Vissa är faktiskt riktigt behagliga att lyssna på och trevliga i tonen, medan andra är irriterande gaphalsar.

Sedan finns det ju oceaner av trams. Ibland är det riktigt roligt. Som när Jakob Eklund passionerat säger: “Du…” och sedan “Vad fan!”. Eller när Leif GW Persson grymtar och rosslar, i en timme om du så önskar.

Och så finns det bra videos med tips om att lösa problem, men tyvärr också ännu fler videos som påstår sig tillhandahålla lösningar på problem, men gör inte det alls. De senare får man försöka hålla sig undan.

Kategorier
Samhälle

Världsmästare på tronen

Världsledare blir nog förledda att tro att de är fantastiska. Omgivna av tindrande ögon och jasägare. Blåser det snålt, kommer det en armé av förståsigpåare som förklarar varför det är fel på alla andra, att du har rätt och de säger vad du ska säga och så backar de dig till hundra procent. Jag tror nog att åtta år vid makten i en demokrati som Sverige har samma effekt. En, säg rysk, diktator som sitter i över tjugo år och dessutom har en personlig säkerhetstjänst som mer handgripligen eliminerar meningsmotståndare, känner sig nog som allra mest fantastisk.

Sedan har vi det här med åldern. Barn bråkar som bekant i sandlådan utan analys varken framåt eller bakåt, utan man ska bara ha. Under en väsentlig del av vuxenlivet är de flesta mer pragmatiska och kompromissar, de har inte tid att bråka och ofta har man mycket att förlora. Så småningom börjar man tydligare tänka på sig själv och förmodligen gör man det för att man tänker att man vet bäst och alla andra kan dra åt helvete. Man blir en världsmästare även i mikroperspektivet.

Så en ovannämnd, säg rysk, diktator, som dessutom passerat pensionsåldern och snart är 70 är en dubbel mardröm. En amerikansk president i näradödenåldern kan vara tydligt mer resonabel än annan sådan, men ändå i spontana sammanhang uppvisa precis samma världsmästarattityd.

Nej, låt den kompromissande massan av medelålders vuxna styra skutan, där alla har något att förlora och därmed allt att vinna av samarbete och kompromisser. Vi stoppar människor från inflytande under 18 första åren, så varför inte förbjuda politiska maktpositioner till människor från medellivslängden minus 15 år, då man inte ens på kort sikt behöver, bokstavligen, leva med konsekvenserna av sin politik.

Åldersdiskriminering? Inte värre än att det är så samhällen resonerar i liknande frågor. Du får sägas upp från din prickfria tjänstgöring utan saklig grund! Så ni folk, säg ryssar, med världsmästare på tronen: skicka blommor, tacka rutinmässigt för insatsen med en klapp på axeln och säg upp vederbörande.

Kategorier
Det sociala spelet Spaning

Ännu ett dröminlägg

Finns det något tråkigare än när någon utförligt redogör för sina nattliga upplevelser i drömmarnas värld. Eller hela TV-serier i princip, vad de gjorde först, vad som hände sedan, hur de tänkte då, och vad det var som förde dem vidare. Bra manus, eller vad man nu ska svara?!

Men just mina drömmar går från klarhet till klarhet, så därför måste jag bara berätta att jag i natt hade en hantverkare på besök. Jag tyckte att det var läge att vidta åtgärder i stugan, men den jävla gubben bara mal på om hur onödigt det är, det behövs inte, det gör ingen skillnad, det är absolut inte värt, det är bara att härda ut. Det var fruktansvärt deppigt; fattar han inte? Vill han inte tjäna pengar? Är jag dum i huvudet?

Jag vaknade väldigt nedslagen.

Kategorier
Samhälle

Kliv, kliv, överlev

Läget är som värst just nu. Igen. Ökad smittspridning, restriktioner och ofriheter. Ännu ett berg att bestiga.

Kommer att tänka på skidåkaren Mathias Fredrikssons gamla mantra, när han skulle testa final climb i Tour de Ski, den ljusa idén att åka längdskidor uppför en alpinbrant. En bit in i stigningen är orken slut och han kan bara kriga och upprepa mantrat: kliv, kliv, överlev.

Skylten som förkunnar att det är 1,5 km kvar till mål brukar ge energi till sista rycket, men uppför slalombacken är metrarna långa. Det som ser ut som en målportal är ingången till upploppet och de sista 200 metrarna. Men han tar sig i mål och får pusta ut.

I coronabranten finns inga skyltar eller målportaler. Det är väl det som gör den än jävligare.

Och sett till hur smittsam den senaste varianten är, så känns restriktionerna i det stora hela meningslösa. Fyra miljoner barn och ca 1,1 miljoner familjer och 300 000 lärare och varianter t ex, och så resten av samhället som ändå ska fortgå, kommer så klart att se till att den som ännu inte har haft corona får sig en släng.

Kategorier
Personligt

Jag härstammar från Rovaniemi

Det ska väl erkännas, jag har svårt att komma igång med de största projekten, eftersom vägen till målet känns så lång. Släktforskning har intresserat mig ganska länge nu, men det har känts så stort och tidskrävande att det inte blivit av.

Men se, Internet kunde bidra till snabba ryck. Och ja, visst hade det varit mäktigt att sitta i arkiv och bläddra i kyrkböckerna och lägga pussel, det är väl vägen som är mödan värd. Men se, det var ganska tillfredsställande (eller satisfying som kidsen säger) att få biffen serverad på fat, fars släkt i stora delar till 1600-talet.

Nog för att man inte reste något vidare värst före mitten av 1900-talet, men jag har ändå tänkt att det kanske skulle ligga någon rysk björn där i släktleden, eller varför inte någon sörlänning som sökt lyckan i fjärran nord? Men nej, det är bara Rovaniemi hela vägen. Det är mina föräldrar som rör om i grytan när min far då avviker från traditionen genom att gänga sig med en tjej från Kittilä, tio mil norr om föräldragården, femton mil från Rovaniemi. Dessa ungdomar flyttar sedan till Göteborg för att jobba på Volvo och där ser jag dagens ljus.

Var kommer du ifrån då, brukar någon fråga då och då, särskilt som jag delåtervandrat mot mitt ursprung, genom att bo i Överkalix och låter väl inte fullt ut som en överkalixbo eller norrbottning för den delen.

Tja, brukar jag svara, jag är uppvuxen i Umeå, det är hemma. Men egentligen är jag ju finne. Jävligt tydligt från Rovaniemi, kan jag lägga till nu.

Återstår att reda i mors släkt, för den tycks inte serveras online.

Kategorier
Samhälle Spaning

Från leka till zika

Det här rutinbläddrandet på nyhetssidor är ofta meningslöst. Det har sällan hänt något sedan sist när sist var för tre minuter sedan eller i bästa fall en timme sedan. Jag förstår inte heller riktigt drivkraften, vill jag innerst inne att det ska ha hänt något? Är det inte skönare att det ibland bara får vara som det är? Men det hjälps inte, kollar man klockan kan man kolla nyhetsflödet. Bläddra och scrolla och klicka, intet nytt.

I allra bästa fall kan nyhetstorkan med lite tur leda till intressanta kunskaper ändå. Som ikväll. JUST NU: Balansbro återkallas – barn kan bryta nacken och dö, rubricerar Aftonbladet. Barn som kan bryta nacken och dö är alltid en intressant rubrik som jag kan relatera till varje dag, även om risken förstås finns i nästan allt som barn företar sig. Men vad är en balansbro? Ja, det ser ut som en liten välvd bro med ribbor. Som en halvcirkelformad stege. Vem eller vad och hur ska det balanseras på denna bro? På lekplatser kan man hitta något som mer ser ut som en balansbro, med rephängda plattformar som man balanserar över. Men just den här hemmabalansbron ser riktigt stentrist ut, balansera på ett par ribbor upp och sedan ner? Desto värre är alltså att avståndet mellan ribborna är lagom långt för att ett barnhuvud ska kunna kilas in och fastna och leda till bruten nacke och döden. Stentrist och livsfarligt.

Tänker sedan, och det är ju svårt att se hur stor den trista bron faktiskt är utifrån bilden hos Konsumentverket, att inte kan väl ett barnhuvud rymmas där. Kanske ett sådant förkrympt huvud som drabbade många foster efter det där viruset i Brasilien. Just det. Zika, den jäveln. Undrar hur det går för de barnen? Minns att prognosen var deppig redan då. En artikel från Sveriges Radio P1 följer upp zikabarnen några år senare och konstaterar att prognosen stämde:

De flesta har svåra hjärnskador, kramper och epileptiska anfall, muskler och leder är låsta som hos CP-skadade.

Bara en handfull av de tusentals har lärt sig att gå. Det var främst fattiga som drabbades. Sju av tio zikamammor är deprimerade. Nio av tio zikapappor har lämnat familjen. Gudförbannat. Vetenskapen konstaterar vidare i artikeln att så länge det inte finns vaccin riskerar liknande utbrott att ske med jämna mellanrum.

Trots nyhetstorkan finns det alltså nedslående fakta att finna på det världsomspännande internet. Bara man associerar rätt.

Kategorier
Kultur Spaning

Självhjälp genom livet

Dagens barn har det så bra. De är så respekterade, sedda och bekräftade. Dessutom har de Daniel Tiger, denna lyckliga tigerunge, som är så respekterad, sedd och bekräftad och som anammar alla de psykologiska självhjälpskampsånger som de makalöst respekterande, seende och bekräftande föräldrarna mamma och pappa Tiger förser honom med. Okej, ibland är det hans perfekta fröken eller någon av de andra otroliga vuxna förebilderna i Daniel Tigers kvarter.

I avsnittet Daniel går på toa händer det t ex att Daniel blir kissnödig och lite orolig. Fröken och, eller, föräldrar ser och bekräftar och så musik i en trivsam trudelutt:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

En annan gång ska Daniel smaka på okända grönsaker. Inga problem, ingen måste äta bara för att, men:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

I ett tredje exempelavsnitt hämtar tigrarna en tårta till Daniels kalas, men som blir mosad på färden hem. Daniel blir jätteledsen, föräldrarna ser och bekräftar. Men Daniel, smakar inte tårtan ändå jättegott?

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Vilka verktyg dagens barn får! En liten sång och det går över. De kommer inte att behöva KBT eller antidepressiva.

Märkligt nog finns det inga vanliga föräldrar i Daniel Tigers kvarter, sådana som har gränser för tålamod och gör bort sig, som ibland inte når fram till perfekt uppfostran.

När Daniel blev äldre drabbades han givetvis ändå av livet. Det finns ju alltid där och väntar med alla käftsmällar. Mamma och pappa följde inte längre med honom överallt, och de var dessutom skilda, men deras röster ekade för alltid i hans huvud.

När han blev för full på festen och började må riktigt illa:

När du måste gå på toa
Bryt direkt, sätt fart
Spola och tvätta
Sen är det klart

När han, med lite skam bakerst i registret, var nyfiken på hur det skulle kännas om hans tvivlande flickvän pussade på den lite och utbrast:

Man måste smaka på nåt
För att se om det är gott

När Daniel och hans ex bara inte kunde komma överens om var de skulle bo och den satans socialtjänsten vittnade för att barnen hade det bäst hos mamma 70 mil bort. Men att han äntligen skulle få möjlighet till egentid och hinna läsa den där fejk-Stieg Larsson av Lagercrantz.

Ta det som känns fel
Och vänd på det helt
Det kan bli nåt bra

Foto: (C) PBS
Kategorier
Sport

Volleybollfeber

Vik hädan, Covid – det svenska damlandslaget sprider nu volleybollfeber.

Nå. Jag har alltid gillat volleyboll! Spela i skolan, spela på TV-spel, gå på match med IKSU back in the days, titta på TV när tillfälle givits – vilket är mycket sällan, då svenska framgångar inte förekommit på decennier. SM-finalerna har förmodligen sänts, för så var det redan på 1990-talet när IKSU oftast var nästbäst i Sverige, men det har varit svårtajmat.

Därför kunde man tro att jag sett rubbet från årets succé-EM för damerna. Men nej, det har också varit svårtajmat.

Idag hade jag glömt bort åttondelsfinalen, när jag plötsligt såg en rubrik på mobilen, att Sverige utmanar Bulgarien. När jag kommer in har Bulgarien en tiopoängsledning i fjärde set, bara några bollar ifrån att kvittera till 2-2. Jag hann tänka, att det var just typiskt; jag kommer in när energin gått ur våra damer och EM rinner oss ur händerna. I vanlig ordning tänker jag att det är jag som avgör matchen; allt möjligt mirakulöst hade kunnat hända, bara jag hade hållit mig därifrån.

Avgörande set, tänk 0-0, tjejer! Bulgariskorna har initiativet långa stunder, leder med någon liten poäng. De går upp till matchboll, en matchboll till, men svenskorna klarar av det och roffar åt sig initiativet när det som mest behövs. Vad ska man med ett initiativ till när det inte går att avgöra? Pang, boom, block och ut. Sverige vinner och går vidare till kvartsfinal! Wow!

Otrolig spänning, men tjejerna håller fokus ända in i kaklet. Grädden på moset är den innerliga glädje och lycka de visar i intervjuerna efteråt. Inte direkt någon Henke Larsson som bara “näää, de är ett bra lag, men vi fick resultatet med oss”. Istället uttryck och känslor, glädjetårar och hängande hakor, som går rakt in i hjärtat. Tack som fan.

Kategorier
Personligt Spaning

Storfiskarens son

Min far var en storfiskare. Eller, jag vet inte precis hur stor, men det var ett väsentligt intresse för honom. Själv nappade jag inte riktigt på det. Han fick aldrig mig på kroken.

Jag tror dock att jag tyckte att det var ganska okej att vara ute i naturen.

Senare har jag fiskat vid tillfällen med lånade grejor och visst är det mäktigt när det nappar. Jag kanske inte fick tillräckligt många fiskar för att riktigt håvas in i fisket.

Eller så fick jag det, jag minns inte. För det är ju inte jätteroligt att få fisk och hantera allt vad det innebär. Döda. Snitta. Fjälla. Rensa. Grilla och äta går jättebra.

Optimalt fiske för mig: Fiska, få napp, tappa den i sista sekunden. Köpa en filé av Rönnbäcks och njuta av en god middag.

Om det är oklart hur det var förr, kan jag idag konstatera att jag gärna står ute vid en älv och mediterar, i synnerhet i kvällningen. Så därför gick det så långt en dag i somras, när jag behövde vara hemifrån i flertalet timmar, att jag gick till järnaffären för att köpa ett fiskespö. Bosse plockade fram ett och pekade ut några klassiskt effektiva drag. Jag ville helst ha flugkast som jag fiskat harr med vid de nämnda enstaka tillfällena, men de var slutsålda.

Häromkring finns mycket fina fiskevatten, men jag behövde söka mig lite avsides för att testa grejorna på ett ställe där ingen skulle se nybörjaren in action. Man kan ju bara inte glida ner vid det bästa stället med fräscha prylar och sedan kasta illa eller trassla in sig i linan.

Jag hittade ett ställe som kändes lämpligt dött och började kasta och veva. Efter bara något kast fick jag napp och fick snart se något ganska stort sprattla till. Herregud, vad är detta? Nå, den kom loss och for iväg och jag pustade ut.

Några kast senare konstaterade jag att det här ju fungerar fint och då nappade det igen. Och jämarns pannkaka, den är stor, förmodligen den största fisken jag haft på en krok. Vad är detta? Den drog rejält och jag fick testa bromsen och att ställa in den. Den sprattlade till upp över ytan och det var en jätte. Vad fan är det för monster? Hur ska jag klara av detta?

Man skulle kunna prata om tålmodigt drillande, men jag vet inte, det var nog bara förvirrat velande om hur man bäst ror det här i hamn. Och förhoppningar om att den sliter sig lös. Men icket, till slut var den vid strandkanten och mör, så att det bara var att håva in. Om jag hade haft en håv, vill säga. Det gick dock bra att dra upp den på land, där denna bjässe sedan sprattlade med monstruös kraft.

Det var en rätt maffig gädda. Jag kände igen den på leendet, men var ändå lite förvånad. Har haft uppfattningen att gäddor i allmänhet bor i sjöar, men det är klart din dumme fan, vattnen sitter ihop.

Det var uppenbart att kroken inte kommer att lossna lätt och uteslutet att jag skulle börja gräva i denna rovfisks skräckinjagande garnityr. Så det var väl bara sätta stopp för plågan och snabbt knäcka nacken på dem. Nja, kanske om vi hade varit tre personer, fast inte då heller, och nu var det bara jag. Fram med telefonen och google; ett hårt slag just ovanför mellan ögonen så är det över, säger den. Det tycktes fungera bra.

Lyckligtvis hade jag en kniv i bilen, som jag hämtade. Ja, halvslö var den, men jobbet blev gjort. Det var en pressad situation, men den värsta stressen kom nog av att man ville göra det här så gott man kunde, så fort som möjligt, innan det råkade komma förbi någon gammal räv och se på eländet. Det kom ingen. Men farsan sitter nog och fnissar i himlen över detta spektakel, tänkte jag. Är den där min son?

En annan turlig detalj var att jag hade en plastpåse i bilen. Fick ta bort huvudet, men då rymdes den just så pass.

Väl hemma blev det någon whisky med grannen som fick höra om mitt äventyr. Stärkt av starka droppar och efter en snabbkurs på Youtube tog jag fram den bästa kniven och filéade firren. Filéerna ligger nu i frysen och jag tänker hedra denna gädda på 5-6 kg med att högtidligt äta upp den vid tillfälle.

Övervägde att titta in hos Bosse och be om att få lämna tillbaka grejorna. Inte kan han väl sälja grejor till en nybörjare som riskerar att sluta i ett sådant här äventyr?

Istället åkte jag ut igen kvällen därpå, nu till de mer populära stråken i fiskevårdsområdet. Mästardraget från kvällen innan fastnade i botten och i försöken att få loss den förstörde jag linan rätt bra, innan jag tvingades skära av den.