De potentiellt obegripligt dyra skitspelen

1993 köpte jag spelet NHL 94 till Super Nintendo. Det kan ha kostat 399 kronor kanske.

(Här insåg jag att min poäng i rollen som konsument faller lite, för så småningom följde den obegripligt lättillgängliga pirattiden, dvs, jag minns inte riktigt vad jag köpte och vad jag utvärderade för eget bruk(?).)

Jag fick spelet Half-Life i födelsedagspresent av någon, kan det rent av ha varit Höök? Han kanske betalade 299 kronor året efter release.

Man kunde köpa Photoshop med studentlicens för, säg 1999 kr.

Ja, ännu 2011ish köpte jag premiumversionen av något mobilspel för 29 kronor för att slippa reklam.

Klart och betalt.

Sedan kom NHL 95 och du fick fundera om du behövde det också eller om det fick vara. Half-Life 2, Grand Theft Auto: Vice City, Photoshop 5, Office 2003 kom som nya erbjudanden.

Idag är Photoshop ett abonnemang, helt odrägligt dyrt för en som vill använda det sju gånger per år. Då hade jag gärna suttit med ett sju år gammalt Photoshop och redigerat bilder. Det är bara att glömma.

Men värst är en del mobilspel, som uppvisar följande eländiga karaktäristika:

  1. Du kan/måste betala för att kunna uppnå bra resultat
  2. Det är möjligt att betala hur mycket som helst
  3. Spelet är löjligt dåligt

Jag har snöat in mig i ett fotbollmanagerspel. Det spelet är inte värst, då det inte är löjligt dåligt, men det är alltså fullt möjligt att lasta in pengar och köpa sig framgång. Jag vägrar och försöker överleva på de belöningar man får. Ett sätt att få belöning är att testa andra spel, vilket också är orsaken till att jag provat några av de värsta spelen:

Coin Master. Spelidén är att man ska rulla en enarmad bandit och vinna monopolpengar för att bygga upp sin by. Dra i spaken 15 gånger, vinn 100 000, bygg en staty, fortsätt dra, vinn lite och skaffa en panda till din by. Den enda charmen är väl att man kan attackera andra, vilket sker genom att den enarmade banditen landar på tre yxor. Då får man förstöra element i någon annans by och rätt vad det är så är det någon som förstör din. Som vanligt är det inte spelets valuta som används till att spela på den enarmade banditen utan det ska man ha spins till. Rätt vad det är får du ett erbjudande: Special Offer 50 spins och $2M för 59,95 kronor. Skulle inte tro det, va. Men värst är att på de försäljningsrutor som dyker upp erbjuds alltså köp av paket till priser upp till närmare 2000 kronor! Kan det vara någon som har köpt det paketet? Ett barn, måhända. För 2000 kronor får du åtminstone tre premiumspel – titta på spel från några år tillbaka och du får säkert åtta spel. Spel som har en idé och som du efter inköpet äger och kan utvecklas i. Istället för att betala potentiellt svinmycket pengar för att trycka på en knapp och låta slumpen avgöra resten av din framgång. Det är i dessa lägen mina socialistiska horn växer fram och kräver statlig reglering.

Så frågan är om jag i mitt fotbollmanagerspel skulle ha köpt tokens (så heter finvalutan där, ej att förväxla med dollar som också finns), t ex  de 30 tokens som jag fick genom att testa Coin Master, för säg 60 kronor. Kanske hade jag varit lyckligare då.

POTUS

Det ska erkännas, att jag hörde till dem som trodde att Donald Trump skulle tona ner sig och bli lite mer konventionell, när han väl tillträdde ämbetet som president of the United States.

Donald TrumpCreative Commons License Gage Skidmore via Compfight

Men hans Twitter-konto låter som en flashbackares, som en del av intoleranssvansen.  George W Bush, kom tillbaka, nästan allt är förlåtet.

Eller så låter det som ett barns tweets.

Men tack gode gud att det ändå inte blev Hillary. Hon hade ju skickat mail via en egen mailserver. Nasty woman. God bless.

Med den här kickass-öppningen undrar man hur illa det kan gå för landet, och tja, världen.

Och hur ska det gå för presidentkaraktären i alla Hollywood-produktioner? De där moraliskt fläckfria, rakryggade alfaamerikanarna med grått hår?

Kent IV: Live in Luleå

Kent kom till Luleå för en sista spelning och den var stabil. Jag vidhåller den kritik jag har haft de senaste åren att det är trist att det  är så mycket pålägg, att allt är så statiskt och rent. Jocke Berg och den duktiga kören skulle nog låta bra om så hela resten av orkestern försvann, bara någon trycker på play.

Men den här städade akten äter upp det mesta av den där mäktiga hjärtskärande känslan som länge präglade bandet. Som när Sami Sirviö och Harri Mänty försökte sätta introt till Revolt III och nästan aldrig fick till det. Eller en gitarrdriven Vi kan väl vänta tills imorgon, där Sirviös lead ylade vemodigt melodiskt. Eller som när Markus Mustonen var den som körade ”jag vill ha dig, du är min, du är bara min” till Romeo återvänder ensam.

Det mest spännande under konserten var när någon långt bak i hallen ropade efter När det blåser på månen, vilket Berg otroligt nog snappade upp och berättade sedan att han tycker att texten är skit. Sami Sirviö verkade sugen och började plocka lite på gitarren, och för ett ögonblick tänkte jag att nu händer det, de spelar lite av låten på känn… En sådan karamell hade lyft kvällen från stabil till i det närmaste oförglömlig. Men tyvärr, texten är skit och de hade förstås inte riggat något synthpump till att suga själen ur just den låten.

Stabilt alltså, lite som att lyssna på en skiva. Upplevelsen var även visuellt trevlig. Men den stora känslan och de stora karamellerna uteblev. En riktigt smal låt, något som i stort sett aldrig spelats live, någon låt i en avskalad version där instrumenten driver.

Vågar man hoppas på någon bonuskaramell till de allra sista spelningarna i Stockholm? Det vore nog dumdristigt.

img_20161008_204925 pano_20161008_211028 img_20161008_193401

Trumps strategi

Trump kom förbi på middag. Han som säger att valet är riggat. Han som ska göra Amerika fantastiskt igen . Han som flirtar genom att grab them by the pussy. I soffan satt han till kaffet och var sansad och trevlig. Jag såg genom honom, men de övriga i sällskapet tinade och tycktes börja gilla honom, så pass att jag började tvivla.

Var det bara en dröm eller är det här hans senaste strategi?

Korvens historia

För tjugo år sedan fanns det olika korvar som människor tyckte olika om. Generellt sett var det korv som korv och smaken är som baken.

För tio år sedan fick en del korv på käften för att den hade mer vatten och potatismjöl än kött. Förpackningarna började skryta om kötthalt, ju mer desto bättre korv.

Korv erik forsberg via Compfight

Nu skryter förpackningen om hur miljövänlig och icke-cancerogen korven är, t ex 45% grönsaker! Men så kallar den sig korvish.

Magiskt snitt

Häromdagen skulle jag äta glass: GB gräddglass med krossad choklad i halvliterspack. Den fick tina i några minuter innan jag delade på paketet. Förpackningen har förvisso en gullig linjal på kanten så att man ska kunna dela rättvist, men den använde jag inte, utan slängde bara ett snitt i mitten. Som vanligt blev snittet inte helt rent, utan liten av förpackningen trasades sönder. Vid första anblicken såg det ut som att ena halvan var mycket större än det andra, men det var bara det orena snittet som spökade. Jag ställde halvorna mot varanda för att välja att börja med den större, som jag brukar göra. Men när pappflisorna var undanpetade visade det sig att halvorna var precis lika stora. Snittet var så jämnt att ett vattenpass garanterat hade godkänt klossarna som grundstenar för ett hus om de nu hade varit av annat material än gräddglass. En prövning utsatte jag dem för och vilket resultat sedan. Hushållsvågen visade 137 gram för första halvan och 137 gram för den andra. Magiskt, tänkte jag, innan jag lufsade bort till soffan och slafsade i mig den ganska menlösa portionen. Ännu en höjdpunkt i mitt fantastiska liv.

Killer ClownsCreative Commons License Anders Lejczak via Compfight

Caddien – i praktiken

Jag var på väg till jobbet – lite lätt stressad som det kan bli med de flyktiga morgonminuterna. Caddien satt i baksätet, såg sedvanligt lugn ut och tomstirrade på den gröna kulissen av skog. Halvvägs hamnade vi bakom en lastbil, just innan vägen börjar slingra sig ormlikt och omkörningar blir svåra. In på den sista rakan såg jag en mötande lastbil längst där bort. Med japanskt under huven var jag inte kaxig:

– Vad tror du, jag tänkte kanske gå för det?

– Det är en 850-870 meter till kurvan och den mötande kommer i högst 92 kilometer i timmen. Med accelerationstid på 4 sekunder från 85 till 115 kilometer i timmen, har du fortfarande 7-8 sekunder på dig att ta ett beslut och gå för det och ändå klara det säkert. Gå för det! You happy?

– Yeah. Då kör vi!

Efter en tuff dag på jobbet var jag fortsatt lite lätt stressad. Dagishämtning väntade och det kan vara tufft när du är sliten och sonen övertänd. Jag tänkte acetylsalicylsyra.

– Jag funderar på Aspirin inför det här.

– Jadå, det är ett säkert spel. Kör på det. Men du oroar dig?

– Mmm.

– Lägg inte för mycket energi på det nu. Vanligtvis är Jonny och Conny inte på dagis på onsdagar – han är oavsett vad nästan alltid lugnare på onsdagar. Men jag kan gå in och ta blodsockret först, så vet du mer exakt vad du har att sikta på.

– Hörs bra det. Lägg fram plattan utifall att och vi hade en banan i väskan?

– Sure. You happy?

– Yeah.