En bit in i februari och man är trött på vinter och kyla. Påminnelsen gör ont, vintern är lång och vi har inte ens kommit halvvägs. Eller har vi?
0 0 nov 0 0 0 dec 0 0 0 jan 0 0 0 feb 0 0 0 mar 0 0 0 apr 0 0
Vi kanske har kommit halvvägs!
Nå, det hjälps inte. Det känns som att det ändå är för länge täckjacka, kalla bilsäten och torr hud kvar. Mars är en jobbig månad mentalt: det är inget särskilt med den, men den ligger där lång och utsträckt. När barnen är större kanske sportlovet kan bli lite mer av ett lov och lägga grunden för ett bättre mars. Februari är inte så mycket bättre, men hon räddas av att vara kort och bjuda på semlor.
Det kanske hinner gå uppemot 12 år innan nästa fix. För som myndigheterna säger, vi vanligt folk hinner nu fundera ett tag innan det är dags för oss, till skillnad riskgrupper och frontlinjen.
Det har varit några omtumlande kvällar när jag kommit att läsa runt något lite på det världsomspännande Internet. Den gudasände kompositören som pruttade ut symfonier och kräktes fram operor under sitt korta, hektiska partyliv, har visat sig vara som alla andra låtskrivare, säg typ Håkan Hellström, som plockar på sig ett och annat, och ibland skamlöst ganska mycket rakt av. Ja, Mozart var tveklöst ett musikaliskt geni och Håkan Hellström har också har något visst, men alla är en del av en kanon och inget notblad är någonsin helt blankt. Ibland tar man lite mer än så.
Johnossi – Dead End (2008)
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig (2013)
The Killers – When You Were Young (2006)
Låtar låter lika, men ändå olika. Ackordföljder som fungerar är inte oändliga, rock’n roll-basgångar är som de är. Låtarna ovan kan i introdelen utan tvekan ihopblandas, men blir sedan ändå tre olika låtar. Skulle vi skriva ner noter, så skiljer de sig åt avsevärt.
Det är väl ytterst sällan plagiatanklagelser leder någonvart inom musikvärlden. Det tycks mest bli skarpt när någon menar att man i något skede varit med och jobbat på en låt, men sedan blir utan låtskrivarerkännandet (och royalty). Ibland har man gjort upp på allvar, som jag minns att jag läst att Radiohead fick göra med sin låt Creep efter att ha stämts av låtskrivare från 70-talet. Det finns uppenbar likhet i versen, men herregud, come on – Radiohead var snälla som gjorde dem till medförfattare i tvisten som trots allt löstes utanför domstol.
Radiohead – Creep (1993)
The Hollies – The Air That I Breathe (1972)
Men Mozart då? Han fick ju sina noter från Gud, trots att han var en sådan strulpelle? Ett av mina favoritverk är hans Requiem, som är så smärtsamt vacker. Omständigheterna kring verkets tillkomst ger det bara mer djup; att det var hans sista verk, det lär ha varit en för honom okänd beställare, han var sjuk och sägs ha upplevt sig skriva sin egen dödsmässa, osv. Särskilt raffig bild av omständigheterna har man om man sett filmen Amadeus som skruvar till det ytterligare och använder sig av den avundsjuke hovkompositören Salieri som beställare och medhjälpare – vilket inte är sant. Men man vet heller inte riktigt vad som är sant. Det var dock en greve Walsegg som beställde rekviemet och skulle förmodligen ge ut den som sin egen, varför Mozarts änka Constanze genast efter Mozarts död, var tvungen att göra allt för få verket färdigt och få ut det som Mozart-verk, för att hon skulle få betalt då och framgent. Idag är det vida känt att Süssmayr fick uppdraget att slutföra rekviemet, men det kan ha varit fler inblandade. Bilden av kampen med att skriva verket som ges i filmen Amadeus, som jag såg någon gång tidigt på 90-talet, var ändå en tydlig inkörsport till att älska verket. Så småningom köpte jag verket på skiva och lyckades spela in ett framträdande på TV, innan jag dessutom tog mig iväg och såg det uppföras i Umeå stadskyrka – ja, även fortsättningsvis är annonser om konserter med Mozarts Requiem vanligt förekommande i allhelgonatider. Jag har alltid tänkt att det är magiskt, att musiker, solister och kör, står där nu 200 år senare, med sina häften som det står Mozart på och levererar denna magi.
Men Mozart var inte rakt av en gudomlig kreatör: han kunde också kasta in en basgång eller ackordföljd, som han hade hört. Det var, som sagt, omtumlande att häromsistens lyssna på några delar av Händels produktion och upptäcka att Händel kanske borde få credit och STIM-pengar för Mozarts Requiem.
Wolfgang Amadeus Mozart – Requiem I. Introitus II. Kyrie (1791)
Georg Friederich Händel – The ways of Zion do mourn (1737)
Georg Friederich Händel – Messiah 26b. And with His stripes we are healed (1741)
Nå, trots samma ackordföljd bitvis, så är Mozart lite mer rock’n roll. Eller som kejsaren i Wien sa i filmen Amadeus, för att på något sätt hävda sin överhet: Det kanske är lite för många noter, herr Mozart.
Det finns massor med hela rekviem på Youtube. För nybörjaren kan det passa med en excentrisk showman till dirigent, och för övrigt en manlig kontratenor som solist på stolen där man nästan alltid ser en kvinnlig alt, ja, och only in Holland, ett extranummer:
Försvenskningen av White Christmas går ju så: Jag drömmer om en jul hemma. Det är klart, om man nu vore borta någon jävla gång. Men allt är hemma nu. Jobb hemma, hemma hemma, jul hemma. Inget att drömma om.
Okej, White Christmas är väl nostalgisk och en jul hemma, kan vara den där perfekta barndomsjulen som egentligen inte fanns, som skapats i minnet. Varför inte? Våra jular hemma var ganska anspråkslösa, men vi såg till att äta gott, se Kalle Anka, dela ut lite julklappar. Jag minns julaftnar särskilt som lugna och fridfulla. Det var inget onödigt spring och först framåt kvällen kunde Jani ringa och kolla vad man hade fått för julklappar och berätta om sina. Det där lugna och fridfulla, det kan man gott drömma om. Och med en jul hemma, är det helt upp till en själv att se till att det blir så.
Barnen bryr sig nog egentligen inte så värst, men man inbillar sig att det är särskilt illa för dem att det blir en jul hemma. Därför blir det extrem överkompensation från Tomten. Extrem.
Snus doftar ljuvligt och smakar gott. Men det kan bli för mycket. Ibland händer det att man är så trött på kvällen att man somnar med snus i bruk. Det är inte bra på något sätt. Främst för att läppen inte får dess skönhetssömn.
Nu har det blivit än värre med det hela. Misstaget har fått hjärnkontoret att utveckla en återkommande stressdröm; att jag försöker lägga ut snuset, men att det ändå är kvar. Häromsistens drabbades jag av drömmen för, tror jag, fjärde gången på några år och den här gången var det särskilt makabert:
Jag var på (gamla, riktiga) Ålidhemsskolan – där jag aldrig egentligen rört mig annat än i bibliotek och idrottshall – och gjorde någon typ av arbete med elever. Yngre elever än vad jag är van vid. Jag behövde väl lägga ut, så jag smög undan för att göra det. Men det var ändå kvar snus. Jag gick ut ur salen, uppsökte en toalett: det var en sådan klassiskt effektiv skoltoalett som är så liten att man knappt ryms och lade ut, men det var ändå kvar. Strosade vidare i korridorerna och försökte igen. Kom till ett badhus (som egentligen inte finns), kommenterade till någon att oj, vad fint det var här då, innan jag la ut, men det stramade i läppen även fortsättningsvis. Av någon anledning bar jag med mig allt utlagt, som nu såg ut som ett stort getingbo. Stressade lärare på väg till eftermiddagens möten gåsprang förbi. Vid något ögonblick tänkte jag: det är ju något jag brukar göra för att lösa det här problemet. Minns inte om jag explicit tänkte att lösningen var att vakna, men strax därpå vaknade jag och pustade ut över att slippa den prekära situationen.
Samtidigt hann jag genast deppa över läppens uteblivna skönhetssömn, för morgonsnusen är helt enkelt inte lika angenämn efter en nattmangling och en snusmardröm.
Min pappa gick bort 1992, en söndag i september, efter att ha försökt uthärda intensiva bröstsmärtor över helgen. Hans bortgång resulterade i att några försäkringar löste ut och gav ett ekonomiskt lyft i vårt annars ganska enkla liv. Vi kunde helt enkelt konsumera på ett sätt som annars inte hade varit möjligt.
Redan halvåret efter åkte vi på charter till Gambia. Det var första gången jag flög och jag minns det som pirrigt. Vi skulle flyga med SAS från Umeå till Arlanda och sedan vidare till Banjul. När det var dags att åka blev det i själva verket med den inhyrda danska operatören Maersk, vilket gjorde det extra pirrigt. Planet kändes mycket slitet och alla pratade obegriplig danska. Desto tryggare var det med Scanair och deras gigantiska DC10-plan, som hade roliga namn som Baloo och Dumbo. I planets mediesystem kunde man lyssna på musik eller följa en film som visades på halvstor skärm. På en avslappningskanal kunde man lyssna på en svulstig Memory (ur Cats) på panflöjt. I Gambia var det dels härligt med klimat och nya vidder, men ständigt en känsla av osäkerhet. Det hade säkert pratats om påstridigt folk och ficktjuvar. Inom Sunwing Resort var det tryggare, men då kunde man i princip ha varit i vilket land som helst. Danska prövningar uppstod även där, när vi oftast hade kontakt med Vings danske guide Torben. Ibland gick han utan tröja och hade piercat bröstvårtorna. Danskjävlar! På tal om att pierca bröstvårtorna, fick jag sveda på bröstvårtorna av saltvattensbadandet. Eller om första steget var att bränna sig. Jag minns att vi drack många glas Fanta och att den var otroligt god där, mer mot Loranga-hållet, kanske lite mot mandarin-hållet också. Sedan blev jag kär i Jenny, inte så att vi hade någon kontakt överhuvudtaget, knappt ens ögonkontakt som jag minns det, hennes intresse för mig var svalt. Men jag tänkte på henne i flera månader. Ja, det var väl ungefär det, en mycket stor händelse då och se, det låg kvar en del minnen ändå.
Jag minns inte precis när konsumtionen skedde, men pengarna räckte över några år. Jag kom att utrustas med:
Ett skrivbord som följde med åtminstone till 2004 innan den kanske ansågs väl barnslig
En skön säng
En akustisk gitarr, som jag använder än idag
En Roland-synth, tillverkad 1993, som används och fungerar än idag (förutom Bb, andra oktaven, gudförbannat)
En dator, som hängde med många år
Ett arv väl förvaltat, vill jag kalla det. Synthen dominerade de första åren, innan gitarren så småningom blev mer intressant. De har gjort mig till världens mest engagerade musiker utan vidare takt eller ton. Datorn funderar jag på ibland: jag blev snabbt en internetnörd. Var det av godo för livskvalitén? På längre sikt har jag absolut tjänat på de kunskaper som förvärvades genom nörderiet, men kan undra om ungdomen hade sett annorlunda ut utan datorn.
November är som bekant en månad svår att gilla. Den känns mörk och hopplös. Hopplösheten kanske går lite i vågor från november ett år till ett annat, men när jag idag valde att lyssna på Hagnesta Hill med Kent, reste jag 20 år tillbaka i tiden och kände det där mörka och hopplösa då. Det enda som går att göra är att sätta riktigt dystra toner på mörkret, så blir det åtminstone sceniskt. Och man kan hitta textrader som kändes mörka redan då en gång i ett meningslöst passivt nyvuxet liv, men som med ytterligare tjugo år av liv träffar med en tyngre innebörd. Orden är desamma, men har ändå förandrats.
Jag ville bara fly från mig själv skära bort min otillräcklighet men med fläckarna jag glömt är jag redan dömd Jag ville vara intellektuell Berest, belevad, äckligt ung men arvet väger tungt Gener och anlag Allt var ett misstag
Det snöar och regnar om vartannat. Först det där stillsamt vackra vita och oskyldiga, sedan det gråa slaskiga och plaskiga. Ytterligare några steg avverkas, bakom lämnas en mycket tydlig rad av blöta, gråa fotspår. Värmeljus handlas på Konsum. På vägen tillbaka är de ensamma fotspåren kvar och jag anpassar gången till att stegen hamnar just bredvid de förra så att det ser ut som att någon hoppat jämfota. Men i morgon är det borta och glömt att någon gick eller skuttade där den sista oktober.
Imorgon kommer första snön, enligt prognosen dessutom med besked. Solen går ner vid halvfem och upp efter sju. Vi är på väg in i mörkret.
Jag verkar nästan helt ha slutat uppskatta vintern och mörkret: varför bor vi här, på denna svåra plats på jorden? Ingen sol och ingen värme på flera månader, varje år. Det är nu man önskar att man vore en svajig ny högskolestudent eller en ärrad pensionär, så att man gavs möjligheten att göra just ingenting. Fly in i filmer, spel, böcker, world wide web, slumra till och kanske äta en kebab med bröd i olika glödlampssken. Ett liv, där utomhus bara finns inom parentes.
Det läge som är här nu, är t ex så illa som det blir i Paris. När solens uppvisning nära polcirkeln krymper till ett par, tre timmar, så har Paris sol till klockan fem. Men så enkelt är det inte, det är kallt och eländigt även i Paris; så där ruskigt förmodligen så att man kanske trots allt föredrar ett snötäcke. Men snötäcket täcker inte hela skadan av det långa mörkret och den kommer med en kostnad av ännu längre kyla.
Kan vi förhandla med någon om att flytta vår operation till sol och värme?
Kan vi skapa ett mörkeruppehåll? Fem veckor semester börjar kännas lite 1900-talsgammalt, det är dags att nästa steg. Med mörkeruppehållet minskas spridningen av flunsor och åkommor, en välfärdssatsning.
Kan vi lägga hela samhället i en inomhusgalleria?
I väntan på lösningar; längtan till maj och det ständiga ljuset.
Det verkar inte lätt att vara barn idag jämfört med när en själv var liten, så som jag minns det. Det kanske delvis berodde på det finska separatsamhället, kanske att jag inte såg mig omkring tillräckligt, men jag minns inte mycket av att man skulle vara stilmässigt cool och tjusig som ett litet barn. Hade jag ens något annat än mjukisbyxor fram till mellanstadiet? Jag minns ett mellanstadiedisco, där någon hade en fräsig skjorta. En finsk-iranier, för övrigt. I övrigt var det mjukisbyxor, horribla frisyrer, täckkläder och snowjoggers till minst tioårsåldern. Jag kan väl inte påstå att alla barn går eller tvingas av sina föräldrar gå all-in på stil i förskoleklass eller ettan, men jag är chockad hur många som gör det. De här märkespyntade och nyfriserade barnen ser ut som fjortonåringar av något mindre storlek. Kan de inte bara få slippa det där? Åtminstone i tio år?
Från mitt förskoleklassår, som då mest bara var ett år på dagis, minns jag ett och annat. Jag var ensam pojke i min ålder och minns att jag oftast spelade fotboll med Urpo, en yngre finsk man som kom in och jobbade på förskolan just då. Vi spelade i i ett större lekrum som oftast stod oanvänt när det var vinter och sedan lite ute. Jag minns cyklandet på sådana trehjulingscyklar på gården, så härligt det var. Jag minns inget om kläder och frisyrer. Från ettan och tvåan minns jag specifika lekar och att man ville ha vissa leksaker. Men minns inget särskilt om kläder. Man ville kanske ha en ny hockeyklubba, men jag kan inte minnas att det behövde vara någon särskilt. Håret har jag en och annan bild på, det var stökigt. Jag tror att det var i fyran som den första stilspaningen ägde rum, när jag tyckte att en kompis hade en fin vinterjacka, färgglad förvisso, men något särskilt märke var det inte frågan om. Och om jag minns rätt fick jag lov att köpa en sådan jacka, trots att den troligtvis var en storlek för liten! Därmed var jag förlorad?
Men jag vet inte, det kanske inte är värre idag, utan snarare att jag varken nu, då eller däremellan har haft någon koll. Jag har bilder på horribla, rent av oacceptabla frisyrer upp till trettioplus. Jag har gått runt i byxor så illasittande att folk har behövt kommentera det. Jag har köpt tröjor som konstaterats vara för pensionärer. Jag har varit i tjänst – ja, för en stackars arbetsgivares räkning, alltså – i en flickväns rosa gamla gymnasieglasögon, innan jag hade egna (det var fantastiskt att få se klart!).
Ibland ser jag någon förvuxen jättebebis som uppenbart inte ens försöker upprätthålla ett anständigt yttre. De kanske har svårt med människor och har blivit utstötta och ensamma hemmasittare. Jag tänker att det hade kunnat vara jag, och undrar lite hur jag utan någon som helst känsla för stil och klass, lyckats hålla mig på banan. Kanske brister jag i talang, eller så är det det sociala arvet. Men jag vill ändå medge minst tio år av stilmässig barndom för alla barn, innan det är dags att börja kommunicera med märken och modeller.