2020 låter som ett coolt år, men det är istället ett extraordinärt år av djävulskap. 3030 låter också coolt, men det ligger tyvärr ca 1000 år för långt fram. Tänk om ättlingar 15-20 generationer fram kan läsa detta då?! Knappast, mänskligheten kan ju inte börja spara allt nu helt plötsligt.
Augusti låter också coolt. En månad med två u, det är extraordinärt. Det är inte som att finns ett junuari eller fubruari, eller för den delen junu eller julu. Nej, augusti är ensamt om dubbelt u och står annars för varma mysiga sensommarkvällar, nystarter på annan ort, nya stadier i livet. Men nej, 2020 är det inte läge för sådant. Studenterna får väl börja med distansstudier direkt och stanna hemma hos mor och far. Träligt!
2020 är dessutom 20 år sedan 2000. Det låter som ett coolt år. Men gud så miserabelt det var för mig, herregud. Det är nog mitt sämsta år, då jag var som dummast i huvudet. Eller vad vet jag, men jag minns misären.
2222 ligger också för långt bort.
Jaja, nya år är väl alltid coola under några veckor. Det finns en viss fräschör i att få nedteckna ett nytt år, även om åldern efter 40 får en negativ klang.
I den privata sfären är det lätt att manifestera ilska. Det är så klart inte roligt att vara arg och det är nästan aldrig produktivt. Men i den privata sfären kan man kosta på sig, så att säga. I det mer offentliga är det irrationella beteendet en ren förlust och ett tappat ansikte. Det blir aldrig snyggt, även om man skulle ha haft anledning att ilsket fräsa.
Kom att tänka på häromåret när jag tappade fattningen på Max Hamburgare. Det är annars numera en ganska riskfri zon, då de inte längre sysslar med kundkontakter: man beställer själv, hämtar maten, äter och plockar undan. Men den här gången blev det strul. Efter att ha beställt själv, hämtat maten, ätit och plockat undan, blev jag så pass sugen på kaffe att jag återvände till beställningsskärmen och petade in en kaffe och gick direkt och hängde vid uthämtningen – en kaffe är ju en knapptryckning bort. Minuten går, fem minuter, sju, åtta. Till slut måste jag gå fram och fråga vad som händer. Då säger tonåringen i kassan att kaffemaskinen har gått sönder. Irritationen tilltar, så klart. Varför sa de inget direkt? Varför går det överhuvudtaget att beställa om det inte finns? Tonåringen frågar om jag vill ha något annat istället, och det vill jag inte. Jag ser att tonåringen går och pratar med någon. Minuten går, två, tre minuter. Jag söker kontakt igen och undrar vad som händer. Tonåringen säger att hon inte får göra återbetalningar, utan det måste chefen göra. Jag antar att det var chefen hon var och pratade med, som stod och monterade burgare. Att hålla tempot var viktigare än att göra rätt för sig gentemot mig. Jag väntade ytterligare en halv minut, ingen ansats till någonting från tonåringen eller chefen, så jag slängde kvittot på disken och sa ett svårt sarkastiskt “tack så jävla mycket”. Det var förstås tonåringen som stod i skottlinjen, fastän hon var rätt oskyldig. Det kanske är bra för företaget att motverka svinn genom att inte låta alla göra utbetalningar från kassan, men en återbetalning när beställd vara inte finns borde givetvis vemsomhelst kunna göra. Företaget borde givetvis se till att kaffe försvinner från beställningssystemet om kaffemaskinen är trasig. Att sälja något som inte finns måste ju vara det sämsta ett företag kan göra, så chefen borde, trots att riktlinjerna säger att drive-in-burgaren ska vara klar inom 90 sekunder, prioritera rätt: hellre en burgare på 100 sekunder efter att han hanterat företagets klåperi.
När jag nu ånyo kom att tänka på spektaklet började det småputtra inom mig igen, tror att jag till och med muttrade något passivaggressivt. Men jag mindes också tydligt den efterföljande skammen av att låtit en gröngöling utstå mina patetiska känsloyttringar, när det är företaget som är ruttet. Förlåt.
Ät upp maten. Borsta tänderna. Ta på dig byxor! Sänk volymen. Plocka undan det där innan du börjar med något annat. Håll munnen ovanför tallriken, så hamnar inte allt på golvet. Knuffas inte! Gå inte ut på vägen. Jag sa ju att jag hörde att du var färdig.
Vänta, ska bara gå ner i tvätten. Måste in och handla några saker. Ska bara betala räkningarna. Man måste jobba för att kunna betala räkningarna.
Medelålders med barn, ett signifikant urval av innehållet.
Barnen, dessa små underverk till avbilder, äter upp något inom en. De ger mer än allt tillbaka, men en del av den pulserande själ man förut hade urholkas. Det sammanfaller förresten med åldern, den där känslan av att, jaha, det var ungefär så här det blev. En avstannande utvecklingskurva, en platåfas. Den inre passionen nöjer sig med praktiska lösningar och eventuella drömmar är högst realistiska.
Med det sagt, finns inget mer att säga.
Vardagsrealismen kan vara underhållande i berättelser, som i filmer, TV-serier, humorföreställningar och seriestrippar (branscher som domineras av medelålders skapare) och locka till medelålders igenkännande nickande. Men av det ständigt stressade och något uttråkade sinnelaget kommer knappast någon storslagen konst. Inte för att jag är någon kännare, men vill påstå att det inte är några många klassiska verk som omedelbart kan associeras till medelålders med barn. Trasan som luktar illa. Tvätten som är ovikt. Små barns avvikande beteende.
Jag är världens mest ambitiösa musiker utan takt eller ton, men har nu gått in i väggen. Det finns inget att säga, inget att sätta ton på, inget att förmedla. Återstår att vara en briljant musiker som förmedlar briljans, men det är svårt utan takt eller ton.
Alla försök till att berätta något lite personligt om nuet landar i patetisk självömkan. Ja, i och för sig var man i liknande läge genom hela tonårstiden också, fast på klart lösare grunder.
Återstår att, som många andra, berätta de gamla berättelserna från när känsloregistret sträckte sig från himmel till helvete. Eller att, som Tommy Nilsson exempelvis, berätta om de små sakerna i fyrtioåringens liv. I många år har jag skrattat åt Nilssons sexlåt, men läste någon gång nyligen att det är en låt, inte om osande passionerad älskog, utan att i allmänhet ha sex med dåvarande frun Malin Berghagen, mitt i livet, som en liten färgklick. På något sätt blir låten mer begriplig.
Vi kan blunda bort, Allting trist och grått, med en erotisk dos. Inget annat nu, Inga spår av tid och rum. Får jag komma in, När du öppnar dig, som en vild ros? Kan du visa mig, Runt ditt vackra land en stund?
Nej, det blir inga lovsånger till välfyllt skafferi eller frihetsrock om att gå och skita. Det får lov att bli de gamla berättelserna och känslorna och möjligen patetisk självömkan med viss finess, som en sådan som Jocke Berg varit ganska bra på. Ja, om man får tid över någon gång.
Det är tyst, bara pojkarnas andning hörs. Perfekt. Trots att jag är trasslig i mitt inre sover jag, vad jag vet, gott för det mesta. Men på sistone har det varit svårt. Först den plågsamma värmen, och nu på slutet, myggen. Den gångna natten var horror – de kom i ett pärlband, en i taget, smack, en till. Adrenalinet slår till direkt, på med mobillampan och upp på jakt. Smack, och så en till. Det har varit ytterst oklart var de kommer ifrån. Inte kan de väl komma in under dagen och sedan samordna en utnötningsattack i sovrummet efter att lampan är släckt? Det har aldrig varit problem tidigare, men det är klart – det står ju en öppen spis i hörnet. Är det där de kommer ifrån? I eftermiddags, i ett apatiskt trött tillstånd, åtgärdade jag spisen med myggnät. Så här långt verkar det mycket lovande. Nu ska jag gå och lysa och lyssna på nätet, hoppas de är många där och skämmer ut sig. Isåfall ska jag skratta ondskefullt triumferande och sedan sova riktigt gott och drömma sött om hur mitt koldioxid puttrar ut i skorstenen som lockbete in i paradiset, men där ett helvetesnät står i vägen för den eviga festen.
Juli var i juni, nu är det istället juni, eller möjligen de första veckorna i september. Hursomhelst har detta skojfriska upplägg av en sommar lett till myggvänliga omständigheter. Det är viktigt att vi tar hand om moder jord och inte rubbar balansen i ekosystemen, men allvarligt – hur stor skada kan det göra om vi förintar myggan? Alla arter är definitivt inte lika mycket värda. Det är skillnad på art och art. Jag är knappast ensam artist som vill driva på för ett omfattande återförpuppande av myggan.
Jag har för övrigt sett mig som utmärkt skarprättare. Istället för att smälla myggor mellan handflatorna, vilket känns såväl primitivt som onödigt larmigt, har jag utvecklat en otrolig förmåga att fånga myggor i handen och klämma bort dem. Men det har inte funkat i år. Funderar på om det är stressen eller om det händer något i ögat, att jag måste skaffa läs- och myggdödarglasögon. Eller så är det supermyggor. Det är inte omöjligt, för de verkar ha klart större motståndskraft i år. Det händer att man smäller dem mot väggen och de bara flyger vidare. Förbannat.
Ett myggigt juni ser ut att fortsätta åtminstone 10 dagar till. Hoppas på annan månad under senare delen av juli.
Om det finns en sommardag som passar mig som handen i handsken, så var det en sådan idag. Vädermässigt, alltså. Det var bra värme, ca 25 grader, och inte för varmt. Dessutom blåste det friskt från syd, en behaglig vind, men som gjorde jobbet med att blåsa bort allt oönskat. Barnen drällde runt på skolans lekplats, medan jag låg och njöt i en sk kompisgunga, där många barn ryms att gunga tillsammans, men som också är betongpappans hängmatta. Jag tror att jag slumrade till, men kom sedan att tänka på en annan fin sommardag, för kanske fem år sedan. Jag och Daniel låg i varsin liten gummibåt på en vindstilla sjö i Västerbottens inland – och då heter det ju träsk förstås. Och ja, det var vindstilla och det är en brist, då kan bromsarna ge sig en bra bit ut på sjön. Dagen var således inte helt perfekt. Vädermässigt, alltså. Men i och med att det var vindstilla och vi låg ute på sjön, hör man allt som sägs från närliggande sjönära fastigheter. Det som hördes var en pappa som hade fullt upp med sina barn; barnen skulle inte göra si och de skulle inte göra så, de skulle sluta nu och de skulle lyssna. Det var högljutt och frustrerat. Vi, som bara hade varsitt litet barn, fnissade över föreställningen, och kommenterade den i nedlåtande ordalag. Nu när mina barn är större och får en att gapa och gorma emellanåt – vilket är helt oproduktivt – sitter de säkert någon bortåt i kvarteret och lyssnar och fnissar.
På grund av misstänkt skelettskada på gosse befann jag mig på akuten i lördags. Finns inget värre än när barnen råkar ut för något, stresskoppen börjar genast att fyllas på. Men än värre är att nämnda akutmottagning nyligen rapporterat om covidsmittad personal, så pass att regionen noterat att spridningen tycks tillta i östra Norrbotten. Det sägs att man insjuknar några fem dagar efter att ha blivit infekterad. Nu sitter man mest och trummar med fingrarna mot bordet och väntar. Tungt kroppsarbete, värme och uttorkning, solsveda och oändligt tjat i telefonen, har bidragit till diverse känningar, som kan misstas som symptom. Den som lever får se.
Stark är jag inte. Ena stunden vinner förnuftet och statistiken, att även om man åker dit i det här läget, så är risken att bli riktigt dålig låg även när man tagit hänsyn till övervikt. De allra flesta får mild sjukdom, de allra flesta som blir illa däran klarar sig också. Andra stunder är det dödsångest. Det kan vara när jag tittar på barnen. Eller när jag läser om folk som drabbats.
Samma gäller situationen i Sverige. Man vill att corona ska försvinna, att dödstalen ska bli låga. Dödstalen är deppiga, som en fullsatt islada med människoliv. Vi var uppe över 100 döda per dag ett tag. I flera veckor var det ca 70, medan det nu är ca 50 per dag. Andra stunder kommer man ihåg att ca 250 svenska dör dagligen av något. Dåliga influensaår kan skapa en överdödlighet i tusental. Läser på kvartal.se att vi dör mer på löningsdagen, liksom generellt på fredagar. Fylla, droger och dekadens skördar också sina offer.
Hälsocentralen, som den kallas nuförtiden, meddelar att de ser ökad spridning i östra Norrbotten. Vad händer med pendeln nu?
Jag hade en tid av märkligt mående i mars, vad var det?
Kunde inte vara med på ett möte på jobbet i förmiddags, men de ska ha sagt att arbetsgivaren ska tillhandahålla testning. Stat och eller region verkar inte komma till skott med detta. I vanlig nyliberal ordning kommer vissa att få, andra inte.
Jag var peppad på att räkna på kostnader av smitta å ena sidan och kostnader för att minska smittan å den andra. Men det blev för komplicerat och jag gav upp. Enligt nationalekonomen Oskar Nordström Skans producerar svenska arbetstagare till ett värde av 10 000 kr i veckan, så det fanns något att utgå ifrån. Min grundfråga är helt enkelt: vad skulle effekten bli i stort, om alla som är sjuka stannade hemma. Ingen sjuknärvaro, inga småfebriga, halvkrassliga snornäsor på arbetsplatser, kollektivtrafik, affärer och skolor. Antag att våra övningar i distansarbete under pandemin gör att man nödvändigtvis inte behöver vara sjukskriven – ofta har man viss arbetsförmåga för att göra det nödvändigaste. Skulle det kosta för mycket i förhållande till att vi förmodligen totalt sett minskar spridningen av sjuka?
Gissningsvis har man räknat på detta och förmodligen är fördelarna med minskad sjuknärvaro inte tillräckligt stora.
Jag har själv ytterst få sjukdagar på mitt CV. Två tunga ryggskott kostade väl varsin vecka. En gång gick jag hem tidigare pga feberfrossa och illamående. 2008 var jag eventuellt sjuk två dagar, hotfullt illamående och arbetsinnehåll som rimmade dåligt med det. Senast jag var riktigt sjuk, ja, förutom de ovanstående episoderna och gammal hederlig stress och ångest, var 2006. Smittan spred sig från farfars 90-årskalas och på vägen hem, den 26 februari började man bli svag. På kvällen var det hög feber och sedan låg man däckad i ungefär två dygn. Sova, toa, dricka och sova igen. Svettiga psykedeliska drömmar och lakan därefter. Hur kommer jag ihåg datum och allt? Nå, på vägen hem spelade Sverige och Finland OS-final i ishockey, en lyckosam seger för Sverige upplevdes via radio i bilen. Då var man student, så det var inget särskilt med dessa sjukdagar. Jag minns en annan gång något år däromkring att jag hade hemsk feberfrossa men var tvungen att rasta hunden. Vet inte hur det såg ut, men jag skakade hela vägen runt kvarteret.
Det är hemskt att vara sjuk på jobbet. I första hand för att man trög i huvudet. Men också för att man måste försöka hålla näsan otäppt och snorfri och vill helst inte att problem ska uppstå däromkring när man har med andra människor att göra. En klassisk episod var på Folkuniversitetet i Umeå där jag jobbade på deras gymnasium under ett drygt år. Det var nog 2008 innan jul och jag var dunderförkyld. Så pass att jag nog anpassade undervisning efter min bristande förmåga. Tekniken fanns inte riktigt på plats på den tiden, så jag tror att jag skulle rigga upp en film; hitta sladden till projektorn, hitta sladden till datorhögtalarna och så vidare. Fann mig krypande under katedern i jakt på 3,5 mm-sladden, som jag hittade. Men när jag skulle kliva upp slog jag i huvudet i någon metallkonsol under bordsskivan, så pass att det gjorde riktigt ont på en redan mörbultad skalle. Till min fasa känner jag hur något rinner ner på sidan i håret. Japp, blod. Ursäktar mig en stund och känner mig nästan lite svajig för ett ögonblick, innan jag kommer in på toaletten och baddar av skadan. Det slutar blöda ganska snabbt och jag kan återgå i halvkass verksamhet. Ett halvår senare, på samma arbetsplats, med en lindrigare förkylning tvingade jag att nysa i klassrummet. Hemskt redan där, men inte blev det bättre än att det resulterade i näsblod.
Jag vet förstås inte hur mycket smitta jag har spridit, men visst borde man stanna hemma lite oftare än man gjort. Det är som att man satt ett värde i att vara tapper och härda ut, gå loss på nässpray och Treo ständigt på brus. Har man arbete där man kan undvika människor, ja då kanske man kan kämpa på, men i människonära yrken och där distansarbete är möjligt, borde det absolut bli kutym med att stanna hemma. Men låt nationalekonomerna och epidemiologerna bryta arm om det först.
Det är besvärligt när barnen är sjuka. Värst är det väl med kräks och det är väl det enda positiva med covid, att vi på köpet dödade den smittspridningen (eller om folk bara slutade söka information om eller vård för det). Det är alldeles säkert så att vi som samhälle i stort sköter hygienen lite snyggare i dessa tider. Jag tror mig ha minskat mitt ansiktspetande med åtminstone 50 % kanske 75 %. Händerna tvättas oftare än generellt efter toalettbestyr, och med noggrant. Under ganska många veckor i mars-april fick barnen vara hemma från förskolan. Sammantaget har de varit fantastiskt friska under våren.
Men barn är ganska äckliga. Måste jag skölja av mig efter badet? Pruttar med munnen på varandra. Äter med händerna, slickar på händerna och finns det något spännande på golvet – ja, tack. Kladdar gärna på allt i affären, ska känna på alla leksaker och fippla med Coops lekskärm.
För hygienpolisen finns många insatser att göra. Och hygienpolisen har lyssnat på Tegnell och har ständig span på de misstänkta. Fokus ligger på väl på covid, men spiller över på allt annat. Drick inte ur den där vattenflaskan, den är väl från förra veckans träning, god damn it. Faror lurar här och där, och den pragmatiska förpandemiska polisen är borta. Nu är det bara bad cop, hela tiden.
Apropå vattenflaskan kom jag att tänka på min kompis Mini-Janne, då deras familj hade sådana schyssta vattenflaskor. De kanske var från Intersport och hade det där korta böjda sugröret på toppen. Åh, vad det var underbart att dricka vatten ur en sådan – helst inte heller iskallt, så att man riktigt fick dricka mycket. Vi fyllde alltid upp dem och sög i oss en liter. Gud, så äckligt. Undrar om vi inte delade flaska också, alla sörplade på samma sugrör. Om det är ett gränsfall att smaka någon annans öl någon gång, så vågar jag inte ens tänka vad ett mikroskop skulle ha avslöjat om den där sugrörsstumpen. De går väl inte ens att diska ordentligt? Jävlar vad de där skitungarna hade fått höra, om den här hygienpolisen hade haft jour då.
