Det är väl i augusti man ses igen inför ett nytt arbetsår. Tjena, tjena! Har sommaren varit bra? Inga konstigheter.
Men jag kom nyligen att tänka på läsårsstarten 2006 mot slutet av studietiden, som ett märkligt återseende. Jag tror att jag var entusiastisk på riktigt att träffa skolkamraterna, men hade svårt att hantera det och minns det som att jag spelade allan, var överdrivet käck. Lite som att jag var bästis med alla, fastän jag inte var det. Även om vi hade ett trevligt gäng som hade gått ett år tillsammans och skulle fortsätta med åtminstone ett halvt år till, så förde jag i vanlig ordning mitt något undanskymda och anonyma sociala studentliv även då. Det blir inga bästisar gjorda med sådan praktik.
Det kanske var ett försök att vara någon annan, en mer avslappnad typ, för det låg en viss avslappning i att för första gången sedan gymnasiet återgå till samma grupp efter sommaren, men vad jag minns gick det snabbt att återgå i gamla trygga hjulspår och försvinna.
Virushelvetet är segt. Det försvinner inte, får vi, men kanske framförallt Donald Trump, bistert konstatera. Även om de mest horribla dödstal nu hör till det förflutna, förhoppningsvis för gott, tycks smittspridningen fortgå i vanlig ordning. Snart är sommaren över och hösten verkar inte bjuda på någon förändring. Eländet kommer inte att upphöra, blir det en förändring blir den till det sämre.
Läste på YLE:s hemsida idag att Finland enligt uppgift fått in smitta genom resenärer som besökt Sverige och Balkan. Även om grannländerna haft färre smittade, har de haft smittade och sannolikt kommer antalet smittade att öka. En smittar tio, tio smittar femti, femti smittar tvåhundra, tvåhundra smittar sexhundra, sexhundra smittar tolvhundra och så vidare. Och då var det en hyfsat sympatisk smittkedja. Vem vet? Det man vet är att Sverige kommer att få skit för smittspridningen i samtliga länder, även om det i nio fall av tio kommer att vara deras medborgare som isåfall varit i Sverige och inte hållit distansen. Men Sverige är skyldigt till varje finskt, danskt och norskt dödsfall. Det kommer att bli en politisk kris i Norden, vi är redan nära den.
Det kommer inte att bli 50+-arrangemang förrän hösten 2021. Så jävla trist. Föreningar och företag kommer att försvinna.
När vaccinet finns på plats och erbjuds i Sverige, kommer smittspridningen redan vara nära 0. Vaccinationsprogrammet blir ändå en succé och kostar samhället ytterligare miljarder. Självklart uppmärksammas en biverkning som drabbar några tiotals stackars jävlar.
Vintern 2021-22 är vi klara med eländet. Folk återgår till att slarva med hygien och att ha sjuknärvaro. Kräksjukan gör rekordsäsong och dödar närmare 2000 äldre.
Kanske hade det hänt något av vikt den kvällen, kanske inte. En konsert, en föreningsmiddag eller bara en missad buss. Puben öppnade alltid sin famn och bjöd till dryck, rusiga och underbart svävande samtal med ölets verkningskraft. Eller ett enkelt glas i ensamhet, tidvis alibipekandes på skärmen som väntandes på någon, men mest tittandes på människor med hög energi och nära till skratt. En och annan överförfriskad man med oskön uppsyn fick man svälja, med lite otur hade det kunnat vara du. Varmt och fuktigt i lokalen av fulltankade och tätt monterade, frustande och snattrande motorer. Murriga möbler runtomkring, medan kökets frityros och maillard väckte hungern. Den ständiga känslan av att vara mest förbisedd av öllangaren fick man leva med. Du blev aldrig utan. Kanske var det i Sverige, kanske i Tyskland eller Storbritannien. Det var ofta Lottas krog i Umeå. Men det var inte i år.
Funderar på att göra högskoleprovet så snart det är möjligt. Ska man lära sig något nytt och göra något annat, är det väl hög tid nu. Inte så att jag är på väg, men tanken att öppna upp en kanna av möjligheter lockar. Att börja med högskoleprovet.
Men är jag så kaxig att jag menar att kommer att krossa provet och få alla de tänkta möjligheterna? Nej då. Eller ja, allt utom matten borde ligga på minst 96%. När tanken slog mig tidigare i sommar var jag faktiskt in och petade i mattedelen på ett gammalt prov. Det kanske är så logiska uppgifter att man som gammal räv bara kan glida in och fixa det mesta. Nej, det gick riktigt dåligt. Det är så mycket regler och funktioner att man ger upp. Men ja, jag är kaxig: ge mig ett par dagar med Matte C-boken, så ska det väl reda sig.
Jobbade med en vass lärare i matematik och naturkunskap på 00-talet som slutade, lyckades komma in på läkarprogrammet och sadlade om. Han var 40+, det tyckte jag var starkt!
Det var väl däromkring 2003. Pokertrenden låg och pyrde bland folk och fä i väntan på den stora explosionen med TV-sändningar och bortspelade månadslöner online. Jag var på en resa i arbetet och hamnade på ett ungdomläger i Blekinge med deltagare från hela landet. Det skulle givetvis spelas poker när dagsprogrammet var avklarat.
För egen del hade jag tidigare spelat videopoker på myntmaskiner i Finland och på färjor och hade väl i det stora hela koll på vad som är en bra hand och hela den biten. Genom gamla filmer hade man lite insikt i metodiken runt ett pokerbord som att syna, höja och lägga sig, men med Texas Hold’em-varianten kom lite ny terminologi. Flop, turn och river, till exempel.
Och att gå Åhlén, det vill säga att det går så illa att man tokförlorar hela sin kassa. Eller?
Nej, just det, det heter ju att gå all-in. Man lägger allt man har som insats. Det hade jag inte hört talas om innan.
Och med alla smålänningar och dalmasar vid bordet språkandes med hela sitt kulturarv, var det inte lätt att höra vad de sa – även om man givetvis borde ha tänkt efter en vända till, innan man under åtminstone ett par partier tänkte att Åhlén måste ha varit en riktig otursgubbe, när hans namn lever vidare idag för den som bränner ut sig direkt från bordet. Det var en lättnad när polletten trillade ner och jag tror inte att någon hann få en bild av vidden av mitt grova missförstånd, annat än att jag kanske då gick Åhlén vid fel tillfälle, men lyckades skämta bort det på något sätt.
2020 låter som ett coolt år, men det är istället ett extraordinärt år av djävulskap. 3030 låter också coolt, men det ligger tyvärr ca 1000 år för långt fram. Tänk om ättlingar 15-20 generationer fram kan läsa detta då?! Knappast, mänskligheten kan ju inte börja spara allt nu helt plötsligt.
Augusti låter också coolt. En månad med två u, det är extraordinärt. Det är inte som att finns ett junuari eller fubruari, eller för den delen junu eller julu. Nej, augusti är ensamt om dubbelt u och står annars för varma mysiga sensommarkvällar, nystarter på annan ort, nya stadier i livet. Men nej, 2020 är det inte läge för sådant. Studenterna får väl börja med distansstudier direkt och stanna hemma hos mor och far. Träligt!
2020 är dessutom 20 år sedan 2000. Det låter som ett coolt år. Men gud så miserabelt det var för mig, herregud. Det är nog mitt sämsta år, då jag var som dummast i huvudet. Eller vad vet jag, men jag minns misären.
2222 ligger också för långt bort.
Jaja, nya år är väl alltid coola under några veckor. Det finns en viss fräschör i att få nedteckna ett nytt år, även om åldern efter 40 får en negativ klang.
I den privata sfären är det lätt att manifestera ilska. Det är så klart inte roligt att vara arg och det är nästan aldrig produktivt. Men i den privata sfären kan man kosta på sig, så att säga. I det mer offentliga är det irrationella beteendet en ren förlust och ett tappat ansikte. Det blir aldrig snyggt, även om man skulle ha haft anledning att ilsket fräsa.
Kom att tänka på häromåret när jag tappade fattningen på Max Hamburgare. Det är annars numera en ganska riskfri zon, då de inte längre sysslar med kundkontakter: man beställer själv, hämtar maten, äter och plockar undan. Men den här gången blev det strul. Efter att ha beställt själv, hämtat maten, ätit och plockat undan, blev jag så pass sugen på kaffe att jag återvände till beställningsskärmen och petade in en kaffe och gick direkt och hängde vid uthämtningen – en kaffe är ju en knapptryckning bort. Minuten går, fem minuter, sju, åtta. Till slut måste jag gå fram och fråga vad som händer. Då säger tonåringen i kassan att kaffemaskinen har gått sönder. Irritationen tilltar, så klart. Varför sa de inget direkt? Varför går det överhuvudtaget att beställa om det inte finns? Tonåringen frågar om jag vill ha något annat istället, och det vill jag inte. Jag ser att tonåringen går och pratar med någon. Minuten går, två, tre minuter. Jag söker kontakt igen och undrar vad som händer. Tonåringen säger att hon inte får göra återbetalningar, utan det måste chefen göra. Jag antar att det var chefen hon var och pratade med, som stod och monterade burgare. Att hålla tempot var viktigare än att göra rätt för sig gentemot mig. Jag väntade ytterligare en halv minut, ingen ansats till någonting från tonåringen eller chefen, så jag slängde kvittot på disken och sa ett svårt sarkastiskt “tack så jävla mycket”. Det var förstås tonåringen som stod i skottlinjen, fastän hon var rätt oskyldig. Det kanske är bra för företaget att motverka svinn genom att inte låta alla göra utbetalningar från kassan, men en återbetalning när beställd vara inte finns borde givetvis vemsomhelst kunna göra. Företaget borde givetvis se till att kaffe försvinner från beställningssystemet om kaffemaskinen är trasig. Att sälja något som inte finns måste ju vara det sämsta ett företag kan göra, så chefen borde, trots att riktlinjerna säger att drive-in-burgaren ska vara klar inom 90 sekunder, prioritera rätt: hellre en burgare på 100 sekunder efter att han hanterat företagets klåperi.
När jag nu ånyo kom att tänka på spektaklet började det småputtra inom mig igen, tror att jag till och med muttrade något passivaggressivt. Men jag mindes också tydligt den efterföljande skammen av att låtit en gröngöling utstå mina patetiska känsloyttringar, när det är företaget som är ruttet. Förlåt.
Ät upp maten. Borsta tänderna. Ta på dig byxor! Sänk volymen. Plocka undan det där innan du börjar med något annat. Håll munnen ovanför tallriken, så hamnar inte allt på golvet. Knuffas inte! Gå inte ut på vägen. Jag sa ju att jag hörde att du var färdig.
Vänta, ska bara gå ner i tvätten. Måste in och handla några saker. Ska bara betala räkningarna. Man måste jobba för att kunna betala räkningarna.
Medelålders med barn, ett signifikant urval av innehållet.
Barnen, dessa små underverk till avbilder, äter upp något inom en. De ger mer än allt tillbaka, men en del av den pulserande själ man förut hade urholkas. Det sammanfaller förresten med åldern, den där känslan av att, jaha, det var ungefär så här det blev. En avstannande utvecklingskurva, en platåfas. Den inre passionen nöjer sig med praktiska lösningar och eventuella drömmar är högst realistiska.
Med det sagt, finns inget mer att säga.
Vardagsrealismen kan vara underhållande i berättelser, som i filmer, TV-serier, humorföreställningar och seriestrippar (branscher som domineras av medelålders skapare) och locka till medelålders igenkännande nickande. Men av det ständigt stressade och något uttråkade sinnelaget kommer knappast någon storslagen konst. Inte för att jag är någon kännare, men vill påstå att det inte är några många klassiska verk som omedelbart kan associeras till medelålders med barn. Trasan som luktar illa. Tvätten som är ovikt. Små barns avvikande beteende.
Jag är världens mest ambitiösa musiker utan takt eller ton, men har nu gått in i väggen. Det finns inget att säga, inget att sätta ton på, inget att förmedla. Återstår att vara en briljant musiker som förmedlar briljans, men det är svårt utan takt eller ton.
Alla försök till att berätta något lite personligt om nuet landar i patetisk självömkan. Ja, i och för sig var man i liknande läge genom hela tonårstiden också, fast på klart lösare grunder.
Återstår att, som många andra, berätta de gamla berättelserna från när känsloregistret sträckte sig från himmel till helvete. Eller att, som Tommy Nilsson exempelvis, berätta om de små sakerna i fyrtioåringens liv. I många år har jag skrattat åt Nilssons sexlåt, men läste någon gång nyligen att det är en låt, inte om osande passionerad älskog, utan att i allmänhet ha sex med dåvarande frun Malin Berghagen, mitt i livet, som en liten färgklick. På något sätt blir låten mer begriplig.
Vi kan blunda bort, Allting trist och grått, med en erotisk dos. Inget annat nu, Inga spår av tid och rum. Får jag komma in, När du öppnar dig, som en vild ros? Kan du visa mig, Runt ditt vackra land en stund?
Nej, det blir inga lovsånger till välfyllt skafferi eller frihetsrock om att gå och skita. Det får lov att bli de gamla berättelserna och känslorna och möjligen patetisk självömkan med viss finess, som en sådan som Jocke Berg varit ganska bra på. Ja, om man får tid över någon gång.
Det är tyst, bara pojkarnas andning hörs. Perfekt. Trots att jag är trasslig i mitt inre sover jag, vad jag vet, gott för det mesta. Men på sistone har det varit svårt. Först den plågsamma värmen, och nu på slutet, myggen. Den gångna natten var horror – de kom i ett pärlband, en i taget, smack, en till. Adrenalinet slår till direkt, på med mobillampan och upp på jakt. Smack, och så en till. Det har varit ytterst oklart var de kommer ifrån. Inte kan de väl komma in under dagen och sedan samordna en utnötningsattack i sovrummet efter att lampan är släckt? Det har aldrig varit problem tidigare, men det är klart – det står ju en öppen spis i hörnet. Är det där de kommer ifrån? I eftermiddags, i ett apatiskt trött tillstånd, åtgärdade jag spisen med myggnät. Så här långt verkar det mycket lovande. Nu ska jag gå och lysa och lyssna på nätet, hoppas de är många där och skämmer ut sig. Isåfall ska jag skratta ondskefullt triumferande och sedan sova riktigt gott och drömma sött om hur mitt koldioxid puttrar ut i skorstenen som lockbete in i paradiset, men där ett helvetesnät står i vägen för den eviga festen.
Juli var i juni, nu är det istället juni, eller möjligen de första veckorna i september. Hursomhelst har detta skojfriska upplägg av en sommar lett till myggvänliga omständigheter. Det är viktigt att vi tar hand om moder jord och inte rubbar balansen i ekosystemen, men allvarligt – hur stor skada kan det göra om vi förintar myggan? Alla arter är definitivt inte lika mycket värda. Det är skillnad på art och art. Jag är knappast ensam artist som vill driva på för ett omfattande återförpuppande av myggan.
Jag har för övrigt sett mig som utmärkt skarprättare. Istället för att smälla myggor mellan handflatorna, vilket känns såväl primitivt som onödigt larmigt, har jag utvecklat en otrolig förmåga att fånga myggor i handen och klämma bort dem. Men det har inte funkat i år. Funderar på om det är stressen eller om det händer något i ögat, att jag måste skaffa läs- och myggdödarglasögon. Eller så är det supermyggor. Det är inte omöjligt, för de verkar ha klart större motståndskraft i år. Det händer att man smäller dem mot väggen och de bara flyger vidare. Förbannat.
Ett myggigt juni ser ut att fortsätta åtminstone 10 dagar till. Hoppas på annan månad under senare delen av juli.
