Det är ibland en plåga att spela spel med sina barn, särskilt spel där jag kan råka vinna. Senast idag öppnade vi ett spel som den förstfödde fick i julklapp, Karibiens guld. Ett ganska trevligt spel, men i det avgörande läget – när man ska dyka efter skatten, så är det ett rent turspel och ibland kan man ha oturen att dra skatten och vinna över barnen. Den äldsta får blanka ögon, treåringen börjar gråta. Helvete! Vi hade ju jättekul i 20 minuter och det är ju bara tur, det spelar ingen roll som vinner! Jo, tjena.
Det får mig att minnas när jag spelade kort med mamma och moster i mormors sommarstuga. Jag måste nog ha varit åtminstone 10-11 år. Vi spelade då femhundra och i den varianten som då gällde var svartfärgade tvåor jokrar som kunde gälla som vilket kort som helst. Någon gång kunde jag ha avgjort spelet, men tänkte mig inte för och la en svart tvåa på högen, varpå någon av de andra förstås vittjade högen och vann. Blev väl lite lagom myndigt hånad för mina missar och var kanske gammal nog för det. Det ska bli spännande att se var den skarven kommer att ligga, när lagt kort faktiskt ligger. Just nu gissar jag på längre fram i tiden, än när man själv var liten.
När jag växte upp prenumererade min moster i Finland på finska Kalle Anka, Aku Ankka, åt mig. Det är jag tacksam för – det gav fortlöpande läsövning även när man hade lämnat den finska skolan i Umeå. Det var ingen vidare ordning i vårt hushåll; det känns som att det var ytterst sällan vi åt tillsammans, så för det mesta hade jag Kalle med mig till bords. Av dessa dussinhistorier är det inte många som fastnat i minnet, men en minns jag riktigt bra:
Björnligan blev hederliga företagare och startade en bensinmack ett stenkast från von Ankas pengabinge. Det tycktes gå riktigt bra! Kunderna kom och kunderna gick. Vad roligt! Äntligen! Nu slipper de försöka tjuva och göra bort sig, och farfar Björnbuse får en bra pension. Farbror Joakims oklädsamma snålhet bidrog givetvis till att det kändes helt okej att konkurrensen från Björnligan blev så pass stark att det märktes på nivåerna i pengabingen. Det var vackert så länge det varade. Men till slut var det väl Joakim själv eller om det var Kalle som vid fel tillfälle for och tankade på macken och istället för bensin kom det pengar ur pumpen, eller om det blev en läcka på ledningen. Björnbusarna hade kopplat upp sig direkt mot pengabingen och tömde den, sakta men säkert underifrån. Åh, så typiskt.
En gång tjuv, alltid tjuv? Ibland är det väl så, men jag tror att jag mentalt har en benägenhet att ge andra chanser till den som sonat sitt straff och tycks försöka välja rätt väg. Inte så att jag är bekant med kriminella, men även i mer flagranta fall som man tagit del av i fiktionens värld har jag hoppats på nya, hederliga tider – men där, som i Björnligans fall, går det alltid åt helvete till slut.
Det var väl våren i åttan eller hösten i nian, under den kalla tiden på året. Någon hade lyckats boka in kvarterets festlokal någonstans på Mariedal, dit knappt byxmyndigt folk och fä vallfärdade. Helt otroligt att man ger sig på det, kvarterslokalen där man bor, med alla grannar omkring – det är klart att det inte kommer att gå obemärkt förbi. Jag minns inte alls vad jag själv tänkte om sådant, det var ju inte mitt kvarter, och jag kan omöjligt veta vad festens värd hade för tankar kring det – hippieföräldrar, kanske. Idag vet man att om 14-15-åringar har fest på gång märks det tydligt och direkt. Jag minns inte särskilt mycket av själva festen – det var nog knappt så att man hann dit, innan det började pratas om att snuten var på ingående. De flesta i vårt gäng gick iväg till det närliggande Bowlingcentrum.
Det var väl ändå fredag, så det var lite folk där och förmodligen var det ganska vanligt att det var lite ungdomsgård därinne på helgaftnarna. Däremot vet jag inte om det särskilt ofta rumlade in en hel stor fest. Vi kom att hamna i omklädningsrummen och satt till slut i bastun. Några rökte och jag minns särskilt hur H & H blossade mun till mun. Jag avslöjade också inför några att jag var lite förtjust i T i en av de andra klasserna, men sedan lurade någon dit T och jag fick inse att jag blandat ihop namnen och att det egentligen var U som jag var förtjust i. Nog gick det någon timme därinne och vad jag minns så rundades allt av först när stället stängde. Det blev förmodligen en trist dag på jobbet för den som skulle städa i omklädningsdelen morgonen därpå.
Under någon tid i slutet av mellanstadiet levde vi livet de luxe under några lovveckor. Vi i sammanhanget var jag, en klasskompis, hans bror, någon gång ytterligare en kompis och ibland också någon kusin till bröderna. Från vardagen i Umeå åkte vi till brödernas far som bodde i Kukkola strax norr om Haparanda. På gården, en äldre jordbruksfastighet, fanns ett gammalt hus, en gammal ladugård som i huvudsak fungerade som garage och en nyare sommarstuga, där brödernas far nog vanligen huserade. Men när vi kom på besök överlät han sommarstugan åt oss och sov själv i huset. En så kallad win-win-situation: han slapp bry sig om oss och vi fick göra precis vad vi ville.
Där fanns TV-spel av olika slag inomhus. Utomhus fanns dessutom en liten typ av moped, Honda Monkey, som var vanlig i Finland back in the days och på vintern fanns det skoter. När brödernas far inte tog oss till Kalles grill som serverade hamburgare dolt i ett berg av strips toppad med otroliga mängder hamburgerdressing, bjöd han på makaroner med korv eller pytt eller annat stekt och smarrigt. Vad jag kan minnas var det aldrig brist på karameller och läskedrycker. Livet de luxe, helt enkelt. Deras far skötte sitt sällanfaderskap utmärkt.
Honda Monkey CC-BY-SA Mr Michael Phams
Det nya Super Nintendo-spelet Mario Paint minns jag att de tjatade till sig. Inte för färgläggandet av bilder av Yoshi eller frihandstecknande med en joypad, utan för att man kunde programmera in musik med Nintendoljud. Satt nog en hel natt med det, innan man var tvungen att stänga av och allt var borta.
Jag minns också hur jag fastnade med skotern i en sluttning upp från älven. Saknade problemlösningsförmåga och fick till slut strosa en rejäl bit för att hämta hjälp.
Dessutom fick jag på sommaren punka på Monkeyn när jag var på den längsta turen. Fick kämpa och leda den hem i fem kilometer.
Men framförallt minns jag två dåliga idéer:
Gården låg en bit från stora vägen och hade därmed en liten privat vägsnutt som ledde upp till gården. Som gjord för racing, va? Vi gjorde en bana med ett snirkligt avsnitt på gården, som sedan fortsatte längs uppfartsvägen mot den stora vägen, där man gjorde en U-sväng, för att sedan gasa fullt in i mål vid stugan. Jag vet inte om vi tog tid eller så, men det var städat nog för att slippa tillbud och olyckor. Ja, tills brödernas ännu yngre kusin kom förbi. Han var ganska hetlevrad och imponerade i det snirkliga partiet med modiga kurvtagningar. När han kom ut på rakan mot stora vägen blev modet emellertid till övermod då han helt enkelt inte fick stopp på ekipaget och fortsatte ut på vägen, där en blekt orange 240 kom körande norrut. Volvoföraren slängde sig på tutan och bromsen men gled otäckt närmare kusinen. Bilen stannade med några 10 meter till godo. Vi blev alla skärrade och jag hoppas att hetsporren till kusin, precis som jag, stärkt säkerhetstänkandet sedan dess.
Men ännu värre var det under ett jullov. Världens bästa sällanfarsa hade försett oss med smällare efter önskemål. Jag var aldrig någon superentusiast, men småkul var det allt, helst om andra skötte om tändandet. En kväll, kanske nyårsafton, fick vi den ljusa idén att smälla i den gamla lagårn. Kilade in små smällare i spännande håligheter i väggarna och fyrade av. Det var säkert -25, så det var väl lugnt? De här träplankorna var så gamla att det inte var något att bry sig om? Snart fick kylan oss att gå in igen. När jag efter någon timme gick ut för att slå en drill, ser jag något ljus från lagårn och ganska snart inser jag att det nog flimrar som från flammor. Svindel och panik: kompisen springer bort till huset och väcker sin far, vi spolar upp vatten i en hink, pappan kommer yrvaket och tar kommandot, backar ut en bil från garaget där, släcker elden och jobbar sedan med yxan i en timme för att säkerställa att inget glödande finns kvar. Han var inte en man av stora känsloyttringar – kanske att han ville veta vad vi gjort och kanske att han nämnde något om att det inte var så bra, men sedan tände han en cigg, gick bort till huset och la sig igen. Det dröjde till morgonen innan vi somnade. Vi var skärrade, men hade kanske lärt oss något nytt och praktiskt om eld och trävirke, och prisade mitt val att gå ut för att slå en drill, för även den gången hade det ju kunnat gå mycket värre.
Ett par år tidigare var min egen far ouppmärksam när han körde bil och skulle byta fil, så att en bil i vänsterfilen körde in i sidan på oss just när vi svängde ut. Inte särskilt hårt, men det var en så pass omtumlande händelse att jag sedan dess har svårt att sitta i en bil utan att uppmärksamma allt runtomkring.
Det här är episoder som jag verkligen minns och som gjort mig, i bästa fall till en riskmedveten person i allmänhet, eller i sämsta fall till ett något spattigt kontrollfreak.
Det var sannolikt under andra gymnasieåret som jag stod värd för veckans, kanske månadens, mest beryktade fest. Åtminstone i vår krets kring Östra.
Tyvärr, eller vad man ska säga, lyckligtvis kanske, blev inte festen mer än ett rykte. Kanske fanns det en dröm om att vara en cool kille i bakgrunden, men cool var det minsta jag var. Jag var en kille som gavs och levde upp till ansvar, för det mesta. Att stå som värd för en relativt stor tillställning gjorde mig oerhört nervös.
Dessvärre har jag förträngt detaljerna kring hur ryktet om festen byggdes upp och hur exakt det blev att den inte blev av. Men jag var under alla omständigheter aktiv i Finska klubben, den enda aktiva under 50 år typ. Klubben hade en stuga vid Nydala där åldersfinnarna bastade på lördagarna och i övrigt hade aktiviteter eller festligheter för sig. Min tanke var att få igång verksamhet genom att anordna en kväll för ungdomar – festen. Några kompisar skulle utgöra kärnan, men visst hade det varit kul om det blev lite drag, så det snackades väl lite på skolan. Jag kan inte minnas om jag aktivt försökte blåsa upp festen, eller om det var andra som bidrog med uppblåsandet. Men jag minns att jag vid någon tidpunkt började känna mig nervös, kanske när någon jag inte pratat med frågade om det var fest på gång och att den personen var en som kunde föra bad news med sig. Skulle det nu bli en sådan rysligt befolkad tillställning som självklart slutade med att polisen kom? Herregud.
Det var väl någon dag innan, säg på tisdagen innan fredagen, så ringde polisen upp mig och frågade vad jag hade på gång. Satan! De hade förstås ringt Klubben också, så senare ringde även ordförande mig och frågade vad jag hade på gång. Med nerverna utanpå kläderna konstaterade jag att inget särskilt var på gång, en ungdomskväll med bastu och samkväm.
Dagarna därpå ägnades väl till att kyla av ryktet och det gick bra. Det var bara jag och några kompisar som bastade och drog någon folköl. Förvisso trevligt, men det fanns en ständig oro för att oväntat folk skulle dyka upp. Eller polisen då, jag var ju blott 17.
När jag nu kom att tänka på det här kom jag också ihåg att jag komponerade en elektronisk trudelutt utifrån detta – Rumours. Självklart har jag kvar den i gömmorna. I det program i vilket vi jobbade med musiken på den tiden var det brukligt att man infogade lite information om verket. Så, trumvirvel, magiskt nog kan jag presentera dåtidens historieskrivning om den beryktade festen:
Rumours Composed by WolfGang 1997-04-12 I was going to have a minor party the other day. Suddenly the cops called and said: -We have heard rumours that there’s gonna be a hell of a party there. We’ll come there a couple of times. Goddamn rumours. Ruined my party.
På eftermiddagen kommer ett textmeddelande från förskolan. De har haft fall av magsjuka och en kräkincident. Ridå.
Trots att min kebabtränade stålmage så sällan drabbas av sjukdom blir jag genast lätt illamående. Jag var ju där i morse, julklappen kanske satt där på handtaget och väntade på alla snälla barn.
Jag har aldrig behövt ropa på Ulrik eller köra buss på herrarnas – ja, inte på grund av magsjuka i alla fall – så det är nog bara tanken på allt det äckliga som kan bli om pojkarna sätter igång.
Vi provade på detta i vintras. Då började det i bilen. Ulrik! Skvätt, skvätt runtomkring. Vilken mardröm. Upplägget var annars genialt för jämn arbetsbelastning. Först en gosse sjuk. När han hade hållit på drygt ett dygn och bilresan kunde fortsätta, satte nästa igång och höll på ett dygn. Och så vidare.
Nu när de sover låter varje avvikelse från sömntung andning som festen är på väg att börja.
Som höstfödd var det sjuttonde levnadsåret långt när vänner och bekanta började “gå på krogen”. En efter en tillträdde kompisarna in i den exklusiva skaran och utbudet av den tidigare typen av fester minskade till förmån för förfesterna innan krogen. Dessutom växte alla andras sociala nätverk för varje fredag som de gick på Draggen. På måndagen kunde vi i vanlig ordning kryssa genom Östras skolkorridorer på väg till Stencil-Stures geografilektion när klasskompisen plötsligt och glatt hälsar på den snygga tjejen i NV2A. De hade träffats och snackat lite på Draggen. Allt kändes orättvist.
Men så visade sig att en av mina äldsta barndomsvänner sommarjobbade med lokalvård och städade bland annat på Blå Dragonen, Draggen alltså. Han hade fyllt år i april och en kväll kom vi överens om att ge det ett försök. Han skulle gå in som betalande gäst för att sedan, tack vare sin lokalkännedom, smyga i innerkorridorerna till en dörr i ett intilliggande garage och släppa in mig. Det var förstås olidligt nervöst, men en hade kanske fått i sig någon pilsner för att överhuvudtaget hålla ihop det under den fräcka kuppen. Men kuppen gick hem!
Vilket paradis det var! Alla var där, åtminstone alla vi som, så att säga, hade åldern inne. Och ännu fler var där, det fanns ju fler gymnasieskolor i stan. Barer där man helt lagligt fick köpa alkohol. Min barndomskompis var ingen stor öldrickare då, så det blev nog en San Francisco. På något sätt kom jag i kontakt med en tjej som jag kände lite från cyberrymden och tamejtusan, mot alla odds ledde det till febrigt strul ända tills nattbussarna skulle åt olika håll.
Det var nog den mest helgjutna kvällen och natten på krogen någonsin. Där och då, 1997, var den som en dröm. Nog finns det fler minnesvärda episoder, men när kroglivet rutiniserades blev jag snart den som kanske trivdes bäst i förfesten. Många gånger kom vi ner på stan först framåt midnatt, ganska trötta efter att ha hållit igång sedan eftermiddagen. Efter kön in, hutlösa entréutlägg och garderobsbestyr så fanns kanske bara dryga timmen kvar innan Umeå stängde.
En zombie är en människa vars sinne behärskas av en annan eller vars viljeförmåga helt försvunnit, alternativt en död människa vars kropp återfått livet enbart i så måtto att den kan röra sig och eventuellt utföra en mästares order. Källa: Wikipedia.
Wikipedia tillägger att det finns mycket få vetenskapliga belägg för verkliga zombier.
Det finns en traditionell koppling till voodoo, men jag undrar om det inte egentligen bara handlar om observationer av sådana som mig, som urartat i folktro. Jag rör mig och utför order men däremellan är det tomt. Det oförklarliga måste få en förklaring.
Nästa gång undersöker vi det vegetativa tillståndet.
Jag var väl 20 år gammal och läste sociologi med viss glädje. Sociologiska teorier är verkligen intressanta, därav den vissa glädjen. Men samtidigt var det tufft: jag var ju bara en enkel arbetargrabb, som kanske hade visst kreativitetsfokuserat självförtroende (ja, det får väl sägas att utgångspunkten var att allt som kreerades var skit, men jag hade iallafall glädje av känslan av kreativitet), men i första hand dominerade känslan av att vara liten och enfaldig. Men någonstans där i det moderna samhället, vid rationalitetens järnbur och med kulturellt, symboliskt och ekonomiskt kapital hittade jag ett tråkigt men tryggt sätt att se på världen. Människan är ständigt kalkylerande i sina handlingar, samhället ett väv av transaktioner. Jag skrev texten relationsteorin, ej att blandas ihop med relativitetsteorin, om den oromantiska, kalkylerade kärleken som en förklaringsmodell måhända för mina egna tillkortakommanden i fältet.
Det hände väl att detta diskuterades vid några tillfällen, även om jag helst bara skrev och slapp stå upp för mina förslag. Ett förslag som någon annan kom med är att vi drivs av rädsla i första hand. Ja, vi kom väl fram till att rädslan var en viktig spelare även i mitt synsätt: kalkylerandet handlar mycket om riskminimering och att undvika rädslan. Ett annat förslag som hamnade på bordet var skammen. Bland känslor väger den blytungt.
Hörsägen: det tycks vara vanligt att seriemördare förnedrats som barn, att de verkligen badats i skam, så att de till slut imploderar.
Jag antar att de flesta människor drabbas av skammen, för det har då jag gjort genom hela livet. Kännetecknande är att det blir nattsvart i stunden. Hur kunde det bli så här? Nu är jag körd. Jävlar, jävlar, jävlar. Allt kommer att gå åt helvete. Skammen är stor och eftersom det är just fråga om skam vill man helst inte dela den med någon, så man är lämnad ensam med den. Den slog hårt när man var yngre; man kunde bli liggande i evigheter efter en knock. Ju äldre man blivit desto mer uddlösa har skammens slag blivit. Kanske för att man är mindre yvig på livets resa och lyckas kryssa förbi skammens vassa klippor, kanske för att man är mer motståndskraftig. Konvalescenstiden tycks minska ju äldre man blir.
Jag har kommit att tänka på det nu när “livet passerar revy”. Barndomsminnen och skamliga upplevelser upp till gymnasiet skulle jag nog kunna berätta om öppet idag. Skammen är i huvudsak utagerad. Skamligheter från tiden som ung vuxen är svårare. Kanske är skammen i huvudsak utagerad, men samtidigt känns det så nära och skvallrar om de svagheter man förmodligen bär på än idag.
Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.
Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.
Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.
