Efter empiriska studier kan jag konstatera att följande låt är den som mest effektivt får finnen att börja dansa disco:
Låten handlar om reggaelastbilen som de lastar med heta damer, kör in till centrum och sen rejvar i. Sedan kommer rapmaestro Petri Nygård in och uttrycker sin ambition att förbruka gummin med dig.
Jag vet inte, någonstans mellan Markoolio och Ronny och Ragge.
Tämmöstä.
(Har inget Photoshop, men snart behövs ju inga lokalt installerade program i vår underbara Web 2.0-värld. På Pixlr finns nu något som i det stora hela ser ut som Photoshop och som nog verkar ganska kompetent: men det var fortfarande lite rappel med ett och annat.)
För att vara en innehavare till Super Nintendo Entertainment System (SNES), Nintendos 16 bitars spelkonsol, har jag nog spelat osedvanligt få spel. Har studerat ett antal topplistor* och det är just så pass att jag har material till en topptiolista. En sentida förälskelse är Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest, som är minst lika snygg, fartfylld och välorkestrerad som sin föregångare, men som erbjuder är lagom mycket mer utmanande.
1. The Legend of Zelda: A Link to the Past
Mäktigt, mysigt och fantastiskt bra. Jag har inte engagerat mig i alla övriga Zelda-spel, allra minst i föregångarna, något mer i Ocarina of Time och Wind Waker, så utan att vara den mest fundamentala fanatikern säger jag ändå att det här är ett av tidernas bästa spel.
2. NHL 94
EA:s NHL-serie är trots GTA-serien och Counter-Strike förmodligen den som fått mig att stirra skärm i flest timmar, förmodligen i fler timmar än man vill veta. Och av alla spel i serien är det förmodligen just NHL 94 som fått flest timmar: det var ett spel vars efterföljare inte utgjorde någon förbättring, vilket gjorde att man spelade det i flera år. Inte förrän 1998-99 någon gång fick jag tag i en version som var lika spelbar, då på PC. (Ett hedersomnämnande måste ändå gå till Elitserien-tillägget till ett av PC-spelen, där Björklöven var med, även om de med all rätt var sämst.) Mitt favoritlag New Jersey Devils hörde till de sämsta i NHL 94 och därför var det lämpliga utmaningar ändå att spela ett slutspel, i conference-finalen gjorde alltid Kevin Stevens och Jagr (PIT) enkla mål, och än värre blev det i Stanley Cup-finalen när Trevor Linden (VAN), Jeremy Roenick (CHI) eller varför inte självaste Gretzky (LA) plötsligt var bättre än alla andra. I begynnelsen hände det också att vi simulerade Elitserien: Dallas var Björklöven och Boston AIK osv.
3. Super Mario World
Ett underhållande plattformsspel som håller än idag och som man har i ryggmärgen. Spelet bygger vidare på succén Super Mario Bros 3.
4. Donkey Kong Country 2: Diddy’s Kong Quest
Bygger vidare på allt det goda i DKC, men lägger till en gnutta utmaning och nyskapande miljöer.
5. Donkey Kong Country
Äntligen kom det ett annat spel än just Mario, som var skönspelat, glatt och trevligt. I jämförelse med den något mer kantiga Mario excellerade DKC i färg och något mer levande grafik. Musiken var också utmärkt.
6. Super Mario Kart
Ett inte alls så snyggt spel, men underhållande i lag. Ett första riktigt steg mot det sociala spelandet, antar jag. Om någon nu tog en stor ledning, har spelet en enastående förmåga att se till att den drabbas av en olycka och plötsligt är det jämnt igen. Men visst satt man ändå och nötte banor för att fila av någon hundradel här och där.
7. Pilotwings
Ett tidigt spel under SNES-eran, välnött hos familjen Holmberg och senare hos Meyer-brödernas farsa, som erbjuder ganska enastående flygkänsla, i synnerhet om man jämför med tidigare 8-bitarsförsök så som Top Gun där jag spenderade mer tid på att lyssna på vinjettmusiken (temat från filmen) än att strida (och gudförbannat så svårt det var att tanka planet med hjälp av ett tankplan).
8. Super Tennis
Har provat spela Super Tennis på sistone, men det är hopplöst gammaldags. Men den får en plats på listan tack vare minnet av hur roligt vi hade det i början av 1990-talet.
9. Tetris Attack
Är man två och kör mot varandra är det roligt! Men egentligen står inte spelet ut på något sätt från liknande varianter. Då tycker jag t ex att temat i Iron Stomach (Flash-spel) är mer nyskapande! http://www.globotix.com/game/42/Iron-Stomach.html
10. F-Zero
I likhet med Mario Kart var svävarracerspelet F-Zero föga snyggt, men ändå väldigt underhållande under mången kväll hos Holmbergs.
Så vilka spel har jag spelat, men som inte är med på topplistan? Super Mario All-Stars förstås, men det är ju gamla spel återutgivna. Super Soccer, det första fotbollsliret till SNES hade bröderna Holmberg. Minns någon sorts leksaksapplikation med Mario-temat där man kunde rita och göra musik: Mario Paint kanske? Har säkert glömt några.
Det mest fantastiska med dessa spel är att de är så komprimerade vad gäller data. Det handlar inte om några många kilobyte som i konsolerna omsätts i stor underhållning.
* Fler topplistor:
http://www.sydlexia.com/top100snes.htm
http://www.retrojunk.com/details_articles/1528/
http://www.retro-sanctuary.com/Top-100-SNES-Games-Page-1.html
Då fastnade man i liveträsket på Youtube igen och landade till slut i MSG och en konsertavslutare av rang.
Sista arbetsdagen imorgon.
Cementerat in Erik i dörren, lätt pressad:
På droger, går hårt mot kaj:
Dubbla personligheter när favoriten Emelie gör entré:
Carl är bister i rätt fejkad förlamning:
Fick i lördags se Krister Henriksson i ensamt majestät gestalta Doktor Glas på Dramaten. Min förhandsfråga var: kan en ensam person på scenen åstadkomma underhållning i en och en halv timme? Min efterhandsfråga var: hur mycket av texten missar man på en kväll? Hursomhelst var det bitvis riktigt underhållande och bra, medan andra delar blev diffusa i väl elegant mumlande. Ljuset var otroligt snyggt genom hela föreställningen.
Man brukar alltid säga att boken är bättre än filmen – vet ej hur det är i förhållande till teater, men jag ska snarast ta mig an Hjalmar Söderbergs bok.
Valborgsmässoafton spenderades på Stadsteatern och Bröderna Karamazov. Bitvis var föreställningen svårt kärv och tungrodd, bitvis gick den hem med starkt spel och humor. Nu när jag bläddrar bland recensioner, brutalt sågande såväl som broderligt upplyftande, så tycker jag att alla har rätt. Det främsta bestående intrycket blev ännu en bok på listan som jag skulle vilja och kanske också borde, men förmodligen aldrig kommer att läsa.
http://www.expressen.se/kultur/1.2352736/broderna-karamazov-stockholms-stadsteater
http://www.dn.se/kultur-noje/scenrecensioner/broderna-karamazov–pa-stockholms-stadsteater
En av mina fritidssysselsättningar är att plinkeplonka ihop lite trudelutter av varierande slag. Idag behöver man inget band, det är bara att sätta igång datorn och lirka ihop sakerna var och en för sig.
Enkelt uttryckt kan man säga att man kan vara bra på att skriva låtar, spela instrument eller producera musik. Jag kan inte säga att jag är någon talang på de två förstnämnda, men allra minst förmåga har jag ändå i produktionen eller mixningen. Jag har inte tålamodet som krävs av en ens medioker producent, men lite då och då lär man sig något nytt. Häromdagen investerade jag några kvartar på att läsa lite mer om hur man ska mixa så att gitarrerna och sången inte ska gröta ihop sig, och se på fan, det lät ju bättre.
Jag blev inspirerad och satt några timmar. Ett tag var det rena rama Cheiron i stugan och musiken kändes fet och tajt, när det till sist blev tid för eldprovet: bort med hörlurarna, ut i köket för lyssning på vanlig hemmastereo. Och inte helt otippat visade sig att det jag eventuellt lärt mig inte hade så stor inverkan i praktiken och mixen var grötig. Istället för att ha nått sista lägret innan slutklättringen står jag nu kvar på bergets fot och har i bästa fall knutit skorna.
Det här minns jag som igår, från 1997.
Tack Lasse Eriksson.
Vecka 8 har börjat: Måndagen var fullspäckad med gott och blandat (mest tråkiga gula, gröna och orangea fruktisar, inga goda lakritscylindrar). Sex liknande dagar väntar.
Veckans ord: Säljsekt.
Förra veckans uttryck: Att slå ett getöga
Foto: CC 
Some rights reserved by Photography By Shaeree