Författare: Janne

Kategorier
Spaning

Ryska namn

Apropå Tasjkent så är den generella engelska stavningen Tashkent. Någon typ av omskrivning är ju ett måste, eftersom vi på den präktiga sidan av järnridån inte begriper det kyrilliska alfabetet.

Min ståndpunkt är att vi självklart bör skriva ryska namn utifrån vilka svenska sje- och tje-ljud som passar in bäst. Risken är dock att USA vinner även denna kamp. Nästan varje gång det skrivs om ishockeyspelare som Ovetjkin kan man i tidningarnas kommentarsfält läsa ungdomar som undrar varför man inte tidningen skriver som spelaren “egentligen heter”, nämligen Ovechkin, vilket alltså är den engelska stavningen. Jag blir så frustrerad, utan att orka leverera en tillrättavisning. Jag är helt säker på att dessa kids uttalar namnet korrekt, men tänker inte på att om vi skulle uttala hans engelska namn skulle det snarare bli Ovesjkin.

Tycker kidsen att vi ska börja lyssna på Tchaikovsky, läsa Dostoyevsky och resa till Moscow? Ska tidningarna börja skriva om Nicklas Backstrom också, eftersom han heter så nu när han lämnat Brynäs för Washington Capitals? Vakna, kids!

Men det är å andra sidan bara inte kidsen som beter sig på tvivelaktigt sätt. En gång i tiden när Björklöven var ganska bra så hade de en fantastisk lettisk spelare som av klubben kallades Alexander Beliavski, vilket han själv och hans familj också anammat. När han kom till Löven tidigt under 1990-talet hade de baltiska staterna nyligen blivit fria från Sovjet, vilket förmodligen innebar att han redan då hade en lettisk respektive rysk version av sitt eget namn. Internationellt, t ex i VM-turneringar, har han nämligen fått heta Alexandrs Belavskis, vilket säkert är till följd av en lettifiering. I Umeå blev det två olika versioner som representerades av de två morgontidningarna, Västerbottens-kuriren respektive Västerbottens Folkblad. VK körde en typisk rysk variant: Alexander “Sasja” Beljavskij. VF valde en amerikansk variant: Alexander “Sascha” Belyavsky. Med tanke på den komplicerade bakgrunden är det väl förståeligt att det blir så, men VF:s amerikaniserade version irriterade mig ganska tidigt, och än värre blev det att de insisterade att behålla stavningen ända tills “Sasja” pensionerade sig.

“Det var bättre förr”

Kategorier
Kultur

Jazzkent

Vem kunde tro att det skulle bli lätt att rimma på Uzbekistans huvudstad Tasjkent? Men det blev det: Jazzkent.

Vad är då jazzkent? Jo, det är Carolina Wallin Peréz. I våras flirtade hon med oss kentanhängare (och anhängare av melodiös jazz) genom att på MySpace släppa en “förstasingel” Pärlor i en ganska angenäm version. Nu i höst har fullängdaren Pärlor och svin släppts och finns att avnjuta på Spotify. Trevliga jazziga tolkningar av blandat gods från Jocke Berg (och Martin Skölds) kompositioner. Ingen festfixarskiva förstås, men mysigt en grådaskig höstkväll som denna.

http://www.myspace.com/carolinawallinperez

Kategorier
Personligt

Solbrist

Idag på förmiddagen var det tendenser till sol under någon kvart. Jag minns också att det en dag förra veckan, ungefär kring lunchtid, sken märkligt från himmelen. I ungefär tio minuter. Dessutom minns jag att det var en aning soligt eftermiddagen den 28:e oktober. Annars har grådasket varit ytterst kompakt. Och folk undrar varför nedstämdheten är en folksjukdom i det här landet!

Kategorier
Kultur

Live från New York

Aftonbladet TV bjuder på en riktigt fin produktion från Kents releaseparty i New York. Och dra mig baklänges så jävla trevlig musik.

Kanske är det här också ett steg mot live-DVD:n som Jocke Berg kategoriskt varit emot.

Kategorier
Kultur

November

Idag släpps Kents nya platta Röd, men jag har inte riktigt resurser att köpa skivor till höger och vänster, så det blir avsmakning via Spotify så småningom. Vad kom först – hönan eller ägget? För det är nämligen så att Kents musik, i synnerhet de äldre skivorna, är klockrena höstskivor. Men så är det också så att Kents skivor oftast släppts på hösten. Är de duktiga på att beskriva höstkänslorna, eller är det Kent som definierat höstkänslorna för mig genom att ständigt dyka upp då. Förstasingeln Töntarna har jag ingen riktig uppfattning om: den är halvtrist, ungefär som alla andra förstasinglar – oftast den låt som gör minst avtryck. Däremot uppskattar jag verkligen låten Svarta linjer, som bandet framförde hos Skavlan förra fredagen.

Även om jag tyckte om förra skivan, Tillbaka till samtiden, så längtar man ibland tillbaka den gamla typen av låtar, de man växte upp med. Därför är det trevligt att Kent lite då och då kommer med sådana presenter till de åldrande, tillbakalängtande fansen. En sådan låt är På drift? som Jocke Berg skrev till förmån för Friends, som alla har hört en alternativ version av i Friends-reklamen med högstadieflickan som går genom korridoren i skolan och sjunger ut sina tankar. I orginalversionen kommer en härlig beskrivning av november: “November är en mur av våt betong, där en löjlig dröm om flykt föds, för att krascha och sen dö”. Det ÄR november. I övrigt är det en härlig låt om plikttrogna människor som gnuggar på i det tysta. Här är hela låten:

Och om någon har glömt Friends-flickan så lägger vi in den också:

Kategorier
Personligt

Ett tåg i natten

Häromdag fanns det inte en enda ledig flygstol från Norrland till Stockholm, varför jag tvingades att åka det ökända nattåget. Det är trots allt ändå inte värre än att jag är en gammal tågromantiker, och innerst inne hoppas jag nog alltid att något ska hända och en privatdetektiv kliver fram ur en kupé för att frambringa sanningen. Dessvärre händer det aldrig något och allra minst längs norra stambanan som bokstavligen går mitt i obygden. Det är en obeskrivlig tristess, och lyckligtvis får man sova några av de 12 timmar som måste avverkas.

Nattåget är verkligen ingen höjdare. Det har varit samma vagnar utan någon nämnvärd uppfräschning så länge jag kan minnas. Det luktar dåligt och känns allmänt sunkigt.

Men tågromantikern är inte död: när den sk botniabanan kommer igång nästa år kommer jag gladeligen att åka till t ex Umeå på sex timmar, det är helt okej.

Kategorier
Personligt

Solskenshistoria

Trots att grådasket legat som en våt filt över oss i Nacka i över en vecka nu, kan jag här presentera en solskenshistoria:

Det hela började redan under natten mot fredagen. Var nära att somna i lagom god tid, och i själva verket somnade jag nog också, men väcktes snart av en hostattack. Den mikrosömnen som jag ändå hann med gjorde att jag sedan inte kunde somna på några timmar, och till slut förhandssnoozade jag en halvtimme.

Det hjälpte säkert, men inte mycket. Det var mycket tröttsamt på morgonen, men tack vare effektiva rutiner kom jag iväg i lagom god tid.

Ut mot busshållplatsen! När det är 5-7 minuterstrafik på bussen, som det är på morgonen, behöver man inte hålla koll på någon tidtabell, och så tänker nog busschaufförerna också: ibland kommer de två bussar på rad och sedan kan det ta 10-12 minuter till nästa.

Den här gången var det extra allvarsamt, eftersom det var just vid nio, varefter det blir 15 minuterstrafik. Men det såg länge svårt ut på fredagsförmiddagen när bussen som vanligt kom lite för tidigt: få personer på hållplatsen och jag var ganska långt efter, när Usain Bolt tog över min kropp. Nejdå, och jag var långtifrån att hinna egentligen, men så inträffade ett vardagsmirakel man sällan är med om i Storstockholms lokaltrafik, nämligen att chauffören uppfattar mig i spegeln och väntar in mig. Bara det en solskenhistoria i sig.

Vad jag inte vet i det läget är att min mobiltelefon hoppat ur fickan under sprinten.

Väl framme på arbetsplatsen några 20 minuter senare tog jag av mig jackan och insåg att mobiltelefonen är borta. Mycket märkligt, ansåg jag. Som den kontrollmänniska jag är screenade jag snabbt av morgonens händelser och insåg snart att det fanns två alternativ: 1) I det slitsamt trötta tillståndet kunde jag faktiskt ha missat i min annars så säkra åka-hemifrån-kontroll: nycklar, plånbok, mobiltelefon och Kronan (något som i praktiken sker genom avkännande klappningar mot fickor, kan misstas som taktlöst trummande), eller 2) den okontrollerade bussprinten. Hoppades givetvis på det förstnämnda. Hann t o m planera en tur hemåt på lunchen för att hämta telefonen, eftersom jag väntade samtal på eftermiddagen från kamrat Olofsson. Därefter gick jag och arbetade.

När jag senare återkom till arbetsrummet hade jag blivit sökt på telefon, men också fått mail och det visar sig att alla utom jag visste om att jag har tappat bort telefonen. En vardagshjälte vid namnet Linda, som visst också hade fått springa till vår busshållplats, hade nämligen lagt märke till en silverfärgad mobiltelefon där strax innan hållplatsen. Denna skarpsynta dam agerade rådigt och ringde till mina senast uppringda kontakter för att informera om vad som hänt. Hon lämnade namn och telefonnummer, som snabbt också levererades vidare till mig. Några timmar senare hämtade jag telefonen i Sickla.

Kategorier
Personligt

Tjugo nånting

I princip bara en fredag kvar av livet som tjugo nånting. Kanske skulle man fånga dagen? Äsch, i själva verket har man ju varit i trettioårsåldern rätt länge nu.

Kategorier
Sport

Sporthelgen, v 41

I fredags förlorade Björklöven hemma mot Leksand och hamnade därmed för första gången allra sista plats i Hockeyallsvenskan. Med skador på tänkta nyckelspelare och i övrigt ett ytterst mediokert lag, var förlusten i sig ingen överraskning, men ändå en milstolpe i föreningens historia.

På lördagen förlorade Sverige mot Danmark för andra gången på några månader och chansen att kvalificera sig till sommarens VM i Sydafrika är borta. Trots ett mycket blekt mittfält och passiva ytterbackar, lyckades Sverige skapa en del chanser, tack vare Zlatans förmåga att suga åt sig långa bollar, ta ner dem snyggt eller skarva vidare. Annars är långa bollar på Bengt ett tecken på typiskt dåligt svenskt spel.

Sedan blev det söndag och chans till revansch för Björklöven borta mot ett av de andra tänkta bottenlagen, Borås. Dessutom anslöt den nye kanadicken Jesse Schultz till laget under söndagen och gjorde sin första match jetlaggad. Det hjälpte föga: Borås vann enkelt med 4-0.

Man kan få otrolig energi av att vara supporter, men andra helger blir effekten den rakt motsatta. Ändå är det självklart att jag åker till Uppsala på tisdag för att se Björklöven lira och förmodligen ta stryk av Almtuna.

Kategorier
Kultur Spaning

Äntligen!

Herta Müller har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Äntligen?

Nu är inte jag någon stor konsument av prosa och poesi, men av någon anledning har jag alltid fascinerats av personerna bakom verken som får priset. Herta Müller är en spännande person med en intressant bakgrund, men det är tveksamt om jag kommer att läsa något av hennes verk. Namnet har jag emellertid memorerat till framtida duster i frågesport.

När jag tittar på de senaste 20 årens pristagare minns jag framförallt de från 2001 och framåt: Naipaul, Kertesz, Coetzee, Jelinek, Pinter, Pamuk, Lessing och Le Clezio. Hälften av dem skulle jag också känna igen till utseendet. Däremot har jag inte läst någon av dem.

De tre pristagarna 1998-2000, Saramago, Grass och Xingjiang, minns jag inte alls. Var det för att jag just flyttat hemifrån och var på dekis? I övrigt på nittiotalet har Fo, Heaney (fast mest för förnamnet Seamus), Oe och Gordimer fastnat i minnet, medan Szymborska, Morrison, Walcott och Paz inte får några klockor att ringa. Jag har inte läst någon av dem.

Den enda pristagare jag frivilligt läst är Gabriel Garcia Marquez. Men honom minns jag främst som en mysig komiker, lite som finländaren Paasilinna, vars ganska banala komedi Uppdrag: Skyddsängel är den senaste boken jag överhuvudtaget läst.

Nej, det har mest blivit facklitteratur på grund av studieåren, men också av eget intresse. Särskilt böcker med historiskt tema har lockat till egen läsning. En favorit är Peter Englund, som ju för övrigt är akademiens ständige sekreterare sedan i somras. Han är lite av en idol, inte minst för att han erkänner att han mår dåligt över att behöva gå ut genom dörren och prata inför världspressen. Men ändå mest för hans raka men rika språk. Till DN sa han efteråt att presentationen gick så där, men den gick ju bra. Däremot var han lite pressad och började därmed vifta lite väl mycket med armarna i olika rörelser, när han intervjuades om Herta Müllers förträfflighet. Han är fin. Förutom de historiska böckerna kan jag rekommendera hans blogg, som alltid finns i menyn till vänster, där han bitvis briljerar språkmässigt, och delar med sig av spännande erfarenheter. På grund av uppdraget som ständig sekreterare skriver han inte där längre, men det är bara att bläddra och njuta av godbitar på löpande band.