Det är svårt att tänka sig att man emellanåt firat studenten med knappt utslagna björkar. I alla fall i år, när sommaren kom så snabbt. Den myckna snön försvann, och pang, grönska och ut i full blom. Nu känns det liksom, jaha, nu är det så här det ska vara i ett par månader.
Det är väl ändå en ganska etablerad idé att man vid dramatiska näradödenupplevelser ser livet passera revy. En slags forskningsstudie från universitet i Hadassah (enligt The Telegraph, enligt Expressen) visar att människor som varit nära döden mycket riktigt drabbats av starka minnen av känslosamma ögonblick i livet, dock ingalunda i någon kronologisk ordning.
Så vilka är dessa känslosamma ögonblick?
Jag tänker mig vissa en, två, tre, fyra, fem, sex, sju händelser som borde vara självskrivna, men vem önskar sig facit när det är så förenat med en stor risk att dö. Det kunde väl vara intressant att skriva ner historierna, men är det att förbereda sig för att dö?
Samtidigt som läsning av Knausgårds barndomsminnen ledde till minnen av de egna, har jag på sistone kommit att tänka på några människor som jag hade glömt bort. Någon som man hade ganska mycket att göra med, men ja, kanske att det inte uppstod några minnescementerande känslosvallningar. Någon som man tyckte mycket om, spenderade mycket tid med och pratade länge i telefon med, så pass att man undrar hur vänskapen kunde försvinna, och nu kommer man inte ihåg något av vad som hände eller vad man kände.
För att inte tala om de några tusen elever som man lotsat genom samhällskunskap och historia. Det är väl kriserna, katastroferna och några makalösa prestationer som man kommer ihåg. Det gedigna och stabila, det är som bortblåst.
Men det kanske är så här det börjar när din ungdom är borta, att livet passerar revy. I normalfallet puttrar det på över ett halv liv, med minnen som tränger sig på. I dramatiskt livshotande situationer skruvas tempot helt enkelt upp.
I den nya bilen finns allehanda automatik och finesser, men de hänför inte, ty vi talar om en Toyota. I förra bilen var automatiska vindrutetorkare det nya: en sensor kände av nederbörd och började veva med någotsånär rimlig frekvens. I nya bilen är det helljuset som tänds och släcks automatiskt, med hjälp av en kamera som spanar efter ljus i mörkret. Men den agerar som en riktigt skitnödig förare, ultradefensiv för att inte råka blända mötande bilar och hamna i krig. Så fort ljuset blir synligt, om det så är en kilometer bort i en kurva, så bländar den av. Ibland kan den t o m tro att den ensamma gatlyktan vid en frusen brevlåda är ett möte och blända av. Sådana förare finns förstås inte i verkligheten och nog hade Toyota kunnat kosta på sig lite artificiell tjurskallighet: vänta så länge som möjligt med att blända av, ett bra rättesnöre är att hålla ut och låta den andra blända av först och om man mot förmodan måste blända av först trots allt, så ska man ju tända helljuset lite för tidigt för att blända mötet lite just vid passage som hämnd för att de inte bländade av först.
Jag har vid upprepade tillfällen gnällt på november. Nu tänkte jag ta tillfället i akt att komplettera. Det är ju inte bara det att det är mörkt, utan om det händelsevis är klart väder så hänger solen bara lågt och bländar ögonen å det grövsta. Upplysande snö och halvklart, det är det minst dåliga november kan erbjuda.
Jag är väl en smula teatralisk när jag vill. Därför är det ganska trevligt att läsa godnattsaga för gosse på kvällen, med viss inlevelse och hitta på röster åt figurer. Nöjet avtar visserligen när man läser samma berättelse för femtiofjärde gången. Dock är det roligt varje kväll när gosse förmodligen har somnat, men man vågar inte riktigt sluta läsa. Då smyger jag in lite förändringar för att testa om gosse reagerar:
“Vad händer, mamma? Är det morgon redan?” undrade Musselina Mussolini yrvaket.
“Jag är stolt över dig, Thomas! Jag är så nöjd med dig, att jag bestämt mig för att ge dig en alldeles egen tågrutt “tåg-prutt”, sa kontrollchefen.
Det är så här det går när man är föräldraledig.
Sonen är ledsen för att växellådan i Silverbilen gick sönder och den nu är på väg till skroten. Nog för att det känns lite vemodigt för en själv också, den har varit med i 10 år. Det kanske är mänskligt att förmänskliga ting.
Som när man har haft gäster och de nedersta tallrikarna i skåpet äntligen får komma i tjänst. Nog har man sett sorgen i deras mönster. Är det dessutom en som är en smula sargad, men inte förstörd, är den nog förpassad till positionen i botten. Oönskad och onyttig. De förtjänar några uppmuntrande ord. Ännu bättre är att skapa en rotationsordning. Det nydiskade läggs underst, bakerst. Då behöver man heller inte oroa sig för att de oönskade och onyttiga är ofräscha av damm och mikropartiklar.
En artikel om missuppfattningar om stjärntecknet skorpionen kom mig tillhanda. Spännande, tänkte jag, som alltid uppfattat mig som en ärkeskorpion (med reservation nu för att astrologerna skriver saker som träffar rätt på någon aspekt av de flesta, så som de flesta horoskop gör). Blev lite besviken på artikeln, då den varken adresserar passionen eller sexualiteten, där man i vissa tolkningar framhävdar någon form av könsfixering som ett karaktärsdrag. Mitt i de inre associationerna kom jag att tänka på Martin Timell. Polisen har inlett en förundersökning gällande en våldtäkt som han misstänks för (personalfest i badtunna). Bland övriga vittnesmål utmärker sig den som Caroline Giertz lämnat: Timell tar kontakt med Giertz på fest, ber henne följa med för att se någonting och släpper sedan ut sitt kön. De står sedan och småpratar en stund med lilleman ute i det fria. Jag antar att associationen kom av att Timell tycks vara gravt könsfixerad och skulle därmed kunna vara den yttersta avarten av en skorpion.
Enligt Wikipedia är Martin Timell född 13/11. En skorpion.
Något nedslagen av detta faktum, var jag tvungen att kontrollera två av de andra kända namnen som letts till räkenskapens dag efter #metoo.
Fredrik Virtanen är anklagad för, men förnekar, våldtäkt och sexuella trakasserier. Han erkänner sig ha betett sig tölpigt under drogernas inflytande. Han är född den 15/11. En skorpion.
Lasse Kronér har av en tidigare SVT-praktikant polisanmälts för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Kronér menar att han missuppfattat allt och att hans talrika sex-sms var av ömsesidigt intresse. Han är också född den 15/11. En skorpion.
“Inte alla skorpioner!”
Nej, exempelvis lär ca 50 % vara kvinnor.
Själva gudfadern till den nu aktuella #metoo-rörelsen, Harvey Weinstein, då? 19 mars – en fisk!
Inte heller det här tycks vara skrivet i stjärnorna. Det är bara mansrollen som i såväl det offentliga som det privata försöker klamra sig fast vid sin överordning med alla medel som står till buds.
Det bästa med att vara förälder måste ju vara att barnen, så klart, får styra mediekonsumtionen. Det innebär att morgnar och kvällar inte fylls med dystra nyheter om galenskap, konflikter och död, utan av barn-tv i glada färger, positiv ton och skygglappar för allt det onda.
Trump kom förbi på middag. Han som säger att valet är riggat. Han som ska göra Amerika fantastiskt igen . Han som flirtar genom att grab them by the pussy. I soffan satt han till kaffet och var sansad och trevlig. Jag såg genom honom, men de övriga i sällskapet tinade och tycktes börja gilla honom, så pass att jag började tvivla.
Var det bara en dröm eller är det här hans senaste strategi?