Varför kostar en lägenhet 50 000 kronor kvadratmetern? För att alla får låna sådana fantasisummor (jo, i princip de flesta arbetstagare åtminstone) att lägga på boendet. Alla får låna, för då har de ju sitt boende som kostar 50 000 kronor kvadratmetern som säkerhet. Dessa drivkrafter samspelar och får upp priset: gemene mans ränteutgifter ökar, ränteutgifter som förstås blir härliga inkomster till bankerna, som t o m går med på att folk inte amorterar, ja så länge den härliga ränteinkomsten betalas in varje månad.
De enda som möjligen inte får låna monopolpengarna som ger bankernas ägare härliga miljardvinster är de minst förmögna arbetstagarna. En stor del av dessa är så klart utrikesfödda och det passar ju också dagens Sverige alldeles utmärkt att de som har lite över varje månad och är vita bor på ett ställe, medan de som hamnar närmare marginalen och kanske inte alltid är vita bor på ett annat. En del banker specialiserar sig dock på att låna ut även till de som har minst, men som kompensation blir deras räntor ännu högre. Många sköna kronor till finansmarknadens ägare.
När drivkrafterna lirar på detta sätt är det självklart att bubblor uppstår. Priserna blir för höga, folk lånar för mycket och när bubblan brister och det visar sig att lägenhetens värde i själva verket var 20% lägre i reda pengar, så kanske finansmarknaden sträcker ut en hjälpande hand till kunderna och bidrar med stöd, med tanke på att de tjänat så mycket på kalaset och bidragit till själva bubblans uppkomst? Nejdå, vinsterna är redan utbetalda och bankerna hamnar själva i trubbel förstås och är det inte skattemedel som räddar dem, så fortsätter de ju att låta kunderna betala med relativt höga räntor även om deras egna ränta på lån från Riksbanken är näranog noll.
En amerikansk storbank kraschade för några år sedan, en hel västvärld fick ta konsekvenserna. Kan man tro. Men även i denna finanskrisens tidevarv fanns det vinnare, för riskkapitalisterna ska alltid ha sitt först.
Och ungefär på samma sätt har bubblor byggts på hela länders ekonomier! Kreditinstitut bestämde sig en dag att vad fan, de är ju länder, det är väl ingen risk att låna pengar dit, enligt en trevlig analys av SvD:s Andreas Cervenka. De fattiga länderna har inte direkt amorterat, utan betalat räntor på statsskulden och genererat härlig vinst till kreditinstitut i mer välbeställda länder. Klyftan ökar ytterligare och nu när det krisar på allvar finns där ingen ansvarskänsla bland dem som skott sig på denna ansvarslöshet, utan nu är det återigen dags för skattefinansierad ihoplappning. De som skott sig kan möjligen i viss utsträckning bidra till den gemensamma skattepotten, men en sak kan vi vara säkra på: de lägger miljontals kronor och helhjärtad ansträngning, ofta mer av ideologiska än ekonomiska skäl, på att bidra så lite som möjligt till denna pott.