Lars är rädd för glassbilen. Trudelutten alltså. Man kan märka att han ser ångestfylld ut och så hör man den i fjärran, glassbilstrudelutten. Är man ute och går när trudelutten invaderar ljudbilden vill Lars bara springa hem. Det är nu man på pavlovskt vis ska skapa en betingning, en positiv upplevelse av det hela, förslagsvis genom att ge Lars glass varje gång trudelutten ljuder.
I lördags, på eftermiddagen, låg jag i en slags solstol och njöt av tillvaron. Det kanske var dags att visa foton eller något för någon och det var med viss besvikelse som jag hävde upp ryggstödet och förberedde uppstigning. Mitt i uppstigningsrörelsen rasar dock solstolen ihop och med blixtens hastighet försöker denna arma kropp rädda upp situationen, främst genom att höger ben sträcks ut och söker stöd, men inte bättre än att vaden istället totalkrampar och jag tvingas att i bästa Serie A-stil snurra runt överdrivet många varv på grässlänten.
Ibland måste man beskriva sig själv med ord. Den som en gång läst något trams om hur man söker jobb har nog kommit i kontakt med tips om hur man genom att välja rätt ord ska locka arbetsgivaren.
Istället för slösaktig är du generös och istället för snål är du ekonomisk.
Istället för obeslutsam är du flexibel och istället för fullständigt oförmögen att ta till dig andras åsikter är du bestämd.
Kom att tänka på detta idag när jag var ute i elektronikhandeln och kände på sk smarta telefoner. En av kedjorna annonserade ut 25% på allt idag och jag tänkte väl att det skulle kunna vara morot nog för att göra ett klipp. Men i slutändan blev det inget av, det hjälpte att den jag mest blivit sugen på inte fanns tillgänglig. Så är jag snål/ekonomisk? Obeslutsam/flexibel? Ointresserad? Smart?
Det kan verka brutalt tidigt. Men här är i tidszon UT +2 är klockan trots allt redan närmare halvsju.
Snart börjar hemresan.
Man hinner bara börja på ett avslappnat semesterandetag, så passar systemet på att köra på en dunderförkylning. Ett sommartecken.
Ja, nu har man t o m städat skrivbordet och därmed är semestern här.
220 mil i bil och ett rejält galej. Så kan en helg se ut.
Ett minne från ungdomens ljuvliga sommarkvällar på Ålidhem uppenbarade sig: Av och till, närhelst det var dags att gå en bit, t ex till Statoil för att köpa gotta i natten, så hände det att vi tog med oss en tennisboll att kasta emellan oss för att krydda promenaden med lite underhållning. Det fungerade bra.
Ett annat minne, snarare från barndomens friska vårmorgnar: Vi åkte buss till skolan. Vid vår hållplats var vi minst fyra gossar som så snabbt snön tinat bort spelade lite vägg i väntan på bussen. Jävlar vad vi hamrade i väggen och jag kan inte tänka mig annat än att det dunsade fint i lägenheterna där i det hus som brann ned några år sedan. Klockan var dessutom alltid före halvåtta, men det var aldrig någon som klagade.
Klockan gick snabbt idag, men det är ju sista stigningen till toppen som pågår. Bedömningar haglar: gult kort, rött kort eller bara frispark – ibland en klapp på axeln. Luften är fattig på syre, man har redan tagit sig flera kilometer i höjdled och tröttheten smyger sig på. Men någon gång under onsdagen sätter jag mig på stjärtlappen och åker hela vägen ner till ett helt annat klimat av värme, grönska och lata dagar. Men tills nedfarten hatar jag karriärsvalet i några timmar till.
Stegade in på biblioteket på jobbet och lånade boken Doktor Glas för att avnjuta den som tåglitteratur bland annat.
Jag minns inte när jag senast lånade skönlitteratur på biblioteket. Högstadiet kanske?