Det var väl där i mellanstadiet, typ, för syster var inte gammal. Hon hade emellertid fått möjlighet att dansa. Gissningsvis “jazzdans”, eller? Det var väl inte balett? Måste fråga någon gång. Men vad det än var, så var det på torsdagar, kanske 17.00 eller 17.30.
I brist på föräldrakapacitet fick jag följa med henne. Ut på hållplats Elevstråket, ta 1:an ner på stan och lämna av syster vid Vasaplan – för dansen var någonstans i Folkets hus/Idunkvarteret. Har inte direkta minnen av vad jag pysslade med under danslektionen, men gissningsvis kan jag ha kollat böcker och tidningar på stadsbiblioteket eller strosat i affärer; kanske att man fick provspela TV-spel någonstans.
Vi hade också fått med oss en sedel för att äta på Frasses på torget. Skrovmål för, säg 39 kronor. Minns inte om McDonalds var ett alternativ just då, det gick så dåligt för dem att de lämnade stan tidigt på 90-talet. I barndomen gillade jag inte Max något vidare: känns som att det alltid låg en fet vattnig tomatskiva som helt tog över i deras burgare då. Så som jag minns det, gillade ungdomar Frasses: det var billigt och de var tidigt ute med att erbjuda “stripsmeny”. För övrigt hade de en härlig kampanj med Löven där i början av 90-talet, som innebar att priset på skrovmålet sänktes med gissningsvis 2 kronor per Löven-mål om man gick och åt efter matchen. Det kan ha varit så pass att man fick ett mål för 9 kronor vid tillfällen. Slut på sidospår.
Efter mat och dans åkte vi hem och klockan kan ha börjat närma sig 19.30 eller så. Eftersom det var torsdag innebar det en, tror jag, ganska sällsynt samling i vardagsrummet, för att klockan 20.00 växla till kanal 1 och avnjuta ett nytt avsnitt av Rederiet. Dahléns mot Silver Line. Skulle Silvers närmaste man Henrik Bjurheds romans med Dahlén-dottern hålla? Hur skulle bastardsonen Carl svika sin godtrogna far nu då? Och så kammarspelet ombord på Freja med Uno, Joker och Tony i spetsen. Ja, inte var det brist på underhållning. Häromnyligt har man ju börjat sända Rederiet på morgnarna och man fastnar självklart i en och annan scen när man kommer över dem, men det får bli någon gång i framtiden som man återupplever någon hel säsong. Det finns ett särskilt värde i denna folksåpopera, nämligen att ungefär alla skådespelare har varit med i den.
Jag var ingen stor skivköpare i min ungdom, konstaterade jag några år sedan. Inte vad gäller popmusik iallafall, för den spelade man in på band från radion. Men desto fler skivor klassisk musik hade jag. Dels för att jag gillade klassisk musik, men förmodligen också för att skivorna var billiga. Har någon sorts minnesbild av att man kunde köpa en skiva för typ 29 kronor. En verklig inkörsport var filmer i allmänhet men också testbilden på TV2 som ibland inte tjöt utan spelade klassiska pärlor, särskilt gillade jag Vivaldis vinter där. Lite parentetiskt måste tilläggas att det var magiskt när jag för första gången gick på konsert i Umeå stadskyrka och fick uppleva Mozarts Requiem live. I vår digitala värld har man den otroliga lyxen att kunna se saker på Youtube och få i princip samma upplevelse, och nästan lite bättre när man får se musiker på nära håll. De är magiker, det framgår tydligt i ett klipp som nedan:
En fantastisk vinter.
Men åter till adagion i g-moll, som väl är mest känd som Albinonis Adagio. Jag är ganska säker på att Tomaso Albinoni uppgavs som kompositör på någon av skivorna jag köpte. Det fanns väl ingen direkt anledning att ifrågasätta det och inte heller fanns det på den tiden sådana informationskanaler som finns idag. Av någon anledning hade jag också uppfattningen att Albinoni var en renässansmusiker och att verket rent av kom till på 1500-talet. Jag tror att det bara förhöjde upplevelsen av denna ljuvliga bit, för det låter ju verkligen modernt, lite som filmmusik. Tänk att han satt där i all 1500-talsenkelhet och nedtecknade detta, som känns så modernt idag, tänkte jag.
Bara några år sedan råkade jag komma åt mer korrekt information i frågan. Kompositör är till stora delar Remo Giazotto, en musikvetare som jobbat med Albinonis samlade verk. Han publicerade adagion 1958 – är det kanske rent av det modernaste av välkända klassiska verk? Giazotto menade att han tagit del av opublicerade noter av ett verk av Albinoni och jobbat vidare med det. Giazotto kom aldrig att visa något notblad för att styrka sin berättelse, så antingen är den sann eller så skrev han hela stycket själv och valde att marknadsföra sig med Albinoni (1671-1751) i en stor blåsning.
Jag minns att jag chattade om “Albinonis adagio” med en tjej från humanistklassen. Hon var nära vän med några av mina klasskompisar, så det blev några häng. Det slår mig att jag inte kommer ihåg någonting av dem. Vi hade en tacokväll hemma hos mig, men det enda jag minns är att den nämnda tjejen glömde tupperware på köksbänken. I övrigt helt blankt! Kanske fick jag vara med lite för att de tyckte synd om mig. Nå, varken då eller i förlängningen var jag kompatibel med humanistgänget. Lustigt nog råkade jag träffa henne på morgonbussen efter en blöt kväll i Stockholm någon gång på 00-talet, hon hade “spelat skivor” på något ställe. Sedan har jag hört att hon läst till läkare. Så även om allt detta är fragmentariskt, så är delad kärlek till musik något jag minns.
I Facebook-flödet har det florerat en utmaningskarusell som utmanat folk att lägga ut en bild från ungdomen. Alla dessa meningslösa utmaningar som passerat och plötsligt kommer det en intressant. Och som folk har slutit upp. Det har nog med åldern att göra. Alla har en bild från ungdomen som de drömskt tittar tillbaka på, beundrar och minns, förmodligen, hur dåligt självförtroende de hade och saknade förmåga att uppskatta sin ungdomliga skönhet. Så jag har gillat allas bilder och därmed själv blivit utmanad. Var just i källarförrådet och kikade lite – vilken guldgruva! Och banne mej, det är riktigt länge sedan nu som jag senast var och grävde i materialet.
Här har jag under parollen “något jag minns” kämpat för att få ner saker, visualisera hur vi såg ut i olika skeenden – utan att direkt tänka på att det finns ett fusk – de gamla fotoalbumen. Det kommer att bli högtrafik på minnesbredbandet den närmaste tiden. Fotografiet är ren minnesdoping.
Syster försåg mig med en film från den 26 oktober 1990 då min pappa gifte sig för tredje gången, 32 år gammal. Har inte sett den sedan någon gång på 90-talet och det blev en ganska häftig minnesresa. Farmor är med där, yngre versioner av farbröder och många från det finska communityt i Umeå som man inte längre tänker på. Allt är riktigt finskt, det är någon sorts vemod i luften och filmen hade kunnat vara del i vilken som helst av de otaliga dokumentärer av det sverigefinska livet som kommit på senare tid. Jag och syster, till synes rätt välmående barn fulla med energi och upptåg. Och pappa, förstås.
Far & son
Ja, vem var han? Vad tänkte han som 32-åring? Han hade oss varannan helg och hade väl inte så mycket att orda om eller något större engagemang i ens uppfostran, men var snäll och go. Han tycktes vara en kreativ typ; målade några tavlor, snickrade rätt fina grejor i sin “ungdom” och plinkade ibland på en minikeyboard. Jag tänker också att han nog var lite av en naiv drömmare, att han aldrig blev riktigt vuxen. Det egna underlaget är klart begränsat med tanke på hur lite vi sågs. Genom åren har man fått ett och annat vittnesmål. Mina äldre kusiner har hävdat att han var en skön typ (pappa var yngst i syskonskaran), och det har nog även mamma vittnat om vid sidan av att han var omöjligt nyckfull. Jag har ibland funderat på om man skulle undersöka saken, snacka lite mer med folk som hängde med honom – men jag vet inte, vad är en sådan anekdotisk legend värd?
Knappt två år efter bröllopsfesten gick han bort. Det är länge sedan nu och när man själv blivit äldre är just det att man inte själv fick lära känna honom som är det tråkigaste. Han vara bara pappa. Hur hade livet sett ut om han inte hade gått bort? Förmodligen hade vi i alla fall hörts om drygt en vecka, för då hade han fyllt 62.
När jag växte upp prenumererade min moster i Finland på finska Kalle Anka, Aku Ankka, åt mig. Det är jag tacksam för – det gav fortlöpande läsövning även när man hade lämnat den finska skolan i Umeå. Det var ingen vidare ordning i vårt hushåll; det känns som att det var ytterst sällan vi åt tillsammans, så för det mesta hade jag Kalle med mig till bords. Av dessa dussinhistorier är det inte många som fastnat i minnet, men en minns jag riktigt bra:
Björnligan blev hederliga företagare och startade en bensinmack ett stenkast från von Ankas pengabinge. Det tycktes gå riktigt bra! Kunderna kom och kunderna gick. Vad roligt! Äntligen! Nu slipper de försöka tjuva och göra bort sig, och farfar Björnbuse får en bra pension. Farbror Joakims oklädsamma snålhet bidrog givetvis till att det kändes helt okej att konkurrensen från Björnligan blev så pass stark att det märktes på nivåerna i pengabingen. Det var vackert så länge det varade. Men till slut var det väl Joakim själv eller om det var Kalle som vid fel tillfälle for och tankade på macken och istället för bensin kom det pengar ur pumpen, eller om det blev en läcka på ledningen. Björnbusarna hade kopplat upp sig direkt mot pengabingen och tömde den, sakta men säkert underifrån. Åh, så typiskt.
En gång tjuv, alltid tjuv? Ibland är det väl så, men jag tror att jag mentalt har en benägenhet att ge andra chanser till den som sonat sitt straff och tycks försöka välja rätt väg. Inte så att jag är bekant med kriminella, men även i mer flagranta fall som man tagit del av i fiktionens värld har jag hoppats på nya, hederliga tider – men där, som i Björnligans fall, går det alltid åt helvete till slut.
Det var väl våren i åttan eller hösten i nian, under den kalla tiden på året. Någon hade lyckats boka in kvarterets festlokal någonstans på Mariedal, dit knappt byxmyndigt folk och fä vallfärdade. Helt otroligt att man ger sig på det, kvarterslokalen där man bor, med alla grannar omkring – det är klart att det inte kommer att gå obemärkt förbi. Jag minns inte alls vad jag själv tänkte om sådant, det var ju inte mitt kvarter, och jag kan omöjligt veta vad festens värd hade för tankar kring det – hippieföräldrar, kanske. Idag vet man att om 14-15-åringar har fest på gång märks det tydligt och direkt. Jag minns inte särskilt mycket av själva festen – det var nog knappt så att man hann dit, innan det började pratas om att snuten var på ingående. De flesta i vårt gäng gick iväg till det närliggande Bowlingcentrum.
Det var väl ändå fredag, så det var lite folk där och förmodligen var det ganska vanligt att det var lite ungdomsgård därinne på helgaftnarna. Däremot vet jag inte om det särskilt ofta rumlade in en hel stor fest. Vi kom att hamna i omklädningsrummen och satt till slut i bastun. Några rökte och jag minns särskilt hur H & H blossade mun till mun. Jag avslöjade också inför några att jag var lite förtjust i T i en av de andra klasserna, men sedan lurade någon dit T och jag fick inse att jag blandat ihop namnen och att det egentligen var U som jag var förtjust i. Nog gick det någon timme därinne och vad jag minns så rundades allt av först när stället stängde. Det blev förmodligen en trist dag på jobbet för den som skulle städa i omklädningsdelen morgonen därpå.
Under någon tid i slutet av mellanstadiet levde vi livet de luxe under några lovveckor. Vi i sammanhanget var jag, en klasskompis, hans bror, någon gång ytterligare en kompis och ibland också någon kusin till bröderna. Från vardagen i Umeå åkte vi till brödernas far som bodde i Kukkola strax norr om Haparanda. På gården, en äldre jordbruksfastighet, fanns ett gammalt hus, en gammal ladugård som i huvudsak fungerade som garage och en nyare sommarstuga, där brödernas far nog vanligen huserade. Men när vi kom på besök överlät han sommarstugan åt oss och sov själv i huset. En så kallad win-win-situation: han slapp bry sig om oss och vi fick göra precis vad vi ville.
Där fanns TV-spel av olika slag inomhus. Utomhus fanns dessutom en liten typ av moped, Honda Monkey, som var vanlig i Finland back in the days och på vintern fanns det skoter. När brödernas far inte tog oss till Kalles grill som serverade hamburgare dolt i ett berg av strips toppad med otroliga mängder hamburgerdressing, bjöd han på makaroner med korv eller pytt eller annat stekt och smarrigt. Vad jag kan minnas var det aldrig brist på karameller och läskedrycker. Livet de luxe, helt enkelt. Deras far skötte sitt sällanfaderskap utmärkt.
Honda Monkey CC-BY-SA Mr Michael Phams
Det nya Super Nintendo-spelet Mario Paint minns jag att de tjatade till sig. Inte för färgläggandet av bilder av Yoshi eller frihandstecknande med en joypad, utan för att man kunde programmera in musik med Nintendoljud. Satt nog en hel natt med det, innan man var tvungen att stänga av och allt var borta.
Jag minns också hur jag fastnade med skotern i en sluttning upp från älven. Saknade problemlösningsförmåga och fick till slut strosa en rejäl bit för att hämta hjälp.
Dessutom fick jag på sommaren punka på Monkeyn när jag var på den längsta turen. Fick kämpa och leda den hem i fem kilometer.
Men framförallt minns jag två dåliga idéer:
Gården låg en bit från stora vägen och hade därmed en liten privat vägsnutt som ledde upp till gården. Som gjord för racing, va? Vi gjorde en bana med ett snirkligt avsnitt på gården, som sedan fortsatte längs uppfartsvägen mot den stora vägen, där man gjorde en U-sväng, för att sedan gasa fullt in i mål vid stugan. Jag vet inte om vi tog tid eller så, men det var städat nog för att slippa tillbud och olyckor. Ja, tills brödernas ännu yngre kusin kom förbi. Han var ganska hetlevrad och imponerade i det snirkliga partiet med modiga kurvtagningar. När han kom ut på rakan mot stora vägen blev modet emellertid till övermod då han helt enkelt inte fick stopp på ekipaget och fortsatte ut på vägen, där en blekt orange 240 kom körande norrut. Volvoföraren slängde sig på tutan och bromsen men gled otäckt närmare kusinen. Bilen stannade med några 10 meter till godo. Vi blev alla skärrade och jag hoppas att hetsporren till kusin, precis som jag, stärkt säkerhetstänkandet sedan dess.
Men ännu värre var det under ett jullov. Världens bästa sällanfarsa hade försett oss med smällare efter önskemål. Jag var aldrig någon superentusiast, men småkul var det allt, helst om andra skötte om tändandet. En kväll, kanske nyårsafton, fick vi den ljusa idén att smälla i den gamla lagårn. Kilade in små smällare i spännande håligheter i väggarna och fyrade av. Det var säkert -25, så det var väl lugnt? De här träplankorna var så gamla att det inte var något att bry sig om? Snart fick kylan oss att gå in igen. När jag efter någon timme gick ut för att slå en drill, ser jag något ljus från lagårn och ganska snart inser jag att det nog flimrar som från flammor. Svindel och panik: kompisen springer bort till huset och väcker sin far, vi spolar upp vatten i en hink, pappan kommer yrvaket och tar kommandot, backar ut en bil från garaget där, släcker elden och jobbar sedan med yxan i en timme för att säkerställa att inget glödande finns kvar. Han var inte en man av stora känsloyttringar – kanske att han ville veta vad vi gjort och kanske att han nämnde något om att det inte var så bra, men sedan tände han en cigg, gick bort till huset och la sig igen. Det dröjde till morgonen innan vi somnade. Vi var skärrade, men hade kanske lärt oss något nytt och praktiskt om eld och trävirke, och prisade mitt val att gå ut för att slå en drill, för även den gången hade det ju kunnat gå mycket värre.
Ett par år tidigare var min egen far ouppmärksam när han körde bil och skulle byta fil, så att en bil i vänsterfilen körde in i sidan på oss just när vi svängde ut. Inte särskilt hårt, men det var en så pass omtumlande händelse att jag sedan dess har svårt att sitta i en bil utan att uppmärksamma allt runtomkring.
Det här är episoder som jag verkligen minns och som gjort mig, i bästa fall till en riskmedveten person i allmänhet, eller i sämsta fall till ett något spattigt kontrollfreak.
Det var sannolikt under andra gymnasieåret som jag stod värd för veckans, kanske månadens, mest beryktade fest. Åtminstone i vår krets kring Östra.
Tyvärr, eller vad man ska säga, lyckligtvis kanske, blev inte festen mer än ett rykte. Kanske fanns det en dröm om att vara en cool kille i bakgrunden, men cool var det minsta jag var. Jag var en kille som gavs och levde upp till ansvar, för det mesta. Att stå som värd för en relativt stor tillställning gjorde mig oerhört nervös.
Dessvärre har jag förträngt detaljerna kring hur ryktet om festen byggdes upp och hur exakt det blev att den inte blev av. Men jag var under alla omständigheter aktiv i Finska klubben, den enda aktiva under 50 år typ. Klubben hade en stuga vid Nydala där åldersfinnarna bastade på lördagarna och i övrigt hade aktiviteter eller festligheter för sig. Min tanke var att få igång verksamhet genom att anordna en kväll för ungdomar – festen. Några kompisar skulle utgöra kärnan, men visst hade det varit kul om det blev lite drag, så det snackades väl lite på skolan. Jag kan inte minnas om jag aktivt försökte blåsa upp festen, eller om det var andra som bidrog med uppblåsandet. Men jag minns att jag vid någon tidpunkt började känna mig nervös, kanske när någon jag inte pratat med frågade om det var fest på gång och att den personen var en som kunde föra bad news med sig. Skulle det nu bli en sådan rysligt befolkad tillställning som självklart slutade med att polisen kom? Herregud.
Det var väl någon dag innan, säg på tisdagen innan fredagen, så ringde polisen upp mig och frågade vad jag hade på gång. Satan! De hade förstås ringt Klubben också, så senare ringde även ordförande mig och frågade vad jag hade på gång. Med nerverna utanpå kläderna konstaterade jag att inget särskilt var på gång, en ungdomskväll med bastu och samkväm.
Dagarna därpå ägnades väl till att kyla av ryktet och det gick bra. Det var bara jag och några kompisar som bastade och drog någon folköl. Förvisso trevligt, men det fanns en ständig oro för att oväntat folk skulle dyka upp. Eller polisen då, jag var ju blott 17.
När jag nu kom att tänka på det här kom jag också ihåg att jag komponerade en elektronisk trudelutt utifrån detta – Rumours. Självklart har jag kvar den i gömmorna. I det program i vilket vi jobbade med musiken på den tiden var det brukligt att man infogade lite information om verket. Så, trumvirvel, magiskt nog kan jag presentera dåtidens historieskrivning om den beryktade festen:
Rumours Composed by WolfGang 1997-04-12 I was going to have a minor party the other day. Suddenly the cops called and said: -We have heard rumours that there’s gonna be a hell of a party there. We’ll come there a couple of times. Goddamn rumours. Ruined my party.
Som höstfödd var det sjuttonde levnadsåret långt när vänner och bekanta började “gå på krogen”. En efter en tillträdde kompisarna in i den exklusiva skaran och utbudet av den tidigare typen av fester minskade till förmån för förfesterna innan krogen. Dessutom växte alla andras sociala nätverk för varje fredag som de gick på Draggen. På måndagen kunde vi i vanlig ordning kryssa genom Östras skolkorridorer på väg till Stencil-Stures geografilektion när klasskompisen plötsligt och glatt hälsar på den snygga tjejen i NV2A. De hade träffats och snackat lite på Draggen. Allt kändes orättvist.
Men så visade sig att en av mina äldsta barndomsvänner sommarjobbade med lokalvård och städade bland annat på Blå Dragonen, Draggen alltså. Han hade fyllt år i april och en kväll kom vi överens om att ge det ett försök. Han skulle gå in som betalande gäst för att sedan, tack vare sin lokalkännedom, smyga i innerkorridorerna till en dörr i ett intilliggande garage och släppa in mig. Det var förstås olidligt nervöst, men en hade kanske fått i sig någon pilsner för att överhuvudtaget hålla ihop det under den fräcka kuppen. Men kuppen gick hem!
Vilket paradis det var! Alla var där, åtminstone alla vi som, så att säga, hade åldern inne. Och ännu fler var där, det fanns ju fler gymnasieskolor i stan. Barer där man helt lagligt fick köpa alkohol. Min barndomskompis var ingen stor öldrickare då, så det blev nog en San Francisco. På något sätt kom jag i kontakt med en tjej som jag kände lite från cyberrymden och tamejtusan, mot alla odds ledde det till febrigt strul ända tills nattbussarna skulle åt olika håll.
Det var nog den mest helgjutna kvällen och natten på krogen någonsin. Där och då, 1997, var den som en dröm. Nog finns det fler minnesvärda episoder, men när kroglivet rutiniserades blev jag snart den som kanske trivdes bäst i förfesten. Många gånger kom vi ner på stan först framåt midnatt, ganska trötta efter att ha hållit igång sedan eftermiddagen. Efter kön in, hutlösa entréutlägg och garderobsbestyr så fanns kanske bara dryga timmen kvar innan Umeå stängde.
Det måste ha varit i åk 4, 5 eller t o m 6; det är svårt det där med åren i mellanstadiet. Min skolgång var förlagd till de finska klasserna i Umeå, först på Västtegsskolan och senare på Mariehemsskolan. Av någon anledning blev det så dags att vara utbytesstudent i Vasa. Min bild är att det här inte var något för alla, utan jag måste vid ett svagt ögonblick ha medgett till idén om ta båten till Vasa och bo hos en främmande finsk familj. För det var knappast förenat med någon större glädje. Märkligt nog medgav jag till idén vid två tillfällen. Första tillfället minns jag särskilt, kanske var det möjligheten att åka färja som i slutändan drev mig till beslut om att medverka. Men när båten angjort hamnen i Vasa drabbades jag helt klart av stora skälvan. Hela den långa vägen från hamnen till Kyrkslätt hoppades jag att bussen skulle köra i diket och att vi skulle skickas hem. Det blev inte så och istället hängde jag med Raimo (hehe, japp, fingerat namn) i en vecka eller så. Han var lite av en kuf och bodde med sin ensamstående mamma, som jag minns som allmänt deprimerad, helt befriad från antydningar till glädjeyttringar. Den finska skolan kändes stel och kall, inte minst i förhållande till vår lilla mysiga skolverksamhet i Umeå.
Vid den andra resan hamnade jag hos en annan familj och hängde med Risto (fingerat, mmhm). Det var en cool kille och måhända var hans äldre bror ännu coolare. Kanske kunde jag konstatera att sådana här coola sammanhang är inget för mig. Likafullt kunde jag konstatera att Raimo hade hamnat ännu mer utanför och kanske att han hade hunnit göra något allvarligt bus eller rentav provat droger, skvallrades det om. Det var förstås andra lärare, men när jag inte hängde med kufen, så blev bilden av finska skolan något mjukare. De coola kom undan med mer, typ.
Men framförallt är bussresan från hamnen till Raimo och hans mor något jag minns.. Mörkret utanför, oron i magen och önskan om en rejäl dikeskörning.
